Trasigt hjärta

Han växer upp med två världsberömda föräldrar som egentligen inte har tid med honom. Daniel Bergmans barndomsvärld är ensam fram tills han som femåring drabbas av filmens magi. I boken Hjärtat flätas hans liv från då till nu – runt det bultande hjärta som ständigt gör sig påmint, i både bokstavlig och bildlig bemärkelse.

För tredje gången ändrar Daniel Bergman livsriktning, vågar språnget till en ny yrkesidentitet. Efter 25 år som filmarbetare sadlade han om och blev sjuksköterska, så småningom ambulanssjuksköterska. Nu debuterar han som författare med boken Hjärtat. Den han skrivit – direkt ur hjärtat – till sin dotter. Som en kärleksroman, från ett skilsmässobarn till ett annat.

Att det blev en bok hör rent konkret ihop med hans hjärta. Eller rättare sagt; att han för snart tio år sedan diagnostiserades med både sjukdomen MS och ett allvarligt hjärtfel. Fram till 2018 kunde Daniel Bergman ändå jobba kvar inom vården. Sen tog det stopp.

– Egentligen skulle jag ha regisserat HBO-serien Scenes from a marriage men jag var för sjuk, Hagai Levi fick ta över. Vad återstod? Jo, att pilla mig i naveln och se om luddet kunde vara intressant för någon mer än mig själv.

Att han som barn till världskända Ingmar Bergman och Käbi Laretei skulle ha en given läsekrets för en självbiografi verkar aldrig ha fallit honom in. Han har alltid skytt kändisskapet.

– Utgångspunkten var snarare att jag fick min hjärtdiagnos veckorna efter att Käbi dött. Fanns det något samband mellan sjukdomen och den kärlekslöshet som jag känt gentemot mina föräldrar?

Några timmars skrivande varje dag. Hopp i ämnen och minnen. Det var så det började. Först när Daniel Bergman kom på formen, att han skulle skriva sin bok som ett långt brev till sin dotter, föll mycket på plats.

– Då förstod jag också vitsen med alltihop. Även om det inte blev en bok skulle det finnas en text för min dotter att ta med sig i livet.

Vad har varit svårast att skriva? Du är väldigt öppen…

– Tycker du? Sanningen är att jag censurerat mycket eftersom jag vet att en text har väldigt kraft – och makt. Att jag utgått från verkliga händelser handlar mest om att jag inte kan hitta på, men jag är bra på att berätta.

Den bild han tecknar av ”det bergmanska arvet” är måhända sann – men ytterst sorlig. Fylld med svärta, kyla och empatilöshet. Det är väl därför, han gör kopplingen själv, som han sett sina kolleger inom vården som ”riktiga” människor. Till skillnad från konstnärer som är mer ”lekfigurer,” människor man inte kan ta på allvar. Eller lita på.

I boken undrar Daniel Bergman om ett hjärta kan gå sönder av kärleksbrist.

– Det är det jag misstänker. Jag tror säkert mina föräldrar älskade mig, efter sin förmåga. Även om de i praktiken valde sina konstnärskap före mig, åtminstone när jag var barn. Men jag gjorde samma sak när min dotter var liten, jag prioriterade jobbet. Frågan jag måste ställa mig blir: har jag levt fel?

Om Daniel Bergman skulle skriva en ny bok, tanken verkar inte orimlig, ska den handla om ensamhet. Den han själv alltid valt före tvåsamheten. Han har sett det som en frihet, ett oberoende.

– Men det är inte sant. Till och med forskningen visar riskerna. Det som händer är ju bara att man blir … väldigt ensam.

Hans dotter finns förstås, hon som hunnit fylla 13.

– Min kärlek till henne är nästan oproportionerligt stark. Det är det som är den stora tragedin. Jag har blivit så sjuk nu att jag riskerar att lämna henne. Jag kommer att dö innan hon blir stor. Trots att vi tummat på att jag ska leva länge till, minst tio år, och tummen ljuger aldrig…