Fredrik Backman: »Jag är helt och hållet känslostyrd«

Tolv procent av svenskarna har läst en bok av honom. Men landets populäraste författare är även en av de bråkigaste. Ett tag ville inget förlag ha med honom att göra. Så vad bråkar Fredrik Backman om, egentligen?

För ungefär fyra år sedan stod en av Sveriges mest framgångsrika författare genom tiderna utan både förlag och agent. Fredrik Backman hade gett ut fyra romaner, däribland En man som heter Ove, och de hade milt sagt gjort succé. Hundratusentals exemplar hade sålts bara i Sverige och böckerna hade börjat bli populära utomlands. Anledningen till att förlag och agenturer inte ville fortsätta jobba med Fredrik Backman var egentligen enkel: han ansågs omöjlig att ha att göra med.

Den svenska bokbranschen har förstås haft sin beskärda del av stökiga författare. Men det är svårt att hitta ett modernt exempel där ett förlag faktiskt vägrat att fortsätta ge ut en så populär författare som Fredrik Backman.

– Jag kanske borde ha varit rädd, säger Fredrik Backman vid ett bord inne på Melanders Fisk vid Vasaparken i Stockholm. Han tar en stor tugga råbiff som han lagt på ett knäckebröd.

– Men det var jag inte. Jag var mest snopen, säger han när han tuggat klart.

Till saken hör att Fredrik Backman dessutom höll på att skriva en bok som inte funkade och som han precis bestämt sig för att lägga ned.

– Det var läskigt. Var jag slut nu? Fanns det inget mer?

Efter att på kort tid ha skrivit fyra enormt lästa böcker hade han för första gången kört fast. Han hade inget nytt att visa upp för förlag eller agenter. Så för att ha någonting att göra mellan de försiktigt trevande förlags- och agenturluncher som ändå ägde rum bestämde han sig för att skriva någonting bara för sig själv, någonting som– likt den skrotade boken – inte heller skulle publiceras.

Det var läskigt. Var jag slut nu? Fanns det inget mer?

För själva författarskapet, för Fredrik Backmans skrivande, visade sig den här perioden vara det bästa som kunde hända. Den kom att förändra hans författarskap och ta det ytterligare ett stort steg.

Fredrik Backman har skjorta och jeans och inte en enda människa vänder sig om under intervjun. Ingen kommer fram. Trots att uppskattningsvis 12 procent av kroggästerna, och av människorna i vilket annat rum som helst i Sverige, läst åtminstone en av hans böcker.

En förutsättning för den här intervjun är att den inte ska handla om En man som heter Ove.

Efter att ha skrivit fem romaner, en personlig pappabok och två kortare böcker efter succédebuten så är Fredrik Backman en smula trött på att prata om den sure gubben som återfinner livet och människokärleken. Och han är mer än en smula trött på att prata om framgångar, pengar och hur det är att ligga etta på New York Times bästsäljarlista.

I sociala medier framstår han som något av svensk skönlitteraturs Ingvar Kamprad: trots overkliga framgångar förblir han en vanlig småbarnspappa som bor i lägenhet utanför centrala Stockholm och gillar sport, kepsar och cheesecake. Han lever ett traditionellt familjeliv där de båda barnen, fem och åtta år, håller honom fast förankrad på jorden mitt bland Oscarsgalor och annat som lätt skulle kunna få honom att snurra iväg. Han har inte inrett något badrum i guld – eller ens köpt en dyr bil (han leasar däremot en som i och för sig inte är så värst billig).

En lyx han däremot gärna hänger sig åt är friheten att kunna skriva precis vad han vill, och med sina senaste böcker har han också just brutit den modell som präglat hans tidigare berättelser.

– En kompis sa så här: »I första kapitlet presenterar du karaktärernas absolut mest irriterande karaktärsdrag och sen ägnar du 350 sidor åt att försvara dem. «Och det är nog ganska sant, säger han.

Den modellen har resulterat i de objektivt oemotståndliga romanfigurerna i En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt och Britt-Marie var här, men ställer varken in på Björnstad, Vi mot er eller långnovellen Och varje morgon blir vägen hem längre och längre.

De senaste böckerna är betydligt allvarligare, men utmärks ändå av samma drivna berättande – och samma brott mot många av de mer eller mindre fastslagna reglerna för vad som anses vara God Litteratur; som att »gestalta – inte berätta«, och inte överanvända adverb.

– När jag får kritik så förstår jag den. Recensenter kan såga det jag håller på med och ofta kan jag faktiskt gå utanför mig själv och tänka att »Ja, jag förstår vad du menar. Jag fattar, jag vet.« Men de där reglerna… Alltså ibland bryter jag mot dem för att jag inte kan dem, för mycket av det jag gör, görs på instinkt. Väldigt mycket blir som det blir på grund av att jag känner att det borde vara på ett visst sätt. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Men ibland – ganska ofta – bryter jag mot den där sortens regler bara för att jag skiter i dem. Just nu arbetar jag återigen med John Häggblom på Forum, som var min redaktör när jag skrev En man som heter Ove. Vi har utvecklat en fin kommunikationsprocess, tycker jag. Han säger: »Jag bara kollar, men du vet att det är fel att göra så?«. Jag säger »Ja.«. Då undrar han om jag vill ha det så. Jag säger ja.

Fredrik Backmans författarförebilder är Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf, och hans böcker är lika känslomässigt pricksäkra som Pixar-filmer. Man skrattar och gråter på precis rätt ställen. Inte sällan motvilligt, man kan på ett intellektuellt plan analysera och förstå exakt vad det är han gör – och ändå kan man inte stå emot.

– Kritiker säger att jag är sentimental och skriver pekoral och ja, de använder en massa såna ord. Det kan man aldrig veta om man gör, för jag vet ju inte var din gräns går för när en text blir pekoral och när berättelsen blir för sentimental. Jag vill att läsarna ska bry sig om personerna jag skriver om. Då ska man in och rota i känslorna och känslor… Det är mitt intresse. Jag är en person som dessvärre känner allting lika starkt som när jag var tonåring. Jag har aldrig lärt mig att behärska mig på det där sättet som anses vara en del av att bli vuxen.

På frågan om hans livs största läsupplevelser tvekar han inte en sekund.

– Etta till sjua på den listan och den absolut mest definierande är Bröderna Lejonhjärta. Mamma läste den för mig när jag var sex. Min farfar hade precis gått bort och jag tycker att det var genialt av mamma att läsa den då. Det öppnade en dörr för mig att ställa komplexa frågor på ett annat sätt än om mina föräldrar bara suttit och försökt berätta om döden och trösta.

Därför var det inte så konstigt att han samma dag som terrordådet på Drottninggatan i Stockholm lämnade in sitt kontokort i Akademibokhandeln vid Odenplan och meddelade på Instagram att alla föräldrar som ville läsa något för sina barn kunde hämta ut valfri bok i butiken. Han hade tidigt lärt sig att litteratur är ett sätt att prata om svåra saker. Det behövdes nu.

Fredik Backman växte upp i Helsingborg. Mamma jobbade som svensklärare, pappa som jurist. Fredrik hade till skillnad från sin storasyster inte särskilt lätt för att skaffa kompisar.

– Så mamma körde mig till alla bibliotek som fanns, vi åkte kors och tvärs i hela Skåne. Jag läste också enorma mängder serietidningar. Jag minns hur andra vuxna frågade om jag verkligen skulle läsa sånt och inte böcker i stället. «Han får läsa vad han vill«, sa mamma, »så länge han läser.«. Och det hade hon ju helt rätt i!

För att vara en av landets allra mest populära författare är Fredrik Backman mycket skeptisk till förlagens bestseller-hets. Han påpekar att till exempel En man som heter Ove refuserades flera gånger, innan Forum nappade.

– Ett förlag skrev att Ove var en trevlig historia, men att de inte såg någon kommersiell potential. Det brevet var ju inte skrivit av en idiot eller en ond människa, utan någon som tänkte och gjorde sitt jobb efter sin bästa förmåga. Det finns ju ingen fungerande algoritm för vad som ska gå hem, allt är bara gissningar och inte ens särskilt bra sådana. Du kan inte plocka in känslor i en algoritm, det är problemet, eftersom bokbranschen handlar nästan helt och hållet om just känslor. Och världen förändras, ena året är det en självbiografi av en fotbollsspelare som säljer, nästa år är det en deckare, därefter Femtio nyanser av honom och sedan Elena Ferrante. Var är den röda tråden?

Fredrik Backman tar en tugga till av sin råbiffmacka och blicken försvinner bort i några korta sekunder.

– Allt man kan göra är att skriva berättelser som man brinner för och hoppas att de blir uppskattade. Det låter kanske klyschigt, men så är det, säger han.

– Mina läsare behöver inte tycka att jag skriver bra, för mitt språk är inte märkvärdigt, de kan tycka illa om mig och tycka att jag verkar vara en idiot men jag vill att de ska förstå varje mening de läser och jag vill att de åtminstone också känner för karaktärerna. Jag ber dem att lägga rätt mycket tid på en bok och det vore hemskt om de tyckte att den tiden var slöseri med deras liv. Och då måste det vara en bra berättelse. Jag tror att det är så enkelt, och det är vad jag jobbar allra hårdast med och det jag verkligen vill bli bättre på.

Han är i och för sig redan en mästare på det där.

Jag kan ha en åsikt på morgonen och en annan på kvällen men vara fullständigt militant i bägge.

Böckerna flödar fram, karaktärerna är svåra att glömma och som läsare upplever man att han har total koll på berättelsen. Överallt placeras vad han kallar för »små flaggor« , det vill säga lagom förvirrande klurigheter, som sedan alltid kommer igen i slutet av romanen på ett ofta snillrikt sätt.

–  Jag älskar att sitta ensam i ett rum och trycka på knappar. Men jag har ingen järnkoll på berättelsen från början. Skrivandet är lite som med familjen för mig. Jag har många karaktärsdrag som gör mig direkt olämplig att ha som förälder eller som vän och inte minst som man. Min koncentrationsförmåga är oerhört dålig. Jag har låg stresströskel. Jag är inkonsekvent. Jag kan ha en åsikt på morgonen och en annan på kvällen men vara fullständigt militant i bägge. Jag är helt och hållet känslostyrd. Det enda sättet jag vet att kompensera de karaktärsdragen är att vara där och ge min familj och mina vänner tid. Och det är likadant med böckerna. Det enda sättet att konstruera en historia är att lägga tid på den, att göra jobbet, att älta, älta och älta tills du hittar en lösning. Och att aldrig vara rädd att bara gå tillbaka och börja om.

Någon direkt skrivkramp har han aldrig haft, men visst, »vissa dagar blir allt skit«:

– Då tror jag att den här så kallade karriären är över. Det är nog två dagar i veckan ungefär. För det är fortfarande lika svårt att skriva en roman. Oavsett hur mycket jag har skrivit och hur mycket mina böcker har sålt så har jag fortfarande dåligt självförtroende.

Det var till viss del det dåliga självförtroendet som ställde till det för Fredrik Backman under året efter Britt-Maire var här. Osäkerheten gjorde honom svår att ha att göra med, konstaterar han.

– Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag är… svår… att ha att göra med. Alltså aldrig. Jag är svår, jag är bråkig och har väldigt svårt att ge mig. Åtminstone en del i det är att jag tar det jag gör på väldigt stort allvar. Så jag kan bråka mycket om saker som avstavningar. Det tycker förlaget är tjatigt, förstås, men majoriteten av avstavningarna i svenska böcker beror på lathet; att nån inte orkar sitta och flytta ner eller flytta upp några ord. Så fort det finns en avstavning blir texten svårare att läsa. Det är inte anledningen till att jag bytt förlag tre eller fyra gånger, eller vad det nu är, men det är ett exempel på en sak jag kan starta bråk om – ett par dagar innan tryck. Men framförallt var det osäkerheten, att jag inte alltid fattade vad folk egentligen gjorde och i grund och botten handlar det förstås bara om att jag är rädd.

Så stod han då där. Utan backup. Med ett havererat romanmanus. För att komma tillbaka på banan igen bestämde han sig för att göra ett litet projekt, »bara för mig själv«. Och det blev novellen Och varje morgon blir vägen hem längre och längre. En historia som först var tänkt att bara publiceras på hans blogg, vilket den också gjorde, men som hans amerikanska förlag kom att vilja ge ut – och som getts ut även i bokform här hemma i Sverige. Den innebar ett stilbrott.

Tidigare har Fredrik Backmans böcker alltid varit väldigt roliga, något som han tror kommer från ungdomens läsning av Liftarens guide till galaxen.

Jag tycker själv att jag har ett hälsosamt intresse, men alla runt omkring mig tycker att jag har problem. 

– Det var då jag insåg att man kunde skriva roligt och att man faktiskt får skriva vad fan man vill. De böckerna öppnade dörrarna för den brittiska litteraturen och den var väldigt inspirerande. Man kan ju skriva att någon gick från a till b, men det går också att förmedla samma sak med en rolig formulering – bara för att du kan. De roliga formuleringarna fyller ingen egentlig funktion, de tar ungefär lika stor plats som rakare eller tråkigare formuleringar, men jag tycker att de är trevliga; som att sätta fram blommor hemma, som att torka av bordet innan gästerna kommer… Du behöver inte göra de där grejerna, men det är trevligt.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är inte rolig. Berättelsen om åldringen som håller på att tappa greppet om tillvaron är däremot oerhört snillrikt konstruerad och hundra procent gripande. Den är fortfarande väldigt Backmansk, men utan tokigheterna.

– Jag hade tänkt mycket på alzheimer, senildemens och vad som är fantasi och vad som är kreativitet. Och det finns fog för mig att misstänka att jag kanske kommer tappa greppet när jag blir gammal. Om jag lever länge så tror jag inte att jag kommer att ha alla redskap i skjulet eller alla bestick i lådan – särskilt med tanke på att jag knappt har det nu. Och det ville jag skriva om i mitt lilla terapiprojekt.

Att humorn blev så nedtonad berodde på historien. Det var inget mål i sig. Men även nästa romanprojekt, Björnstad, blev en mer dramatisk och allvarlig historia än de tidigare. Boken, som kretsar kring ett hockeylag i en stad i norra Sverige, och kring ungdomar och medelålders män och kvinnor som alla har någon sorts frivillig eller ofrivillig beröringspunkt med laget.

– Jag bestämde mig inte för att inte ha med några skämt, det gick bara inte. Det blev inget bra. Det går inte att ha en raljerande ton när man skriver om exempelvis våldtäkt. Tidigare skrev jag om barn och pensionärer, om man hårdrar det lite. Den här gången handlar det mycket om tonåringar och då är det inte så mycket som är på skämt. Allt är blodigt allvar under de åren.

– Men jag ville också skriva allvarligare för att det var svårt. Det ska vara svårt. Jag undrade om jag kunde skriva historien över huvud taget. Det var som när man hör musik i huvudet, men inte vet om man klarar av att spela den. Jag fick gräva djupt i mig själv och min idrottsbakgrund och kärlek till idrotten. Jag tycker själv att jag har ett hälsosamt intresse, men alla runt omkring mig tycker att jag har problem. Och nu berättade jag ju en historia om destruktiviteten, elitism och de absolut sämsta sidorna av idrott. Den destruktiva kulturen som uppstår när man befinner sig i sammanhang där allas värde som individer avgörs av deras värde för gruppen. Hela människovärdet hänger på det.

När vi sågs första gången arbetade Fredrik Backman på Vi mot er, andra delen av Björnstad. Hur många fler delar det skulle bli visste han inte, men om det blev fler så skulle de – precis som del två – bli »ganska« fristående. Just den här dagen hade Fredrik Backman skrivit ungefär halva boken.

– De första hundra sidorna tar alltid väldigt lång tid. Inledningen ska sätta tonen och historien så att jag ska kunna lista ut vart jag är på väg. Jag skriver om de första hundra sidorna väldigt, väldigt många gånger. Men när de väl sitter – då blåser jag på.

Det gör han alltså även den här gången. Lagom till bokmässan i Göteborg var den nya romanen ute i handeln. Senare under vintern släpptes även julberättelsen Ditt livs affär (som först dök upp i Helsingborgs Dagblad). Vi sågs kort i vimlet och kom överens om att höras senare. På mässan hade Fredrik Backman ett helt eget signeringsbås. Läsekretsen är stor och han tar sig gärna tid att snacka med de som vill ha böckerna signerade. Frågan som folk i kulisserna ställer sig är föga oväntat: Hur fan orkar han?

– Helt ärligt: Jag har arbetat på tryckeri och som diskare och kört truck och det var jobb. Att sitta på en stol och dricka kaffe och prata med jättesnälla människor som vill att jag skriver mitt namn i deras böcker är verkligen inte jobb. Det är ett privilegium. Min fru satte dessutom upp en värdefull regel för mig redan från början: »Om du gör saker så gör dem ordentligt, utan att gnälla. Om du tänker gnälla så är det bättre att du bara tackar nej från början.« Så därför tackar jag nej till nästan alla inbjudningar och förfrågningar, men de jag faktiskt gör försöker jag göra mitt absolut bästa på. Och jag vet ju också att det där rätt som det är kommer försvinna, varje år kommer jag ett år närmare den bokmässa då ingen dyker upp till min signering över huvud taget. Det händer alla författare, förr eller senare. Jag är tacksam så länge det håller i sig.

Med Vi mot er riktar han in sig på idrottens våldsamma sidor och den är till stor del ett resultat av alla de intervjuer som Fredrik Backman gjorde under arbetet med Björnstad. Det fanns bra historier kvar att berätta.

– Det återkommande i diskussionerna med många av de jag träffade när vi pratade om både idrotts- och samhällsfrågor var ju… hatet. Kommentarsfält som spårar ur, föräldrar som vrålar mordhot på knattematcher, fruktansvärda mejlstormar mot den som sticker ut på fel sätt. Och i förlängningen: Det fysiska våldet. Det intresserar mig givetvis, den där avtrubbningen, den intresserar nog alla historieberättare. Så jag ville berätta något om våldets mekanismer. Därför är en av de mest centrala raderna i Vi mot er den som börjar: »…ibland är det så enkelt att få människor att hata varandra att det känns obegripligt att vi någonsin gör något annat«.

2016 hade Fredrik Backman skänkt en blurb till den svenska utgåvan av H.G. Bissingers reportagebok Friday Night Lights, en sportskildring som låg till grund för både filmen och tv-serien med samma namn.

– Boken och tv-serien ligger ju på många sätt långt ifrån varandra, men jag uppskattade verkligen båda två, om än på olika sätt. Boken är ett enastående litet journalistiskt dokument och tv-serien är magnifikt drama. »Clear eyes, full hearts, can’t lose!« är inte bara en bra replik, det är en perfekt sammanfattning av essensen i Coach Taylors syn på amerikansk fotboll. Att den är något större. Att den inte bara ska forma bra spelare utan även bra män.

Man anar förstås en viss inspiration under läsningen av böckerna om Björnstad, framförallt i valet av ett lag som nav i en skildring av samhället runtomkring. Och kanske kan det även bli en tv-serie någon gång i framtiden. Framöver vill han skriva i nya format. För är det något Fredrik Backman brinner för är det hantverket. Han vill testa nya berättargrepp. Eventuellt tänker han byta tempus; hittills har han skrivit alla böcker i presens, inte av ideologiska skäl utan för att han tycker att han skriver bättre om känslor om allt sker i nutid. Så där finns något att jobba med.

– I intervjuer verkar folk undra om jag inte är nära pensionen, som att karriären är över när som helst. I alla andra branscher hade jag betraktats som den nybörjare jag tycker att jag är.

Intervjun publicerades första gången 2017.

Backmans boktips:

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare