Svart bläck
Den svenska förlagsbranschen är bedövande vit och homogen. Vad får det för konsekvenser för den litteratur som ges ut? Vi reste till Sydafrika där världens första […]
En perfekt hybrid mellan skönlitteratur och sakprosa. Och nu är essän hetare än på länge menar Annina Rabe.
Det senaste året har du kanske hört begreppet ”mansplaining” lite här och var, inte minst i kulturdebatten. Du vet kanske att begreppet handlar om män som på ett patroniserande sätt ”förklarar” saker för kvinnor. Möjligen vet du också att begreppet kommer från en bok av den amerikanska författaren Rebecca Solnit, som på svenska fått titeln ”Män förklarar saker för mig”. Genom den här boken har Solnit fått ett genombrott på bred front här i Sverige. Men alla vet kanske inte att Rebecca Solnit är en av USAs främsta samtida essäister, med en rad utgivna samlingar i just denna speciella genre.
Att en bok i en relativt ”smal” genre som en essä får så stor genomslagskraft är förstås delvis för att dess ämne är lättillgängligt och ligger i tiden. Men det finns faktiskt också mycket som talar för att vi läser mer essäer än på länge – och att förlagen satsar mer på denna genre, som ju fört en relativt undanskymd tillvaro under lång tid. Bara under 2014 och 2015 har det getts ut en rad kvalitativa essäsamlingar av vitt skilda karaktär i Sverige, både svenska och i översättning. Under 2015 har jag läst nyutkomna essäsamlingar av Sara Danius, Rebecca Solnit, Julian Barnes, Jhumpa Lahiri, Jeanette Winterson, Ronny Ambjörnsson och Annie Dillard. I höst ger bokförlaget Atlantis ut den banbrytande Passagearbetet av Walter Benjamin: ett lysande tillfälle att bekanta sig med en av världens främsta essäister.
För fler författarporträtt och tips om böcker som fastnar och blir kvar hos dig, prenumerera på Vi Läsers nyhetsbrev.