Illustratören Ellen Ekman slår ett slag för otvättat hår, felklädda barn och kroppar som är som lerklumpar.
I Ellen Ekmans tecknade universum vill hon att kroppens storlek inte ska behöva vara en fråga som står i centrum. Kroppen ska mer bara få vara där. Till hennes serier för vuxna, som Lilla Berlin, beskriver hon det som att hon nästan arbetar utifrån en mall med en Barbapapaliknande lerfigurskropp. Den tecknar hon olika näsor och frisyrer på.
– Från början var det väl mest en förenkling, jag behövde kunna rita många serier i veckan. Men det blev också ett sätt att undvika att hamna i sina egna fördomar kring vad olika kroppar innebär. Man har en fördomsreflex som är väldigt snabb. Det kan gälla storlek på kroppar, näsor, hudfärg … Att teckna alla människor nästan likadana blev ett sätt för mig att hålla mig fördomsfri gent­emot mina egna karaktärer.
Tänker du likadant när du gör bilderböcker?
– Då har jag tid att fokusera mer på detaljerna. Har den här mamman hunnit duscha i dag, eller har hon bara slängt upp sitt stripiga hår i en knut? Har barnen verkligen båda strumporna på fötterna? Har mamman kanske tvångsklippt deras frisyrer någon gång, så de har blivit lite sneda? Jag försöker berätta saker om familjens vardagsliv genom hur karaktärerna ser ut.
Jag tycker att dina mammor känns så mänskliga.
– Jamen, jag vill teckna kvinnokroppen varmt! Jag tänker på min mammas kropp, eller min mormors kropp, eller farmors. Det är ju inte »bombnedslaget« man känner värme inför. Det är kropparna som har jobbat och släpat, som har gropar efter behåband, som har burit på liv. 
Och när du tecknar barnkroppar, har du »varm« som ledord där också?
– Jag försöker nog att vara fri. I Veckan före barnbidraget har jag jobbat mycket med att inte teckna barnkroppen könad, till exempel. Det var egentligen inget ställningstagande, men det spelar ingen roll för berättelsen vad huvudpersonen har för kön och jag ville lämna det öppet. 
Öppna för identifikation?
– Ja, identifikation för fler. Det spelar roll vilka som får synas i böcker. Och jag tror att det i förlängningen påverkar vilka som sedan känner sig manade att ta plats i branschen. Så var det väldigt mycket för mig i serievärlden. När det började synas fler kvinnliga utövare så kunde jag identifiera mig med yrket och kliva in där, och ta med mig mina perspektiv och mina historier. Och det samma gäller klass eller representation av olika hudfärger. Om man aldrig hittar sig själv i litteraturen kan man inte heller tänka sig att man själv kan gå in i det yrket och bidra i framtiden.
Ellen Ekman har illustrerat barnböckerna Veckan före barnbidraget och Hemma hela sommaren (text av Elin Johansson), samt Olle & Bolle är bröder och Olle & Bolle handlar (text av Charlotta Lannebo). Illustrationen i rubrikbilden kommer från Hemma hela sommaren.

Läs även:

Annons