Som har inget redan hänt
Sommaren 2017 drabbas författaren Niklas Rådström av ett ovanligt plågsamt giktanfall och tar sig från sommarstället till lasarettet. Där får han ett besked som ställer livet på ända: han har drabbats av akut leukemi. Där och då börjar han att skriva på den bok ingen författare vill skriva: »den som bär på löftet att inte bara vara den senaste, utan den sista«. Han skriver påminnande om den amerikanska författaren Susan Sontag – osentimentalt och analyserande om övergången från frisk människa till svårt sjuk, om hur kropp och medvetande nästan tycks skiljas åt. Men Rådström är varmare än Sontag, tillåter sig att känna mer – och drabbar därför läsaren mycket starkare. »När den svåra sjukdomen för en människa mot hennes utslocknande är det en process som liknar den det lilla barnet genomgår på sin väg mot medvetande, men vänd ut och in och berättad bak-länges«, konstaterar han. I denna vemodiga, men sällsamt vackra bok skildrar Rådström båda processerna samtidigt. Parallellt med skildringen av sjukdomens framfart i hans kropp, skriver han finstämt om sin barndom och uppväxt: de år som formar en människa. Han skriver sig tillbaka i tiden med vidöppna sinnen, blir återigen den lille pojken för vilken de vuxnas värld ter sig som ett gåtfullt mysterium. Kan en berättelse om svår sjukdom och annalkande död skimra av liv och inge hopp? Ja, uppenbarligen. Niklas Rådström, denne fine författare, har skrivit sin kanske bästa bok någonsin – och jag hoppas innerligt att det inte blir hans sista.
Tips: Yukiko Duke
