Jessica Schiefauer gör upp med ett kulturklimat där »ungdomsromanen« behandlas som »fruntimmerslitteraturen« en gång gjorde.

Jag har skrivit tre romaner. De handlar om unga människor, men jag har aldrig tänkt att jag skriver specifikt för unga.

Mina böcker har publicerats för unga vuxna, ett val som snarare förlagsbranschen än jag själv gjort. Två av dem har fått Augustpriset i kategorin »Årets bästa barn- och ungdomsbok«.

Jag föreställer mig ingen särskild läsarålder när jag skriver, men jag vet att jag absolut inte skriver för barn. Många kommentarer kring mina böcker handlar om målgrupp. Äldre personer som gillar dem kan säga att de inte alls tycker att jag skriver ungdomsböcker, och äldre personer som inte gillar dem och som jobbar med unga och läsning, kan säga samma sak. Yngre personer som inte gillar mina böcker kan också säga det, medan yngre personer som gillar dem säger att jag skriver de bästa ungdomsböckerna.

Dessa olika förhållningssätt får mig att fundera på hur vi värderar en uppväxande människas upplevelse, och därmed också hur vi hanterar litteratur som skildrar unga.

2016 publicerade journalisten och DN- kritikern Lotta Olsson en artikel med rubriken »Kanske har det blivit dags att lägga ner ungdomsboken«. Hon skriver:

»Den statistik jag hittar om ungdomar över tolv år tyder på att läsningen sjunker. Och ungdomsböcker läser de inte i någon större utsträckning. Det gör där­­emot en hel del vuxna, främst kvinnor, som hittar avancerad prosa och bra berättelser i de nya ungdomsböckerna. […] I grunden är det förstås roligt att ungdomsböckerna når andra läsargrupper. Men är de då verkligen fortfarande ungdomsböcker?«

Enligt barn- och ungdomsboksförläggaren Henny Holmqvist bestämdes läsarålder länge genom berättarperspektivet: uppväxtskildringar riktade till ungdomar skulle ha en ung berättarröst, uppväxtskildringar riktade till vuxna skulle inte ha det. Den avgränsningen duger inte längre, undantagen är många.

Hur ska vi då definiera litteratur om och för unga? Den bästa formuleringen hittills hittar jag i förläggaren Ada Westers (Gilla förlag) svar på Lotta Olssons artikel. Hon menar att ungdomsromanen är »en roman om unga män­­­niskor, för vilken läsaren inte behöver en vuxen persons erfarenhet för att till fullo ta till sig texten«.Tyvärr är det synsättet långt ifrån vedertaget i Sverige i dag.

Sedan några år tillbaka pågår en debatt om ungdomslitteraturen; vad är den, vilken ställning har den, hur ska vi betrakta den? En (ofrivillig) brandfackla kastades av en DN-recensent sommaren 2012. Recensentens namn och bokens titel är oviktiga, det räcker att veta att boken var en roman för vuxna och att recensenten tyckte att den var dålig. Viktigt är däremot värderingsbegreppet i recensionens sista stycke: 

»Man klagar ofta på schablonerna och ytligheten i ›feel good‹-genren, men här finns gott om exempel på hur en ›feel bad‹-roman […] kan uppvisa samma brister. Med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur.«

Den avslutande meningen upprörde många och diskuterades livligt på bokbloggar, i sociala medier och i repliker i DN. Via Twitter frågade jag recensenten om dennes tio senast lästa ungdomsböcker, i syfte att ge tips på litteratur som kunde bredda hens kunskap i genren.

Efter att ha tjatat lite (recensenten verkade först inte tycka att min fråga var relevant) fick jag en lista till svar: Markus Zusaks Boktjuven, Harry Potter-serien, Strandberg/Bergmark Elfgrens Cirkeln, Anderberg Strollos Hoppas, Tove Janssons och Astrid Lindgrens kapitelböcker, Martin Olczak och Anna Sandlers serie Jakten på Jack, och Jorden runt i 44 dage av Palle Huld. Bara tre av dessa böcker är faktiska ungdomsromaner, nämligen Boktjuven, Cirkeln och Hoppas. Tove Janssons och Astrid Lindgrens kapitelböcker samt Jakten på Jack riktar sig till åldrarna 6–9, Harry Potter listas (tro det eller ej) för 9–12-åringarna och Jorden runt i 44 dage är en resedagbok för vuxna skriven 1928.

»När ordet ungdomsroman valdes som jämförelse visste recensenten således mycket lite om begreppets innehåll.«

När ordet »ungdomsroman« valdes som jämförelse visste recensenten således mycket lite om begreppets innehåll. Jag tror inte att hen reflekterade över det. Jag tror att det var en fördom som hoppade ur pennan, och trots att det är flera år sedan är det fortfarande aktuellt, för det handlar om mer än ett illa valt värderingsbegrepp.

Begreppet »fördom« kan definieras ungefär så här: »Ett förenklat ställningstagande kring något vi vet för lite om för att kunna uttala oss om, men eftersom vi inte inser att vi är okunniga uttalar vi oss ändå.«

Förr i tiden fanns det andra värderande begrepp som aldrig skulle användas i dag, eftersom vi har förstått att det vore fördomsfullt. Till exempel hade litteraturkritikern J P Theorell en stående rubrik i Winter-Bladet på 1840-talet: Fruntimmers-litteraturen.« Han var mycket missnöjd med den »qvinliga öfversvämning« som han tyckte plågade samtidens litteratur. Enligt honom kun­­de den så kallade fruntimmerslitteraturen vara direkt skadlig, och han påpekade att »allmogens quinnor« gudskelov inte läste så mycket av den – ännu. 

I dag skrattar vi åt Theorell. Om en modern recensent skulle använda begreppet »fruntimmerslitteratur« skulle denne antagligen bli av med jobbet. Men ordet »ungdomslitteratur« ligger ännu i halvskugga, just eftersom så få känner till genrens bredd.

Uttryck som »fruntimmerslitteratur« eller »kvinnolitteratur« försvann från kultursidorna när begreppet hade dissekerats – vid närmare undersökning var den nämligen omöjlig att definiera. Det visade sig att både manliga och kvinnliga erfarenheter kunde skildras av såväl manliga som kvinnliga författare, det fanns inget särskilt språk eller några särskilda teman som exakt kunde ringa in »kvinnolitteraturen«. När detta blottlagts var ordet inte längre användbart som jämförelsebegrepp. 

Vi dras med en förlegad idé om litteratur om och för unga, en invand föreställning som säger att ungdomsromanen är enkel (både att läsa och att skriva), att den följer vissa mallar och behandlar vissa teman.

Jag menar att litteratur som skildrar unga och som – med Westers definition – inte kräver att läsaren behöver en vuxen persons erfarenhet för att till fullo ta till sig texten, i dag dras med samma negativa stämpel som kvinnoskildrande litteratur tidigare haft.

I Sverige debatterar vi detta och det är bra, i dag aktar kulturskribenterna sig noga för att använda »ungdomsroman« som värderande begrepp. Det är en god utveckling, men vi kanske ska titta närmare på vad som kan ligga bakom?

Vi kan undvika att säga saker för att slippa kritik, men det räcker inte. Liksom vi gjort med »kvinnolitteraturen« måste alla vi som arbetar med litteratur på ett eller annat sätt fortsätta läsa och diskutera böcker om att vara ung tills vi tänker: »Jag säger inte så eftersom det inte stämmer.« 

Sedan några år tillbaka läses – som Olsson påpekar – ungdomsromanerna av allt fler vuxna. Den här förändringen har mötts av förskräckelse från flera håll. Ett exempel på ren avsky inför fenomenet är frilansjournalisten Ruth Graham, som i webbmagasinet Slate (5/6 2014) publicerade en krönika med titeln »Against YA« (YA=Young Adult, reds anm). Hon påpekar först att hon inte pratar om fantasyböcker som Divergent eller Twilight, eftersom »ingen skulle få för sig att kalla sånt för god litteratur«, och fortsätter (i min översättning):

»Jag pratar om böcker (till exempel John Greens Förr eller senare exploderar jag) som handlar om verkliga tonåringar som gör verkliga saker. Böcker som står och faller inte bara med hur stark historien är, utan också, i teorin, på hur välskrivna de är. Det verkar som att denna typ av böcker får ersätta annan litterär fiktion hos vuxna som läser dem, och det är verkligen synd. […] För alla som älskar dessa böckers karaktärer låter mitt påstående hårt.

YA-fiction har oräkneliga fans bland vuxna, men till och med de erkänner att njutningen i läsningen handlar om eskapism, omedelbar tillfredsställelse och nostalgi. […] Vuxna YA-läsare måste inte bara identifiera sig helhjärtat med karaktärernas känsloliv – så fungerar ju god fiktion i allmänhet. De måste också överge det mogna perspektiv på berättelsen som de (förhoppningsvis) är förmögna att ta, eftersom de är vuxna.«

 Jag håller med henne om Divergent och Twilight. Jag håller också med om att Förr eller senare exploderar jag inte bjuder mycket motstånd. Ifall litteratur för unga bara bestod av sådana böcker skulle hon ha rätt. Men det hon vill kritisera är att vuxna väljer böcker som främst erbjuder eskapism, omedelbar tillfredsställelse och nostalgi, och det har inget med ungdomsboksgenren som helhet att göra. Graham vill varna för den förenklade, romantiserande litteraturen, och hon exemplifierar problemet med att vuxna läser ungdomslitteratur – trots att hon uppenbarligen bara känner till en liten del fältet. Det är illa.

Men felet är inte i grunden Grahams. Hennes idé om vad Young Adult är blir allt mer vedertagen, både i USA och i Europa. Fartfyllda historier, tillfredsställande händelseförlopp och slut.

Men det finns litteratur om och för unga som tar oss vidare som människor, oavsett om vi själva är unga eller inte. Böcker om unga som brottas med sig själva och med läsaren, böcker som är intellektuellt utmanade (avsett om de är språkligt lättlästa eller inte).

Läs Tomas Lagermand Lundme, läs Janne Teller, Sonya Hartnett, Harald Rosenløw Eeg, Meg Rosoff. Dessa författares böcker kommer ut på originalspråk men når sällan utanför det egna landets gränser. Hartnett och Rosoff undantagna eftersom de båda belönats med det internationella Alma-priset, även om inte ens den utmärkelsen är tillräckligt tung att lyfta dem högt nog för att synas bredvid John Green. Men den statusskillnaden syns ju tydligt även på topplistorna i vuxengenren – det lättsmälta och eskapistiska hamnar högt upp och översätts till många språk, det intellektuellt utmanande hamnar längre ner och översätts mer sällan.  

Graham begår misstaget att uttala sig om en genre som hon vet ganska lite om. Men genom sina formuleringar gör hon också en värdering av den unga människans erfarenheter i allmänhet, och kommer fram till att de inte är lika relevanta som den vuxnes. Här tror jag att den egentliga fördomen ligger hos den som avfärdar ungdomslitteraturen utan att ens känna till den: vuxna bör inte få ut något av att läsa om en ung människas upplevelser, eftersom ungas upplevelser betraktas som mindre viktiga, kanske till och med mindre sanna.

Med det synsättet finns det bara en metod för att ge en bok om unga samma värde som en bok om vuxna: sätt in en vuxen berättare, och se noga till att boken skildrar vad upplevelserna i ungdomen har betytt för personen som vuxen. 

För 10–15 år sedan hade Graham inte behövt skriva sin krönika, eftersom vuxna inte läste ungdomslitteratur (öppet) då. Nu gör de det, och då kommer varningarna från dem som bara ser att det händer, inte komplexiteten i skeendet: akta er för det där dravlet! Ni förnedrar er!

Kanske är det inte bara en trend som handlar om läsning? Kan det vara så att ungas erfarenheter är på väg att uppvärderas? Hur var det nu med »kvinnolitteraturen«? Den skildrade kvinnliga erfarenheter, och ansågs mindre värd än litteratur som skildrade manliga dito. Den manliga erfarenheten var universellt intressant, den kvinnliga erfarenheten var bara intressant för kvinnor – och även kvinnorna borde lägga bort den och bli bättre människor genom att läsa »riktig« litteratur. Men berättelserna om kvinnliga erfarenheter fick större och större läsarkrets, och framför allt fick den läsare utanför den krets som begreppet syftade på.
I takt med det upplöstes termen, för den var inte längre användbar.

Kan samma sak hända med litteratur om och för unga? Den gemensamma nämnaren kanske inte är vem som ska läsa böckerna, utan något annat? Jag tror det. Det handlar om röster. Röster som slår an något i oss oavsett hur gamla vi är, röster som tar oss nära en ung människas utblick på världen. Ett personligt exempel på en sådan röst finner jag i Sonya Hartnetts roman Jag är djävulen:

»På trädgårdsskjulets tak slåss två insekter på liv och död. Den ena, en geting, kommer att vinna; den andra, en bönsyrsa, vet att den kommer att förlora.En dammig liguster skyddar skjulet från eftermiddags­solen. Det är mars och vädret är fint. Kitten Latch ligger i skuggan och skrapar förstrött på den korrugerade plåten. Inuti hans huvud vrider och vänder demonerna på allt de vet.«

Jag är djävulen talar till mig, både språkligt och innehållsmässigt. Den talar även till många som är 20 år yngre än jag, vilket gör den till ett utmärkt exempel på en roman »om unga människor, för vilken läsaren inte behöver en vuxen persons erfarenhet för att till fullo ta till sig texten«.

»Unga äger ett unikt allvar och en unik klarsyn som de flesta vuxna har förlorat.«

Unga äger ett unikt allvar och en unik klarsyn som de flesta vuxna har förlorat, och vi behöver bli påminda om de egenskaperna. Vad händer om vi minns dem i oss själva, om vi återuppväcker dem en smula? Kanske är det först då vi blir hela.

Det handlar inte om berättarperspektiv, tema eller huvudpersonens ålder. »Talar den här rösten till mig?« är den fråga du ska ställa dig, avsett hur gammal du är. Liksom med all litteratur kommer läsarna känna att vissa böcker bjuder in dem medan andra inte gör det. Men för att läsare i olika åldrar ska kunna göra den avvägningen krävs det att vi slutar att i förväg bestämma vem som bör läsa vad. 

Definitionen av hur ungdomsromaner får se ut (och vem de ska rikta sig till) är förhoppningsvis på väg att omformuleras.

Men oavsett var det hela landar har böcker om unga och människor som vill läsa om unga – oavsett om de själva lämnat den tiden eller inte –  alltid funnits, och nu har även ungdomsboken som genre funnits länge nog för att komma i puberteten.

Nu ska den bryta sig loss från tidigare generationers konventioner, göra fuck-tecken åt redan bestämda definitioner, spana efter nya utmaningar vid horisonten, och liksom allt som växer upp och utvecklas varken kan eller ska den återgå till vad den tidigare varit.



Annons

Jessica Schiefauer

Jessica Schiefauer är författare, bosatt i Göteborg. Hennes böcker Pojkarna (2011) och När hundarna kommer (2015) är båda Augustpris-belönade.

ititimage001-2

Erbjudande

Prenumera på Vi Läser!

För bokälskare, av bokälskare