Heiman
Om inte livet hade sin naturliga slutpunkt, skulle Ann-Luise Bertells roman Heiman kunna pågå för alltid; sida upp och sida ner. Släktkrönikan, som skildrar Elof från liten pojke till gammal man, är inte den sortens intrigdrivna roman som man läser för att få veta hur det går i slutet.
I stället skapar Bertell, med sin täta, raka prosa, en värld att träda in i; en värld som – liksom livet – inte följer några givna dramaturgiska kurvor. När Elofs föräldrar dött kommer han och lillebror Ivar till mormor och morfar i Komossa, nordöst om Vasa. Den pratglade Elof har stora drömmar, som sakta kväses i sin linda. Vi får följa honom genom ungdom, krig och familjebildning, och vi får se livet med honom – ofta ångestriden och alkoholpåverkad – ur hans hustrus och barns perspektiv. Heiman är en finstämd roman om rotlöshet, om att vara rädd som en hare och om vikten av att ha en plats att kalla hem.
//Therese Eriksson
