erbjudande
Favorit i repris
Haruki Murakami: »Jag är osund själ i en sund kropp«
Vi möter den Nobelpristippade japanen.
När slagmannen Dave Hilton fick en perfekt träff genljöd ett skarpt ljud över hela basebollstadion. I samma ögonblick fick den 29-årige Haruki Murakami en uppenbarelse. Han, som dittills inte hade haft några som helst ambitioner att bli författare, tänkte: »Man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman.«
Det var den första april 1978 och matchen var den första för säsongen på Meiji Jingustadion i Tokyo. Himlen var molnfri, gräset hade just återfått sin gröna färg. Än i dag minns Haruki Murakami det kraftfulla ljudet från slagträet.
När jag träffar honom mer än trettio år senare trummar regnet mot fönstret i hans hemtrevliga kontor, annars är det alldeles tyst. Det är nästan svårt att tänka sig att det livliga Omotesando, Tokyos modedistrikt, ligger bara ett stenkast bort. Haruki Murakami är översatt till fyrtio språk och kultförklarad i USA likaväl som i Ryssland och Kina. På senare år har han även fått en snabbt växande läsarskara i Sverige, och han brukar finnas med i nobelprisspekulationerna varje höst.
– Ingen bra dag för löpning, jag får nog ta några längder i simhallen i stället, suckar författaren efter att ha kastat en blick ut genom fönstret.
Den 61-årige Haruki Murakami har varit en hängiven långdistanslöpare sedan 1982. Då hade han framgångsrikt drivit en jazzklubb, Peter Cat, tillsammans med sin hustru Yoko i åtta år. Han hade också inlett en lovande litterär karriär. På ytan var allt perfekt, men den unge författaren höll på att gå in i väggen.
– Jag skötte allt administrativt på klubben och stod i baren på kvällarna. Först framåt småtimmarna kunde jag bege mig hem. Då kastade jag snabbt i mig något, slog mig ned vid köksbordet och skrev tills jag somnade av trötthet.
Till slut bestämde sig paret Murakami för att stänga klubben och låta honom skriva på heltid. De flyttade långt utanför Tokyo och inledde ett helt nytt liv, med tidig sänggång, arbete i lugn takt och nyttigare mat på regelbundna tider.
– Det märkliga var att detta hälsosamma liv till en början höll på att göra mig riktigt sjuk. Jag började lägga på mig en massa kilon och min cigarettkonsumtion var uppe i tre paket om dagen. Jag var ständigt nikotingul om fingrarna och mådde allt annat än bra.
Haruki Murakami
Yrke: Författare och essäist.
Född: 12 januari 1949 i Kyoto.
Bor: Utanför Tokyo vid havet, men har övernattningslägenhet inne i staden.
Böcker i urval: Norwegian Wood (2003), Fågeln som vrider upp världen (2007), Underground (2005), Kafka på stranden (2006). Trilogin 1Q84 (2011) Den färglöse herr Tazaki (2014), har bara i Japan sålt i över en miljon exemplar var på några få dagar. First Person Singular är en samling med åtta noveller, varav titelnovellen aldrig tidigare publicerats (2021)
Gillar att läsa: »En välskriven deckare är aldrig fel. Som Stieg Larsson.«
Last: »Jag har över 7 000 lp-plattor hemma, men kan ändå inte sluta att samla. Min fru är inte alldeles förtjust.«
Det var då författaren upptäckte löpningen – och kunde fimpa för gott. Numera är Murakami närmast att betrakta som en elitmotionär. Han springer flera mil i veckan, deltar i minst ett maratonlopp per år och ett antal mindre löp- och triathlontävlingar över hela världen. Nu är han aktuell på svenska med Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, en sorts självbiografi där löpningen utgör navet, men som också ger många intressanta inblickar i författarens vardag.
Du framstår som extremt disciplinerad i boken. Berätta hur en vanlig arbetsdag ser ut!
– Det är lite olika beroende på om jag skriver på en roman eller inte. När jag gör det, går jag och Yoko i regel upp klockan fyra på morgonen. Vi dricker kaffe och äter scones eller croissanter och sedan jobbar jag i fyra-fem timmar. Därefter äter vi brunch tillsammans. Sedan springer eller simmar jag, och ägnar eftermiddagen åt att översätta eller läsa. Jag brukar gå och lägga mig tidigt, oftast runt nio. Om jag inte skriver, går jag inte upp fullt lika tidigt och tar det lite lugnare med löpträningen.
Har du dragit dig undan världen för att skriva?
– Nej, inte alls. Men åren med jazzklubben var mycket slitsamma, såväl fysiskt som psykiskt. Både jag och Yoko insåg med tiden att vi var måttligt förtjusta i att arbeta på nätterna. När vi lade ner klubben bestämde vi oss därför för att leva sunt och följa vår biologiska dygnsrytm.
– För mig, som är något av en ensamvarg, var det en utmaning att skaffa mig ett serviceyrke. Under åren på Peter Cat träffade jag en massa människor som jag aldrig skulle ha umgåtts med annars. Det var lärorikt, men frestade också på. Därför känner jag inget behov av att ständigt umgås med andra.
Hur kommer det sig att du lägger ner så mycket kraft på löpningen? Du har ju med råge passerat vardagsmotionärens nivå.
– När jag skriver romaner beger jag mig på upptäcktsfärd långt in i mig själv. Det känns som om jag stiger ner i ett stort mörker för att treva efter berättelserna. I det mörkret finns såväl ondska som godhet. Jag har alltid känt en stark rädsla för att det onda ska få grepp om mig, att jag inte ska kunna ta mig ur det där mörkret. För att klara av att tackla det måste jag vara i bra fysisk form. Jag är en osund själ i en sund kropp, helt enkelt, säger Haruki Murakami med ett litet skratt.
han har stark integritet och undviker elegant det han uppfattar som alltför privata frågor. Samtidigt är han allt annat än en litterär diva. Murakami är träffsäkert självironisk och snar till skratt.
Är det en färdig berättelse du trevar rätt på där i mörkret?
– Nej, aldrig. Berättelsen utvecklar sig i realtid framför mig. Jag har bara klar sikt en liten bit framåt i taget. Sedan är det som om berättelsen viker av runt ett hörn. När jag tar mig runt det, ser jag bara fram till nästa hörn. Så där håller det på. Jag skriver med samma förväntan och bultande hjärta som barnet som lyssnar på den spännande sagan. Oj, vad ska hända nu?! Den dag jag inte blir överraskad av det jag skriver, tänker jag lägga av.
Murakami berättar att han gör som Hemingway. Han skriver intensivt, men slutar när det fortfarande finns idéer och energi att fortsätta lite till. På så vis blir det lättare att sätta i gång med skrivandet dagen efter.
Du odlar en alldeles egen form av magisk realism. Plötsligt kan det börja regna levande makrill över en mycket realistiskt återgiven stadsgata i Tokyo …
– Ja, jag gillar det skruvade och underliga. Egentligen är det märkligt eftersom jag själv är en sådan krasst realistisk person. Jag tror inte ett dyft på New Age-köret – tarotkort, horoskop, reinkarnation – ja, allt sådant där. Men ju sundare och förnuftigare jag lever i mitt privatliv, desto underligare och svårförklarligare saker händer det i mina böcker. Kanske skrivandet är någon sorts säkerhetsventil, säger Haruki Murakami och skrattar gott.
Dina gestalter rör sig ofta mellan två världar. I Fågeln som vrider upp världen beger sig huvudpersonen Toru ner i en brunn och finner en annan värld i en annan dimension.
– Ja, det är så jag ser världen. Här finns vi i en konkret värld, men samtidigt existerar det en parallell värld i närheten av vår. Och emellan dessa båda världar, vår och den andra, finns en tunnel. Jag låter ofta mina gestalter färdas genom den. Den här föreställningen är viktig för mig. För att berika våra liv måste vi ta oss emellan världarna och det enklaste sättet att ta sig till den andra världen är att drömma. För mig är romanskrivande att drömma med öppna ögon. Jag beger mig med andra ord ständigt igenom den där smala tunneln.
Vad skulle Murakami göra om …
… han inte vore författare? »Driva jazzklubb kanske.«
… han fick akut skrivkramp? »Jag vet inte. Skrivkramp har jag varit förskonad ifrån så här långt. Kanske beror det på att jag varvar olika sorters skrivande – noveller, romaner, essäer – med översättande.«
… han fick nobelpris? »Hahaha, det kommer aldrig att ske! Men tänk så mycket plattor man skulle kunna köpa för prispengarna!«
Haruki Murakami föddes i bergsstaden Kyoto 1949 och växte upp som enda barnet till två gymnasielärare i japanska. Hans far, Chiaki, var son till en buddhistpräst och verkade själv som präst under några år i släktens lilla tempel. Murakamis mor, Miyuki, var dotter till en köpman i Osaka. Murakamis föräldrar var politiskt liberala och även om de kunde vara stränga, tillät de honom stor personlig frihet. Den lille Haruki var en riktig bokmal och föräldrarna tillät honom att köpa böcker på kredit i den lokala bokhandeln. Så länge det inte var serieböcker, vill säga.
När pojken var tolv köpte hans föräldrar världslitteraturens klassiker i två gigantiska serier. Tanken var att han bakvägen skulle bli intresserad av de japanska klassikerna. Bokserierna gjorde att han förvisso fick upp ögonen för världslitteraturen, men intresset för de japanska klassikerna förblev svalt.
Hamnstaden Kobe, där Murakami kom att växa upp, har en stor utländsk befolkning så där fanns det billiga utländska pocketböcker. Den blivande författaren köpte dem och upptäckte att han kunde läsa engelska, vilket var en stor aha-upplevelse.
Du började översätta tidigt. Vad har översättandet betytt för dig?
– Jag har aldrig gått några skrivarkurser eller haft några lärare eller mentorer. Så man kan nog säga att jag har lärt mig allt jag kan om skrivande genom att översätta. Faktum är att jag skrev första delen av min första bok, Kaze no uta wo kike (i eng. övers. Hear the Wind Sing), på engelska och översatte den till japanska sedan. Det kan tyckas bakvänt, men jag hade inget litterärt japanskt språk och tyckte att allt jag skrev blev så stolpigt. Det satt först när det hade tagit en omväg över engelskan …
Hur stor roll spelar musiken i ditt liv?
– Oj, fantastiskt stor roll! Om jag inte hade varit så besatt av musik, hade jag kanske inte blivit författare. Min stil är lika påverkad av Charlie Parkers improvisationer som av F. Scott Fitzgeralds eleganta, sparsmakade prosa. Musiken har lärt mig behovet av rytm och tempo, säger han eftertänksamt.
Du brukar sätta upp mål för dig själv när du skriver romaner. Hur kan de se ut?
– Jag ger mig själv ett par, tre uppgifter som jag måste lösa. Det är kul och det utvecklar mig som författare. När jag skrev Norwegian Wood ville jag skapa ren, rak realism, en enkel pojke-möter-flicka-historia. Inget jag hade skrivit dittills hade varit realistiskt, så för mig var det en rejäl utmaning. Men jag klarade det och det stärkte mitt självförtroende.
Norwegian wood skrevs under Haruki Murakamis första långa utlandsvistelse. Hösten 1986 hade författaren och hans hustru dragit upp bopålarna i Japan och givit sig ut på en odyssé till medelhavsländerna. Manuskriptet till Norwegian Wood skrevs klart i Rom. När boken nådde bokhandelsdiskarna hösten 1987, förvandlades Murakami från att vara en halvkänd författare till att bli ett litterärt fenomen.
Den vemodiga berättelsen om studenten Toru och hans kärlek till två unga kvinnor i studentrevoltens Tokyo slog alla försäljningsrekord i Japan. På knappt ett år såldes boken i tre och en halv miljon exemplar. När Murakami landade på Naritaflygplatsen vid ett tillfälligt besök i hemlandet, fann han sig omgiven av skrikande fans. För den tillbakadragne författaren var det en rejäl chock. Han och Yoko åkte tillbaka till Europa. Det skulle dröja åtta år innan de återvände mer permanent till Japan.
– Det var väldigt dubbelt att mötas av all denna uppståndelse. Jag var glad och tacksam över att läsarna gillade boken. Men samtidigt är jag en ganska blyg typ och tyckte att ståhejet var besvärande.
Den plötsliga uppmärksamheten fick andra konsekvenser också. Namnkunniga litterära kritiker etiketterade honom som den förste »efter-efterkrigsförfattaren«. De menade att han till skillnad från författare som Yukio Mishima, Kenzaburo Oe och Kobo Abe, som var födda före kriget, tillhörde en efterkrigsgeneration utan band till det gamla Japan. De var kritiska till att han kände sig mer befryndad med den västerländska popkulturen än med den japanska traditionen. Murakami sågs som en representant för en otacksam yngre generation, som inte förstod hur mycket föräldragenerationen hade slitit för deras skull. Han fick uthärda en hel del infama personangrepp. Det faktum att han konsekvent vägrade att bli en del av något litterärt kotteri gjorde honom om möjligt ännu mer suspekt i det litterära etablissemangets ögon.
Det måste ha krävts en del mod för att orka stå ensam i gruppsamhället Japan.
– Jo, jag fick mycket skäll för att jag höll mig på min kant. Och jag är fortfarande betraktad som lite halvunderlig av den litterära världen, men jag bryr mig inte om det. Det enda jag bryr mig om är mina läsare. De har burit mig på sina axlar under alla dessa år.
Med jämna mellanrum sätter du upp en brevlåda för dessa trogna läsare. Hur går det till?
– När jag inte skriver romaner och har lite mer fritid, brukar jag öppna ett fönster mot omvärlden i ungefär en månad. Jag skaffar en temporär mejladress dit mina läsare kan skriva och fråga vad de vill. Det är oändligt roligt och väldigt lärorikt att se hur människor läser det jag skriver på så många olika vis.
Numera höjer de flesta japanska kritiker dig till skyarna. Hur känns det att ha blivit profet i sitt hemland?
– Det känns inte ett dugg, faktiskt. Hur många böcker man säljer och vilken sorts kritik man får är egentligen rätt ovidkommande. Det enda som spelar någon roll är huruvida du har klarat av att uppfylla de mål du har ställt upp för dig själv.
Vem får först läsa ett nytt Murakamiverk?
– Min fru. Hon är min känsligaste läsare och allra bästa kritiker. När jag har skrivit klart en ny bok, får hon läsa den först. Det brukar alltid resultera i ett rejält bråk, eftersom hon alltid underkänner texterna. Då blir jag sur, går ut och drämmer igen dörren bakom mig. Efter ett tag arbetar jag om texterna precis som hon har sagt att jag ska göra. Hon har irriterande nog alltid rätt.
efter uppståndelsen kring Norwegian Wood flydde paret Murakami alltså tillbaka till Europa. Därifrån gick färden 1991 till USA, där han inbjöds till Princetonuniversitetet som »gästforskare«. De tillbringade fem viktiga år i USA.
– När jag bodde i Japan och skrev, ville jag bara fly landet. Men när jag väl hade åkt utomlands, började jag att fråga mig: Vem är jag? Vad innebär det att vara japan? Vad är Japan för sorts land? Jag började intressera mig för att utforska min japanska identitet. Och insåg då att jag måste skriva om andra världskriget.
En ny roman, Fågeln som vrider upp världen, började ta form. Den anses av många som Murakamis hittills främsta verk och det är den som gav honom erkännande också bland dem i det litterära etablissemanget som tidigare kritiserat honom. Det är berättelsen om Toru, en helt vanlig ung man, vars fru av oklara orsaker en dag lämnar honom. Toru är helt övertygad om att hans svåger, en akademiker och medieprofil, ligger bakom försvinnandet. Men hur ska Toru hitta sin fru? Med hjälp av bland annat en gammal löjtnant som deltagit i den japanska aggressionen i Kina, försöker han lösa mysteriet.
– Det var mycket svårare än jag trodde att skriva om kriget. Samtidigt kände jag att man som japansk författare har ett ansvar att behandla det. Som ung student skickades min far ut i kriget och kom hem helt förändrad. Hans erfarenheter var en av orsakerna till att jag ville skriva boken.
Du var hemma i Japan på tillfälligt besök när Aumsekten utförde sin saringasattack i tunnelbanan, en förberedelse för en statskupp. Vad tänkte du då?
– Jag åkte omgående tillbaka till USA och avslutade det jag hade hållit på med där. Sedan flyttade jag och Yoko hem till Japan igen. Det berodde på två saker: jordbävningen i Kobe och saringasattacken. De två händelserna gjorde att jag återvände. Japan befinner sig i en tid av stora samhälleliga förändringar. Jag ville följa dem på hemmaplan, kände ett ansvar som människa och författare att hjälpa till.
Väl hemma igen skrev du Underground, en reportagebok där du har intervjuat såväl offer som förövare i saringasattacken. Var det din egen idé?
– Ja, det fanns ett behov av att snabbt dokumentera händelsen, Japan skulle aldrig bli sig riktigt likt efter den. Sen var det chockartat att jag under intervjuarbetet kände så starkt för förövarna. Jag visste ju att jag skulle känna med offren, men när jag pratade med dem som utfört dådet insåg jag att vi hade mycket gemensamt. De agerade utifrån en stark besvikelse och frustration över det själlösa konsumtionssamhället. Jag, som tillhörde studentrörelsen -68, kände samma frustration när studentrevolten slogs ner. Jag lärde mig mycket om det moderna Japan under projektet.
Nu är tredje delen av ditt stora romanbygge 1Q84 på väg ut i bokhandeln i Japan. Den första delen kommer till hösten i Sverige. Där spelar en sekt, inte olik Aumsekten, en viss roll …
– Just det! Det är förstås mina erfarenheter från Underground som ligger till grund för det. Jag var inte riktigt klar med att analysera sekten. Men nu vill jag inte prata mer om min nya roman! Läsarna ska få möta den utan att den är sönderpratad …
Om vi då lämnar ditt eget författarskap, vad gillar du själv att läsa?
– Jag tycker bäst om sådan litteratur som är till nytta för mig. På senare tid har jag mest läst om två gamla favoriter, spionromanförfattarna Len Deighton och John le Carré. Jag läser med stor förtjusning den sortens underhållningslitteratur människor inte gärna erkänner att de tycker om. Där finns det mycket att lära i form av stilgrepp och språkbehandling. Kanske mer än i den så kallade »finlitteraturen«.
Haruki Murakami ser ut genom fönstret, betraktar regnet som fortsätter ösa ner. Nej, inte ens en mikroskopisk chans till löparrunda. Det blir simhallen i eftermiddag.
– För mig spelar det ingen roll hur skickligt skriven en bok är, om jag inte lär mig något, säger han innan vi skiljs åt. Det är därför jag avböjer alla erbjudanden om att sitta i juryn för olika litterära priser. För mig vore det svårt att vara rättvis, eftersom mina kriterier är annorlunda än många andras. Jag hatar elitism, det är det absolut värsta jag vet.
Artikeln publicerades i Vi Läser 2/2010.
Fem böcker Murakami inte kan leva utan
Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. »Ett fantastiskt verk som jag ständigt återvänder till och gör nya upptäckter i. Fitzgerald är en av de författare som har påverkat mig mest rent stilistiskt.«
Långt farväl av Raymond Chandler. »Jag har översatt mycket av Chandler! Ibland kan man irritera sig över passager som känns parodiskt fyllda av jargong. Men oftast är det just de passagerna man sedan minns från läsningen. Och de är vansinnigt roliga att översätta!«
Cathedral av Raymond Carver. »Vilken underbar novellsamling! För varje gång man läser om den, blir den bara starkare. Ray var en god vän och på sätt och vis en mentor. Jag saknar honom något fruktansvärt.«
Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. »Den måste finnas med på listan! Det är ju romanernas roman! Den som ändå kunde läsa den på orginalspråk .«
Ugetsu Monogatari av Ueda Akinari. »En sällsamt vacker spökhistoria, kanske mest bekant i väst genom Kenji Mizoguchis film. Jag har den som hörbok och lyssnar på den när jag åker till kontoret. Den är lika kuslig varje gång.«