AV: MARTIN GELIN FOTO: MAGDALENA WOSINSKA / TRACY NGUYEN

Följ med hem till en av USA:s mest omtalade författare för ett samtal om hatkärleken till hemtrakterna och varför hon vill skriva med empati även om Harvey Weinstein.

Det har aldrig funnits någon brist på skäl att flytta från New York. Tunnelbanan har en säregen doft av kompost året runt. Bostadspriserna är alltid för höga. Men Emma Cline, som skrev debut­romanen Flickorna i ett skjul i Brooklyn, flyttade därifrån av helt andra skäl.

– Det blev lite klaustrofobiskt att ständigt vara omgiven av andra författare. Jag älskar New York men … du har säkert känt samma sak – du blir per automatik en del av en viss gemenskap av skrivande människor, och det är svårt att få en paus från den professionella identiteten.

Just den här morgonen behöver hon knappast anstränga sig för att förklara Kaliforniens attraktionskraft. Vi träffas i hennes trädgård för en sen frukost och solen strilar ner genom tallkronorna. Hon bor i Silverlake mitt i Los Angeles, men det känns som att vara i en ovanligt behaglig djungel. Huset är en ödmjuk enplansvilla, men bakom den öppnar sig en vidsträckt trädgård med tropiska växter som klättrar upp för kullen. Morgondaggen hänger fortfarande på bladen från ormbunkarna och de knubbiga små palmerna. Hon visar mig runt i trädgården, bland kluster av bambuträd, illröda granatäpplen och spretiga kaktusar.

– Allt i Los Angeles rör sig i en annan hastighet. Om jag jobbade i filmbranschen skulle jag säkert känna samma klaustrofobi här, men nu känner jag mig fri. Det finns ingen skam i den här staden, vilket är en del av förklaringen till att det känns så futuristiskt. I New York handlar framgång ofta om att få ett erkännande från etablerade institutioner. Men Los Angeles är mer som internet. Folk här bryr sig mindre om gamla institutioner.

När Emma Cline debuterade med Flickorna för fem år sedan satte ett amerikanskt magasin rubriken »Clines turbulenta färd till litterär stjärnstatus«. Men få unga författare har blivit världsberömda så snabbt. Cline hade knappt hunnit ta examen från författarprogrammet på Columbia University när hon publicerade sin första novell i USA:s mest prestigefyllda litterära tidskrift, The Paris Review. Snart bjöds hon in till de litterära salongerna i Plimpton-familjens berömda lägenhet på East 72nd Street, där hon gjorde sig ett namn redan som 24-åring.

Hon erbjöds två miljoner dollar i förskott för debutromanen och blev ett fenomen innan boken ens publicerats. Men det var ett sällsynt fall där ett bokförlag storsatsar på en ung författare och allt ­fungerar. Boken levde faktiskt upp till de skyhöga förväntningarna.

Emma Cline.

New York Times hyllade romanen för »meningar så finslipade att de kunde vara juveler«. Kritiker jämförde henne med Lorrie Moore och Mary Gaitskill. Cline vann ett halvdussin litterära priser, porträtterades i stora reportage i Vogue och The New Yorker och utnämndes till en av USA:s bästa unga författare av Granta.

När den nya novellsamlingen Daddy nu publiceras över hela världen har de flesta utländska förlag ­– däribland det svenska – valt att behålla den engelska titeln, vilket Emma Cline verkar lättad att höra.

– Om de här novellerna har något gemensamt så är det att de handlar om maktdynamiken mellan könen. Jag försökte fånga det även i titeln, som dels har en oskuldsfull innebörd, dels en pervers, sexuell bibetydelse. Jag ville skildra händelser som kanske verkar oskyldiga och idylliska, men som döljer något ruttet under ytan.

Moderna maktmekanismer

Emma Cline flyttade hem till barndomens Kalifornien för tre år sedan och har tillbringat hela pandemin i den här trädgården. Hon växte upp i Kalifornien, på en stor vingård i Sonoma, norr om San ­Francisco. Men Kalifornien är inte bara hennes hem, utan även ett bärande tema i det mesta hon skriver. I Daddykänns titlarna på novellerna som att färdas längs delstatens motorvägar och se stadsnamnen längs avfarterna: »Menlo Park«, »Arcadia« och till slut »Los Angeles«. Men det är en färd genom ett mörkt landskap. Ambitionen är att fånga »de faror som gömmer sig bakom Kaliforniens solsken«, känslan av att vara i paradis och helvete på samma gång.

I hennes vardagsrum hänger det konst av Raymond Pettibon och fotografen Larry Sultan, som båda ­skildrat Kaliforniens skuggsidor.

När vi träffas har Emma Cline precis blivit klar med sin tredje bok, en ny roman som hon skämtsamt kallar »Sugar Baby«, bara för att snabbt poängtera att den inte ska heta det.

Emma Cline

Född: 1989 i Sonoma, Kalifornien. Uppvuxen på en bondgård där föräldrarna drev en exklusiv vingård. 
Bor: I Silver­lake i centrala Los Angeles.
Debut: Romanen Flickorna från 2016.
Aktuell: Med novellsamlingen Daddy samt kortromanen Harvey (båda i översättning av Erik MacQueen).
Kuriosa: Hennes pappas morfar var Valeriano Jacuzzi, som gav namn åt bubbelpoolen.

– Det vore lite för mycket att ge ut tre verk som heter Girls, Daddy och Sugar Baby. Men böckerna har definitivt något gemensamt. Den nya romanen handlar om en ung kvinna som inleder ett förhållande med en rik, äldre man. Det är något med ­sugardejting som blottlägger sanningen i just den sortens relationer, det är ett ärligt utbyte där de två parterna är öppna med vad de begär av varandra.

Maktmekanismerna mellan män och kvinnor är ett tema som återkommer i det mesta som Emma Cline har skrivit, inte minst i de tio novellerna i Daddy. Medan Flickorna hyllades för sin intima skildring av unga kvinnors vänskap så är många av ­huvudpersonerna i novellsamlingen män. Berättelserna tycks ge en glimt av ett USA där männen gått vilse i samtiden, där de inte längre förstår de sociala koderna.

– Det är ett försök att fånga ett slags skymning för en viss sorts manlig ledarfigur. Vi tvingas ofta föreställa oss vad som pågår i männens inre liv, när de inte artikulerar det själva, säger hon.

Tonläget sätts av den inledande novellen, där en familjefar sitter ensam på julafton när barnen gått och lagt sig, dricker whisky och tittar nostalgiskt på svartvita filmer där pappan hade ensam auktoritet i familjen. I Menlo Park blir en framgångsrik tidningsredaktör utesluten ur New Yorks medieelit efter att ha anklagats för sexuella övergrepp. I Los Angeles börjar en ung tjej som jobbar på en klädbutik i Hollywood extraknäcka genom att sälja sina underkläder till män på internet.

Framåtrörelsen i novellerna kommer ofta från en gnagande känsla av potentiellt våld som lurar runt hörnet.

Emma Cline använder begreppet ambient violence för att beskriva hotet om manligt våld som ett latent inslag i själva atmosfären; som en dimma som förföljer kvinnor överallt.

Det finns något nästan filmiskt i novellernas förmåga att ge en smygande känsla av en annalkande katastrof, där stämningen påminner om David Lynchs mörka Los Angeles-skildring Mulholland Drive eller Lee Chang-dongs briljanta film Burning.

– Den där hotfulla känslan blir ofta starkare om du inte beskriver själva våldsakten. I en av novellerna, »Northeast Regional«, där en son har gjort något hemskt på sin internatskola, skrev jag först en version där jag skildrade detaljerna i hans gärning. Men det blev mycket sämre, för det förstörde läsarens chans att själv föreställa sig vad han gjort.

Fyra verk av Cline

📕Flickorna
Debutromanen från 2016 skildrar unga kvinnor som söker sig till en kalifornisk sekt-ledare, löst baserad på massmördaren Charles Manson. Hyllades i bland annat New York Times och blev en stor internationell succé. 

📕Harvey
En längre novell om filmmogulen Harvey Weinstein, som dömdes till fängelse för våldtäkter och övergrepp på kvinnliga kollegor. Clines ambition var att visa att »inte ens Weinstein är ett monster 24 timmar om dygnet«.

📕. Daddy
Novellsamling som sträcker sig från hennes första publicerade novell, Marion, till de senaste berättelserna om ett USA där många män tycks ha gått vilse i samtiden och inte längre förstår de sociala koderna.

📕. Jagger
En kortfilm som Cline skrivit och regisserat på beställning av konstgalleriet Gagosian i New York. Utgår från en sexårig pojkes perspektiv och är löst inspirerad av barn hon träffat i New Yorks konstvärld.

Nyligen skrev Cline en personlig essä för The New Yorker där hon beskrev hur hon som ung tonåring brukade lifta ensam längs Kaliforniens motorvägar. Essän är som ett manifest för hennes litterära estetik, där risktagande och äventyrlighet möter ett skugglikt våldshot, och där unga kvinnor försöker balansera en känsla av utsatthet med ett behov av agens och frihet.

– Absolut, det där upplevde jag själv som tonåring. Det var en tid då vi bombarderas av budskap att varje ung kvinna levde under ett diffust hot … Jag minns så väl paniken i mitt kvarter efter att en ung flicka hade kidnappats och mördats. Att ge sig ut och lifta på motorvägarna blev ett sätt för mig att konfrontera skräcken, försöka ta något slags befäl över den, eftersom jag kände mig så maktlös. Det var ju ren ­villfarelse, för om något skulle ha gått snett, skulle jag inte haft någon makt alls. Men jag inbillade mig det när jag ställde mig där vid motorvägskanten.

Fiktion i spåren av metoo

Amerikanska litteraturkritiker jämför ofta Emma Cline med andra kvinnliga författare just här i Los Angeles, som Rachel Kushner och Ottessa Moshfegh. Båda bor i närheten och de umgås privat. Men prosan i Daddy påminner om mer traditionella mästare i amerikanskt novellförfattande. Språket är mer avskalat än i Flickorna, där den lyriska realismen fick viss kritik för att vara »overwritten«, med gott om sirliga metaforer. Novellerna i Daddy har en enkelhet som kan påminna om Denis Johnson och John Cheever – jag blir inte förvånad när hon säger att Simmaren är hennes ­favoritnovell. Stilistiskt står hon långt från samtida unga författare som skriver autofiktion, de som försöker sudda ut gränserna mellan sig själva och berättarjagen – till exempel Rachel Cusk, som de senaste åren gång på gång återkommit till »den fiktiva ­romankaraktärens kris«. Emma Cline har i stället skapat fiktion som får mig att tro på fiktion igen.

– Rachel Cusk pratade om hur det efter hennes skilsmässa bara kändes pinsamt att sätta sig ner och hitta på en romanfigur igen. Och hon har ju rätt! Det är väldigt pinsamt att hitta på fiktiva karaktärer. Men när jag själv läser skönlitteratur är det berättelser som verkligen tar ut svängarna som ger mig mest. Mycket autofiktion består av observationer av någon väldigt smart person, och visst kan det vara intressant att ­vistas i deras tankevärld en stund, men skönlitteraturen kan ta mig till helt andra platser. Som Jeffrey Eugenides The Marriage Plot. Har du läst? Det är verkligen en roman med stort R, på sätt och vis väldigt otrendig just nu. Men den lyckades beskriva ett ­skeende i romanfigurens liv som var förlösande. Det var ett verkligt lyft från verkligheten, medan autofiktion ofta kan kännas för likt verkligheten.

Flera män som Emma Cline arbetat med de senaste åren har anklagats för sexuella trakasserier och övergrepp i kölvattnet av metoo, exempelvis den berömda filmproducenten Scott Rudin, som köpte filmrättigheterna till Flickorna.

Efter framgången med Flickorna blev Emma Cline stämd av sin ex-pojkvän, Chaz Reetz-Laiolo, som hävdade att hon plagierat honom. Reetz-Laiolo anlitade en ökänd jurist som även jobbat för Hollywood-mogulen Harvey Weinstein. Hon hamnade i en rättsprocess, med stor risk för att privata konversationer och intima bilder skulle bli offentliggjorda. Det slutade med att fallet lades ner, då en domare i Kalifornien inte kunde hitta några märkbara likheter mellan Clines prosa och det expojkvännen skrivit. Men erfarenheten lämnade djupa sår. I en intervju efteråt sa Cline att hon ville ta död på myten om att den sortens obehagliga upplevelser kan föra något gott med sig.

– Myten är så väldigt amerikansk, att det som inte dödar dig gör dig starkare. Det speglar ett patologiskt försök att hitta möjligheter i allt, att se varje obehaglig upplevelse som en chans att växa som person, i stället för att inse att de flesta handlingar som skadar människor inte har något högre syfte.

Hon distraheras för ett ögonblick av en kolibri som gjort oss sällskap i trädgården.

– Jag önskar att skönlitteratur hade kraften att fungera som terapi, men det har den inte. Jag skriver för att jag måste, och det kan vara ett sätt att ta itu med mina egna tankar om ett problem, men det betyder inte att jag kommer ut på andra sidan, med någon slags epifani som berikar mitt liv.

Tidigare i år vann Cline det prestigefulla O. Henry-priset för novellen White Noise, som föreställer sig Harvey Weinsteins liv, efter de anklagelser om våldtäkter och övergrepp som han nu dömts till fängelse för. Den kommer nu på svenska, som en egen bok med titeln Harvey. Hon säger att det är en av två noveller som hon skrivit i direkt respons på metoo (den andra är Menlo Park). Den har hyllats just för att den inte förvandlar Weinstein till ett monster, utan till en människa.

– Jag ville aldrig göra det till en debattartikel om metoo, utan snarare en chans att använda fiktionen för att utforska ett moraliskt landskap. Inte ens ­Harvey Weinstein är ett monster 24 timmar om ­dygnet. Så jag var intresserad av hur ett dygn kan se ut för honom. Jag utgår bara från hur det känns att vara inne i mitt eget huvud, att ha hela det här enorma medvetandet, och insikten att vi alla har en enorm tanke­rymd. Jag vill ge alla mina romanfigurer en sådan helhet. Även Harvey Weinstein äter frukost och ser sig själv i spegeln när han vaknar på morgonen – och det är där skönlitteraturen börjar.

Uppvuxen i Kalifornien

I artiklar om Emma Cline står det ofta att hon växte upp på en »bondgård i norra Kalifornien«, vilket låter lagom anspråkslöst. Föräldrarnas vingård, Cline Cellars, är en av de mest berömda i Sonoma, ­Kaliforniens mest exklusiva vindistrikt. Hennes ­pappas morfar var Valeriano Jacuzzi, som gjorde sig en förmögenhet på bubbelpoolerna med samma namn. I dag står hon inte särskilt nära sina föräldrar. I en lokaltidning i Sonoma beskriver de sig själva som »mycket konservativa« och Emma Cline gör det klart att de inte kommer så bra överens. När Cline som 20-åring inledde ett förhållande med en 34-årig man sade hennes mamma uppmuntrande att det är »bra att dejta äldre män«.

– Min mamma fick sju barn på tio år. Vi var en så stor familj att vi sällan kunde resa, så jag växte upp i en ganska isolerad, sluten sfär som gav mig chansen att läsa mycket och grubbla över hur världen är beskaffad.

Emma Cline

Hon försökte under ett par år att bli barnskådis, och medverkade i två mindre Hollywood-produktioner som 12-åring. I high school upptäckte hon skön­litteraturen och sin förmåga att skriva och berätta. Cline skriver sällan direkt om sig själv, men skildrar ofta kaliforniska landskap som påminner om den miljö där hon själv växte upp.

I mycket av den stora kaliforniska litteraturen blir den vidunderliga naturen en kraft i egen rätt. Den är outsägligt vacker men samtidigt livsfarlig. Den uråldriga skogen som brinner allt oftare. De dramatiska klipporna i Big Sur eller Malibu. Den kroniska oron för jordbävningar och naturkatastrofer. I kalifornisk konst är naturens element ständigt närvarande, som en påminnelse om människans sårbarhet.

Det är en fridfull morgon när vi ses i Silverlake. Men snart kommer jag att sitta i en taxi och nås av nyheten om The Dixie Fire, skogsbranden som utvecklar sig till den största i delstatens historia.

– Det är som att Kalifornien hela tiden har ruvat på den här berättelsen om undergång, och nu har den blivit verklighet, säger Emma Cline innan vi skiljs åt.

– Jag ser Kalifornien som ett slags glimt av framtiden, en uppspeedad version av vart resten av världen är på väg. Det blir tydligast när det gäller klimat­förändringarna. Det här är en fruktansvärt vacker plats. Men det känns som att alla numera vet att det finns ett pris för skönheten.


Martin Gelin är journalist och författare. För vår ­räkning har han intervjuat bland andra Jonathan Franzen, Marilynne Robinson och Ocean Vuong. Hans senaste bok är Hotet mot demokratin: högerpopulismens återkomst i Europa och USA (tillsammans med Erik Åsard).

Annons
prenbild

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare