Hjältinnorna slår tillbaka

Poff! Pang! Smack! Plötsligt utmanas Batman och Superman av kvinnliga hjältinnor, inte sällan med ursprung från Asien och Afrika. Serienörden Johanna Koljonen har mött förnyarna i en seriefabrik på frammarsch. Men motståndet har i perioder varit massivt.

För åtta år sedan levde Marjorie Liu ensam på landet med fem katter, tre hundar och karaktärerna i sina romaner och serier som enda sällskap.

– En strålande vacker dag gick jag ut och tittade upp mot himlen. Plötsligt hörde jag en röst och såg en ohygglig vision. Jag var 80 år gammal och död och katterna tuggade på min kropp. Ingen skulle någonsin veta att jag var borta, för jag skulle inte ha några vänner, ingen familj, ingenting. Då bestämde jag mig: jag tänker inte dö på det sättet.

Katastroftankarna berodde på utbrändhet. Marjorie Liu var i trettioårsåldern, hade skrivit arton romaner och samtidigt byggt upp en parallell karriär som manusförfattare av superhjälteserier. Det var underbart. Det var ohållbart.

Hon slutade skriva romaner, lärde sig hålla arbetstider och flyttade till stan. Vi möts på ett kafé där hon numera brukar sitta och jobba, i utkanten av det lummiga villaområde i Cambridge, Massachusetts, där hon bor i dag.

Trafiken ute på Massachusetts Avenue bullrar. Den sävliga baristan skruvar upp musiken för att överrösta kaffemaskinens vrål. Två bord bort för en lattepappa ett intensivt samtal med sin femåriga dotter. Marjorie Liu skrattar för sig själv.

– Det brukar vara lite tystare.

Just nu hyllas hon över hela världen för sin serie Monstress, ett av namnen som alltid nämns när man talar om den nya progressiva vågen inom seriebranschen. Numera domineras berättelserna inte längre självklart av vita män – inte ens när karaktärerna är superhjältar.

Samma brutala fantasi som skapade visionen av en död kropp och blodtörstiga katter har tjänat henne väl i karriären.

– En av de mest seniora redaktörerna på Marvel sade åt mig att kvinnor inte kan skriva super­hjältar eftersom de inte läser dem. Den här mentaliteten – att kvinnor inte läser serier, inte kan skriva för män och inte kan skriva våld – skapar verkliga hinder för kvinnor i branschen.

Liu hade dock tur. Hennes tidiga Marvel-serie NYX, om hemlösa barn med superkrafter i New York, var i och för sig ett typiskt tjejuppdrag eftersom den handlade om tonåringar. Men rätt redaktörer uppskattade hennes mörker, lågmälda humor och kapacitet som berättare.

– Jag fick chansen att jobba på Dark Wolverine, som handlar om en fullblods­sociopat. Han manövrerar sig in i Marvels universum, ligger med alla och dödar vem som helst för att få vad han vill. Det var en mycket våldsam serie – jag tror inte att de skulle publicera den nu när de ägs av Disney. Det var ett roligt projekt och framför allt såg folk på Marvel att en kvinna kunde skriva vad de uppfattade som en maskulin serie.

Efter det erbjöds Liu att arbeta med flera prestigeprojekt och jobbade sig långsamt upp i hierarkin. Till sist fick hon skriva flaggskeppet Astonishing X-Men.

Även när hon mådde som sämst älskade hon att skriva serier, det strategiska pusselarbetet med att identifiera det viktigaste i varje scen, varje ögonblick, för att bryta ner det i rutor.

– Det är som att skriva kortprosa eller lyrik.

Men uppdragen hos serieförlagen med högst status hade ett högt pris. I relationen till riktigt värdefulla varumärken reduceras även de mest respekterade kreatörerna till inhyrd personal.

– För att skriva de här karaktärerna väl måste man älska dem som ens familj eller vänner. Men plötsligt en dag kanske du aldrig får träffa dem igen. Marvel är ett företag. De kan säga upp dig när som helst, ta en serie ifrån dig eller placera dig på en annan titel. Inget du skapar är ditt.

En majförmiddag i Malmö träffar jag Nene Ormes, fantasyförfattare och bokhandlare i Science Fiction-bok­handeln i Malmö. Hon visar hur albumen i serieväggens hyllor är alfabetiserade enligt förlag och huvudperson. Rätt högt upp står DC, med karaktärer som Batman, Superman och Wonder Woman. Längre ner under Marvel hittar vi hjältar som X-Men, Hulken, Avengers och Black Panther. Vi plockar fram en aktuell favorit, Ms. Marvel, som handlar om en tonårstjej i Jersey City. Huvudpersonen Kamala Khan är den första muslimska superhjälten som har fått en egen tidning i USA.

– Jag älskar den! En tjej från Jersey City som dessutom har pakistansk härkomst … Underbara teckningar, skön dialog, fina vänskaper … och insikterna att en inte behöver vara vit, blond, snygg och bo på Manhattan för att göra skillnad.

Seriens blotta existens skapade en rasistisk och islamo­fobisk backlash mot skaparna, redaktören Sana Amanat, som själv har pakistansk bakgrund, och författaren G. Willow Wilson, en vit amerikansk muslim som bär slöja. Men recensenterna älskade den och Kamala har omfamnats av såväl skäggiga seriesamlartyper som helt nya läsargrupper – samt av en viktig grupp som historiskt sett har varit osynlig: Läsare som Nene Ormes. Vuxna kvinnor.

– Jag är fyrtio plus och har läst superhjälteserier så länge jag kan minnas. När jag var liten hade jag en plansch på She-Hulk på min dörr.

På 1980- och 1990-talen var hjältinnor en populärkulturell bristvara. Då blev särskilt Marvels universum en viktig tillflykt. I andlös spänning följde vi Jean Greys transformation till ondskefulla Dark Phoenix eller såg den afrikanska vädergudinnan Storm klippa mohawk och ta ledningen över en superhjältegrupp. Vi tänkte inte på hur sällan kvinnorna fick vara huvudpersoner, eller att oerhört få av serieskaparna var kvinnor.

Samma dubbelseende delades av serieläsare som tillhörde olika minoriteter. Många superserier handlar på olika sätt, allegoriskt eller konkret, om utanförskap. Om vad det innebär att försöka vara en positiv kraft i ett samhälle som ser ner på dig eller fruktar dig. Rasifierade eller homosexuella karaktärer var sällsynta på seriesidorna, men många läsare kände igen sig i känslor och teman och blev därför ändå livslånga fans.

Nu är det den generationens serie­läsare – Nene Ormes, Marjorie Lius och min egen generation – som tagit över på förlagen, bland upphovspersonerna, i specialisthandeln och i publiken. Det har inneburit en revolution.

– Vi har hela tiden läst och letat efter egna bilder. I dag får vi serier som vänder sig till oss!

Nene Ormes pekar ut den feministiska äventyrsserien Bitch Planet som en personlig favorit. Hennes röst stockar sig lite grann. Sedan räcker hon mig första albumet av, Faith, om en häftig super­hjälte som är en överviktig kvinna. Nu är det jag som har tårar i ögonen. Nene Ormes nickar.

– Skillnaden i läsupplevelse är så att man blir fucking gråtfärdig. Det märks väldigt stor skillnad på kunderna när en bok till exempel är mer feminint kodad. Då säljer det till vuxna kvinnor, yngre tjejer, föräldrar till yngre tjejer – och också till medvetna serieläsande män.

Faith ges ut Valiant, av ett mindre förlag. Bitch Planet ligger hos Image Comics, som sedan starten på 1990-talet vuxit sig mycket starka tack vare en enkel affärsidé: att ge kreatörerna stor konstnärlig frihet och låta dem behålla rättigheterna till sina verk och karaktärer.

Bitch Planets manusförfattare Kelly Sue DeConnick var tidigare en stjärna hos Marvel, där hon förvandlade Captain Marvel till en populär karaktär som snart ska bli storfilm.

Hennes Captain Marvel var en succé, men en del gamla Marvelfans gillade inte seriens feministiska ton.

Bitch Planet är DeConnicks svar på den kritiken. Så ni gillar inte arga feminister? Ni ska få se på arga feminister!
Samtidigt som storförlagen har gjort stora framsteg i mångfald och representation pekar Nene Ormes på att de fortfarande har problem att attrahera och behålla kvinnliga kreatörer.

– Vi märker tydligt hur få kvinnliga skapare det fortfarande är hos de två stora, DC och Marvel, jämfört med indieförlagen. Och när de kommer in där är det ofta lite från sidan.

Nya röster som får skriva för stor­förlagen i dag har ofta en existerande publik som de förväntas dra med sig. Ett tydligt exempel är Ta-Nehisi Coates, som skriver uppmärksammade memoarer om svart manlighet i USA, essäer om rasism i The Atlantic – och nu också serietidningen Black Panther. Det handlar inte om att professionella författare plötsligt tycker serier är hett, menar Nene Ormes, utan om vilka som har fått chansen.

– De här författarna har ju alltid läst serier! Men branschen har inte alltid varit öppen för dem.

På kaféet fäller Marjorie Liu upp sin laptop. Tecknaren Sana Takeda har mejlat över en sida ur nästa nummer av duons framgångsrika seriesvit Monstress. Det är oerhört snyggt. Tonårsflickan Maika, eller möjligen demonen som bor inuti henne, har visst slitit hjärtat ur kroppen på någon igen. Hjältinnan som är ett monster är seriens titelkaraktär.

– Att skriva om krigarkvinnor är djupt helande för mig som konstnär. Först i trettioårsåldern slutade jag att skämmas för att jag uttryckte vrede, besvikelse och bitterhet. Män tillåts uttrycka vrede hela tiden! Krigarkvinnorna gör vad jag själv inte kan. Inte för att jag vill stå med ett svärd i floder av blod … Eller, kanske är en del av mig precis den personen.

Många karaktärer Liu har jobbat med under åren är överlevare som präglats av krigserfarenheter i unga år.

– Jag dras till kvinnliga karaktärer som har upplevt ett trauma men hittat en väg tillbaka. Maika är delvis baserad på min farmor som överlevde andra världskriget i Kina. När hon var fjorton år var hon tvungen att lämna sitt hem och korsa landet till fots. Hon berättade så många plågsamma historier om alla gånger hon nästan dog. Det som alltid drabbade mig med farmor var att hon kunde skratta åt sina erfarenheter. Jag vill att Maikas resa i serien blir att hitta sin mänsklighet igen.

Monstress, och även DeConnicks, ges ut av Image Comics, där Liu och Takeda kan skapa en egen värld och äga rättigheterna ifall berättelserna skulle bli film eller tv.

– Grejen med Marvel och DC är att det är som att ha en sjukt het, manipulativ och lite våldsam ex-pojkvän. Han är så rik att det är löjligt, och ibland är han fortfarande intresserad av dig. Vad gör du när han rullar upp i sin Lamborghini och frågar om du vill ta en tur? En del av dig kanske ändå vill tacka ja.

Monstress utspelar sig i en asiatiskt inspirerad fantasyvärld med art déco-artad estetik. Teckningarna är så snygga, och världsbygget och handlingen så komplexa, att det tar mig hundra sidor att uppfatta att nästan alla karaktärer är rasifierade kvinnor: hjältar, skurkar, bönder, fångvakter, forskare, pirater. Kvinnor kan vara vad som helst.

– Det är komiskt att folk blev så chockade av det. Vår Hollywood-underhållning är i så överväldigande grad vit och manlig att vi har glömt att man kan berätta historier som ser annorlunda ut. Bra historier!

Monstress är en serie som vita män gillar. De tänker inte på den i termer av etnicitet eller feminism, trots att det innehållet finns där. Det går bra att läsa den som episk fantasy.

Vad vita män gillar och inte gillar är inte bara en bränn­ande het fråga i seriebranschen. När genrefiktion och dataspel har gått från nischintressen till breda och folkliga angelägenheter har branschen successivt öppnats för nya röster, andra kroppar och fler identiteter.

Just superhjälteserier, med sina över­naturliga inslag och parallella världar, lämpar sig ypperligt till att provköra nya grepp. Ett universum där Spiderman är svart och heter Miles Morales. Varför inte? Åskguden Thor förvandlas till kvinna och tycker att det är ganska härligt? Vi testar! Succéfilmer som

Succéfilmer som Wonder Woman och Black Panther har slutgiltigt bevisat att genrefiktion som inte främst handlar om vita män fungerar kommersiellt. Detta har också lett till en yrvaken och reaktionär backlash, som fick sin mest destruktiva form i rörelsen Comicsgate. Internet och sociala medier har gett antifeministiska och rasistiska nät­mobbar nya verktyg för organiserade attacker mot kreatörer, med det uttalade syftet att driva dem från sina branscher. Marjorie Liu fick en försmak av hatet när hon för några år sedan skrev de nummer av Astonishing X-Men där den öppet homo­sexuelle superhjälten Northstar gifter sig med sin pojkvän Kyle.

– De kontaktade mig från Marvel och sa: »Du kommer få en del mordhot på grund av det här. Men oroa dig inte för mycket. Det finns allvarliga och mindre allvarliga mordhot. De allvarliga är de som inkluderar din adress.« Det fick mig inte direkt att känna mig tryggare.

X-Men är uttalat en allegori över rasism och homofobi. Dessutom har serien i år­tionden varit något av en såpa. Det var mästerförfattaren Chris Claremont – en vit man – som under sina sexton år vid rodret började skriva om relationer och faktiskt också skapade just karaktären Northstar. Men när en kvinnlig författare med asiatiskt påbrå skrev om en homo­sexuell relation mellan en vit och en svart man var det plötsligt inte okej.

– När jag tänker på Comicsgate, när jag tänker på trollen … det här är människor som känner sig hotade, som tror att deras privilegier kanske kommer gå förlorade. För något år sedan skulle jag ha sagt att det kommer gå över av sig självt. Men sedan blev Trump vald. Det sker inte för att de här åsikterna plötsligt blommar upp utan det är en naturlig följd av den rasism och misogyni som redan finns i det amerikanska samhället.

Hoten mot Liu blev snabbt rasis­tiska och hon mottog flera mejl med uppmaningar om att »åka till­baka till ris­fälten«.

– Jag vill skapa verklig, strukturell förändring. Vi behöver fler konstnärer som gör medvetna val för att förändra vår underhållning, så att de barn som växer upp nu kan föreställa sig något mer än vita hjältar.

I  månader bombarderar jag Kamala Khans skapare G. Willow Wilson och hennes agenter med mejl. Hon svarar att hon gärna vill prata, men försvinner sedan in i jobbet, ungefär då det blir känt att Ms. Marvel på ett eller annat sätt kommer synas i en framtida film.

När Comicsgate var som värst skrev Wilson på sin blogg att det inte är huvudpersonens kön eller hudton som bestämmer om en tidning går bra eller inte, men att alla titlar som fungerar bäst beskriver kulturellt och geografiskt specifika sammanhang och platser. Nördtjejen Kamala är sympatisk, men hon känns verklig för att hon specifikt är från Jersey City. Läsarna längtar efter verkligheter.

Här står jag alltså, på en öde gata i ett stekhett New Jersey, och tittar på ett minilivs som inte existerar. I serie­albumet jag har i handen ligger här en Circle Q-butik som är Ms. Marvels informella högkvarter. Huset är rätt, men det finns ingen butik och konstnären har spegelvänt gathörnet. Svetten rinner ner för ryggen på mig. Varför är jag här?

Jag ifrågasätter inte bara min pilgrimsfärd, utan faktiskt också adressen. Kamala Khans skola, hem och alla andra platser som figu­rerar i serien ligger på bekvämt promenad­avstånd från varandra, långt borta i en helt annan del av stan. Det är däremot orimligt att hon skulle promenera förbi just här varje dag.

Plötsligt får jag syn på en skylt för nästa tvärgata, Claremont Avenue. Vad heter den föregående? Grant Avenue. Jag hisnar och känner mig sedd, som om G. Willow Wilson i egen hög person dirigerat mig hit. Chris Claremont skapade inte bara X-Men i sin moderna form. Han var också den förste som gjorde en intressant karaktär av Ms. Marvels stora idol Captain Marvel.

Och Grant är, förutom efternamnet på några bortglömda Marvelskribenter, även förnamnet på den kanske mest inflytelserika seriemanusförfattaren alla kategorier. Vi talar om geniet och DC-legenden Grant Morrison.

I sin superhjältedebut placerar G. Willow Wilson sig själv och sin pakistansk-amerikanska tonårshjältinna nånstans mellan Chris Claremont och Grant Morrison. Det är inte så lite kaxigt. Det är inte så lite nördigt. Det är en elegant hyllning till serierna som formade vår generation.