Tranorna flyger söderut
Nu har jag lyssnat på en, med rätta, tokhyllad debutroman om en gammal man. Bo saknar sin fru som glidit undan i demens och han undrar ofta varför livet blev som det blev. Att han blivit glömsk märker han på andras bemötande och även om hemtjänstpersonalen är bra känner han sig ofta löjlig. Det blir allt svårare att behålla värdigheten.
Han tänker ofta på sådant han var med om som ung, på kommentarer som bitit sig fast, men känner även tacksamhet över den vän han fick på sågen. Han pratade om sådant som är viktigt, till skillnad från de äldre männen vars oförmåga att ge ord till känslorna ofta utmynnade i ett lakoniskt »Det är vad det är.«
De många tillbakablickarna ger en fin bild av arbets- och familjelivet förr och jag sträcklyssnar. Med ålderdomen följer inte bara tappade förmågor, utan också nya insikter, som att allt måste gå så fort nu för tiden. Möten avslutas innan man hunnit äta upp kakan, berättar sonen som varit sjukskriven för utbrändhet. Så var det inte förr, tänker Bo.
Att varje generation gör sina egna misstag och inte förstår varandra verkar vara en naturlag. Men inget är bara svart eller vitt, utan vackert och sorgligt på samma gång. Stundtals nästan vibrerar berättelsen av empati i Lennart Jähkels kongeniala uppläsning. Rösten verkar bli allt tröttare och till slut försvinner den människa som var Bo.
Uppläsare: Lennart Jähkel
Tips: Bia Sigge
