Plåtmannen
Ellis och Michael är 12 år när de blir bästa vänner. Hos varandra hittar de något som andra inte kan ge dem och de vill aldrig skiljas åt. När Michael läser Walt Whitmans dikt Strån av gräs för Ellis och hans mamma, Dora, kysser hon honom på huvudet, för »Allt som betydde något för henne, och allt hon trodde på förenades i det oväntade ögonblicket. Den enkla tron att män och pojkar är kapabla till vackra saker.« Det är så man kan gråta. Dora vet att pojkarna kommer tvingas in i maskulinitetens trånga ramar, men försöker visa dem att det inte måste vara så. När hon vinner högsta vinsten på ett lotteri väljer hon ett tryck av Van Goghs Solrosor fast hennes man försöker övertala henne att ta en flaska whisky. Hon har bestämt sig för att släppa in ljus och skönhet i hemmet, för sin sons skull.
Magnus Roosmanns mörka röst förstärker ögonblicken av stilla förtvivlan och jag tänker på den mest romantiska av alla filmer, Brokeback Mountain. Så starkt, vackert och samtidigt omöjligt är livet, kanske för de flesta.
Översättning: Birgitta Wernbro Augustsson
Uppläsare: Magnus Roosmann
Tips: Bia Sigge
