Helena von Zweigbergk 

»För ungefär fem år sedan gick jag in i väggen. Jag hade svårt att läsa, till exempel. Ögonen for över sidan och hjärnan strejkade, hann inte med. Jag var orolig, sov dåligt, hade katastroftankar som jag inte kunde hantera. Allt gick rakt in. Om utmattningssymtomen ändrat mitt skrivande? Jag tycker det är svårare att skriva. Det tar längre tid. Fortfarande vet jag inte riktigt på vilket sätt det har på verkat rent kvalitetsmässigt. Men det finns definitivt ett före och ett efter.

Jag har ännu inte hittat nya rutiner för hur min skrivtid ska organiseras. Jag har svårare att koncentrera mig, att kliva in i skrivandet och stanna kvar. Mina hjärna är fortfarande lite som ett flipperspel. Nu håller jag på att samla ihop mig inför ett större romanbyggande och tänker mycket på hur jag ska kunna bygga upp lämpliga rutiner.

Jag har insett att jag inte klarar av stress. Jag försöker leva med ett bättre utvecklat signalsystem, att inte gå in i sådana tillstånd. Numera tränar jag varje dag, till exempel. Tänker på hur jag andas. Går en promenad. Att inte göra så mycket annat än just skriva. Nyligen fick jag ett treårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Det betydde oerhört mycket. Att kunna köpa sig arbetsro och dessutom bekräftelsen, att mitt arbete
anses värt något.«

Annons