Colson Whitehead: Ingen dans på rosor

Det är valår i USA och en av landets mest uppburna författare Colson Whitehead vacklar mellan cynism och hoppfullhet. Som om inte det vore nog går skrivandet lika trögt som alltid. 

Stadens ansikte är glåmigt och osminkat. Regnmoln döljer siluetten. Längs Upper West Side rör sig fotgängare med krökta ryggar. Portvakter i yllerockar iakttar dem med tomma blickar. 

Colson Whitehead ogillar att röra sig ute såhär års. Det är för kallt. Jakten på platser att förlägga scener till har pausats. Det roar honom annars, scoutandet. Hela hösten promenerade han runt i Harlem. Det är där hans nästa bok, en kriminalroman i 60-talsmiljö, ska utspela sig. New York finns ofta, uttalat eller subtilt, med i hans böcker. Författaren lever i symbios med staden och har formats av den.

– Jag gillar att gå ut vid midnatt och köpa cigaretter, att vara omsluten av den täta bebyggelsen, av husen som stått här i hundra år, och sedan vända mig om och gå åt ett annat håll där allt omkring mig är nytt, säger han.

Förväntningarna på Colson Whitehead har varit enorma. 2016 mottog han USA:s finaste litteraturpris, National Book Award, för Den underjordiska järnvägen, en roman om den 16-åriga slaven Cora som flyr en bomullsplantage i Georgia. Året efter tilldelades han Pulitzer-priset (då hade både Barack Obama och Oprah Winfrey lovprisat den). Boken, som redan omtalas som en modern amerikansk klassiker, hyllades även i Sverige när den släpptes i Niclas Nilssons översättning sommaren 2017. Pressen blev inte mindre efter att även uppföljaren Nickelpojkarna blev en succé.

Inte konstigt att Colson Whitehead känt sig blockerad. 

Vi sitter i matsalens möblerade burspråk. Våningen på West End Avenue är enorm. Pampig men personlig. Stilrena möbler och spår av familjeliv. I vardagsrummet står Charles Eames ikoniska loungefåtölj. Manhattans gråskala utanför fönstret matchar det elfenbensfärgade skinnet. I hörnet ligger sonens leksaker och på golvet författarens spelkonsoler. 

Colson Whitehead hade förlikat sig med tanken att spendera januari med tv-spel i soffan. Han behövde en paus för att återerövra förmågan. Sedan blev han förkyld och uttråkad. Men när svackan var som djupast hände något. I tristessen kom skrivlusten tillbaka. 

Jag har alltid en inre röst som säger att det jag gör är skräp.

Nu är målet att skriva åtta sidor i veckan. Colson Whitehead skriver mellan klockan tio och tre, fyra till fem dagar i veckan. Dagarna då det »inte händer« kapitulerar han och går till mataffären eller på bio.

– Jag tvivlar fortfarande. Jag har veckor när jag känner att jag inte kan göra det här. Men jag har sysslat med detta tillräckligt länge för att veta att det lossnar. 

Han konstaterar att det egentligen inte är hyllningarna som ger honom skrivkramp. 

– Jag har alltid en inre röst som säger att det jag gör är skräp. Så jag behöver inga yttre krafter för att sätta press på mig. Den inre rösten är alltid starkare.

Berömmelsen och priserna har gjort honom lugnare, men han har lika svårt att skriva nu som för tio och tjugo år sedan. 

– Det känns förstås bra när folk förstår vad du gör. Det blir svårare att klaga på småsaker som att det är stopp i tunnelbanan eller att du tog fel kö i mataffären. Men skrivandet är fortfarande kämpigt. I morse försökte jag klura ut en scen och det var lika jobbigt som alltid. 

Ambitionerna har följt Colson Whitehead sedan barndomen. Uppväxten var privilegierad. Föräldrarna drev rekryteringsfirma och uppfostrade fyra barn. Familjen tillbringade somrarna i burgna Sag Harbor i The Hamptons utanför New York och syskonen gick i privatskola. 

– Min far ansåg att det var det bästa han kunde göra för oss. Han tyckte att landet var så rasistiskt, så genomsyrat av diskriminering, att om han kunde ge sina fyra barn någon fördel så ville han göra det. Jag gick i privatskola hela min uppväxt – det var viktigt för mina föräldrar. 

Trinity School på Upper West Side, inte långt från den nuvarande bostaden, har utsetts till landets bästa och fostrat åtskilliga i stadens kulturelit. Colson Whitehead var en ambitiös elev men skonades inte från den rasism som hans far vill skydda honom från. 

– Jag hade rasistiska lärare. Jag minns när jag sökte till Harvard och frågade min engelsklärare om ett rekommendationsbrev. Han svarade: »Vad ska du göra på Harvard?«. Som i »Varför förtjänar du att gå där?«. 

Jag frågar om rasismen även fanns på Harvard och skäms sedan över frågan. 

– Jag får ofta den frågan från europeiska journalister. De tror att om du kommer in på Harvard så existerar inte rasismen längre. Men rasism utgår från din hudfärg – inte ditt postnummer. Jag menar, Obama var president och ändå fanns det folk som trodde att han var en hemlig muslimsk terrorist från Kenya, att han inte var född här. Oavsett hur långt du når finns det alltid rasister som tror att du är någon primitiv babian. 

Läs också:
»Jag bar stämpeln som förrädare med stolthet«

Åren på Harvard formade honom intellektuellt. Det var där han hittade sin identitet som författare, lärde känna likasinnade och upptäckte Samuel Beckett och Toni Morrison. Samtidigt var det en olycklig tid. 

– Jag var väldigt duktig i gymnasiet men på universitetet, när ingen längre tittade på, lallade jag runt och rökte gräs och var deprimerad. Som de flesta i den åldern försökte jag ta reda på vem jag var. 

Vinnaren av landets tyngsta litteraturpris fick en kylig start i branschen. Han ratades på alla skrivkurser som han sökte till. Hans första manus refuserades av 25 förlag. 

– Det var min första stora kris, när ingen ville publicera min debutroman. Mina föräldrar hade tjatat på mig att jag borde bli advokat, skulle jag satsa på det i stället? Men jag kom inte på något annat som kunde göra mig lycklig. Så jag fortsatte.

Beslutet medförde ett dilemma. Colson Whitehead erinrar sig tiden efter Harvard – avvägningen mellan att fullfölja drömmen och att försörja sig. Han beskriver tiden som svår och New York som hårt och nyckfullt. Liksom många som överlevt en längre tid i staden konstaterar han att livet här inte är för alla. En siren tjuter från gatan nio våningar ner. Colson Whitehead skrattar åt att han just prisat det tysta grannskapet och häller upp mineralvatten i varsitt glas. 

I november 2019 fyllde han 50 år. Det är 21 år sedan han debuterade med The Intuitionist, om den svarta, kvinnliga hissinspektören Lila Mae Watson. Kritikerna var positiva och i Time jämfördes debutanten med två av sina förebilder, Ralph Ellison och Toni Morrison. 

Du kan vara en snobbig författare och samtidigt använda element från fantasy-genren.

Det blev starten på ett produktivt författarskap. Den afroamerikanska erfarenheten är ett återkommande inslag men utgivningen är varierad. Genom åren har Whitehead även skrivit om zombies och sitt pokerspelande, en satir över USA:s kommersialism samt en biografi om New York. Han har aldrig känt sig bunden av litterära dogmer. I gymnasiet läste han sin systers böcker av Tom Wolfe och Joan Didion, och sin mammas av Stephen King. 

– Du kan vara en snobbig författare och samtidigt använda element från fantasy-genren.  

Han får det att låta som om budskapet är självklart. 

– Det finns inte ett sätt att skriva. Jag kan skriva om zombies eller slaveriet eller poker. Livet är kort och jag tycker att jag borde få göra som jag vill. 

Samtidigt borrar han ofta djupt i brännande samtidsfrågor. Samhällskritik, klassfrågor, rasism. Den underjordiska järnvägen resonerar med verkligheten.

Det nätverk av frivilliga som hjälpte slavar att fly södern i 1800-talets Amerika bar samma namn som bokens titel. I Whiteheads roman existerar den underjordiska järnvägen på riktigt, precis som han trodde att den gjorde när han fick höra talas om nätverket som barn. Det är ofta så han arbetar. Skruvar eller bygger ut en verklig historia. Resultatet blir litteratur med politisk udd; berättarkonst och historisk upplysning. 

Barack Obama har beskrivit Den underjordiska järnvägen som »en påminnelse om hur slaveriets smärta överförs i generationer, inte bara på uppenbara sätt, utan genom hur den förändrar sinnen och hjärtan«. 

Colson Whitehead träffade den dåvarande presidenten under hans sista vecka i Vita huset. Obama hade bjudit in fem författare som han beundrar; Dave Eggers, Zadie Smith, Junot Díaz, Barbara Kingsolver och Colson Whitehead. Den sistnämnde googlade direkt assistenten som ringde och bjöd in honom, för att säkerställa att det inte rörde sig om en bluff. 

– Vi var alla deprimerade, men Obama verkade ganska glad, han var nog nöjd över att vara på väg att lämna, säger Colson Whitehead.

Donald Trump skulle snart flytta in. En era skulle ersättas av en ny. Colson Whitehead kommenterar skiftet med en ironi som återkommer under vårt möte. Som vore den en strategi att hantera utvecklingen. 

– Om jag skulle bli inbjuden till Vita huset nu, skulle det vara för att Trump avrättar intellektuella på gräsmattan utanför. Jag är glad att jag blev inbjuden innan allt blev fruktansvärt. 

Bara en vecka efter att Trump blev president tilldelades Den underjordiska järnvägen landets mest prestigefyllda pris. För Colson Whitehead var det en bitterljuv tid. Hans egen karriär peakade samtidigt som han upplevde att världen föll samman. 

Iklädd mörkblå kostym och med medalj om halsen avslutade han sitt tacktal med en vädjan:»Be kind to everybody. Make art. Fight the power.«

Jag för parollen på tal. Föreslår att han trots allt verkar intresserad av att använda sin plattform politiskt. Han protesterar. 

– Det är inte mitt jobb som författare att förändra världen. Jag tror att världen är ganska statisk. Mitt jobb är att skriva historier som tilltalar mig, och att inte sabba det. Jag är glad att det finns en politisk komponent i Den underjordiska järnvägen, men jag är också glad att jag kan skriva en bok om poker och mitt liv som weirdo. 

Colson Whitehead ville följa upp Den underjordiska järnvägen med något annorlunda, en antites till det han just skrivit. Det är så han ofta gör. En lång bok följs av en kort. Ett distanserat narrativ av ett mer personligt. I huvudet hade han den kriminalroman han skriver på nu. Men han förmådde inte skriva den då. Landet var delat och han kände sig tvungen att bearbeta detta. Få ihop de motstridiga sidorna av sig själv; den idealistiska och den cyniska. Han visste att han ville skriva något kompakt, linjärt, kort, realistiskt.

På nätet hade han läst om Dozier School for Boys, en ungdomsvårdsskola i Florida som systematiskt utnyttjat, misshandlat, och till och med torterat sina elever. Vissa av dem fick aldrig ta examen. Kroppar av unga pojkar rapporterades uppgrävda ur jorden utanför skolan. Missförhållandena var inte okända. Lokala nyhetsmedier hade skrivit om dem genom åren. Ändå tog det 111 år innan skolan stängdes 2011.

– Ingen bryr sig om färgade, fattiga barn. Vart femtonde år stod det något i tidningen om vad som pågick och det utlovades förändring, men ingenting hände. 

Skolan heter i romanen Nickelakademin. Colson Whitehead använde sig av skolan, historien och vittnesmålen, men införde egna romanfigurer och förlade handlingen till 1963. Årtalet var symboliskt viktigt; medborgarrättsrörelsen kämpade för den svarta befolkningens lika rättigheter och Jim Crow-lagarna, som upprätthöll segregationen, var ännu i bruk. Whitehead väver in rasismen i berättelsen.

Den sömlösa blandningen av fiktion och fakta väcker frågor om en författarens friheter. 

– Jag är ingen historiker eller journalist. Jag försökte vara sann mot de barns erfarenheter som jag läste om i biografier och i nyhetsartiklar, men samtidigt utvecklade jag mina karaktärer. 

Nickelpojkarna utspelar sig nästan 60 år tillbaka i tiden men har flera beröringspunkter med dagens USA. 

– Vi har flyktingbarn i läger längs gränsen nu och trots att det rapporteras om övergrepp är de fortfarande öppna. Det finns likheter i hur vi behandlar fattiga. 

Sin optimistiska och pessimistiska sida uttrycker Colson Whitehead i huvudpersonerna Elwood och Turner. Elwood är mönsterpojken som vill bli lärare och som närd av Martin Luther King drömmer om en bättre värld. Turner är pojken som Elwood träffar på Nickelakademin. Till skillnad från Elwood är Turner inte övertygad om att flit och moral premieras eller att rättvisan segrar. 

I dag identifierar sig författaren mest med Turner. 

– Det är svårt att vara hoppfull. Om vi skapat en Trump kan vi göra det igen. Allt han representerar är en del av USA, oavsett om det är korruptionen, rasismen eller hatet. Trump aktiverade många rasister och sexister men han är inte så mycket en orsak som ett symtom. Vi har haft rasistiska presidenter tidigare och kommer att ha det igen. Svartas rösträtt var inte skyddad innan 1964, det är inte så längesedan som vi hade ett ännu grövre institutionellt förtryck. Allt som händer nu har hänt förr. Det är en del av vår natur.

Hans blick förändras, blir mer sorgsen, när han utvecklar det sista. 

– Vi finner det inte svårt att förringa människor på grund av deras ras, kön eller sexuella läggning. Ibland hatar vi dem bara för att vi slåss om samma vattenhål. Sådan ondska finns i oss och kommer alltid att göra det, säger Colson Whitehead och fortsätter:

– Jag tror att vi rör oss framåt men väldigt sakta. Det finns många regressiva krafter i världen just nu. Men så småningom kommer det att svänga tillbaka. 

Jag frågar när han tror att skiftet kommer. Om ett par decennier? Han ler. Svaret avslöjar en hoppfull cyniker. 

– Jag har fyllt 50 och vill se det hända under min livstid.

Läs också:
»Människor här har väntat på en chans att få minnas«

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare