”I kristider behöver vi böcker mer än någonsin”

Den här dagen – den 17 november – år 1919 öppnade Sylvia Beach bokhandeln Shakespeare &  Company i Paris. Jeanette Winterson skickade oss en kärleksförklaring från Rue de la Bûcherie 37.

Paris – sent på kvällen, runt elva, och en grupp unga människor håller på att stänga Shakespeare and Companys fönsterluckor.

Det är stängningsdags. En kille i tjugoårsåldern frågar om det finns en säng åt honom för natten.

 – Det är fullt, säger ägaren, en kvinna som är så blond, så vacker och så fransk i sin klänning och sitt sätt att det är svårt att tro att hon är engelsk – men det är hon.

– Kom tillbaka i morgon, det är en som åker då.

– Vad är det här för ställe? frågar en amerikan med kameran slängd som en amulett om halsen. Är det en bokhandel eller ett hotell?

– Det är så här vi lever, säger Sylvia Whitman, den blonda.

En av ungdomarna kommer fram. ”Så här borde alla leva!” Nu ansluter sig de andra ungdomarna och skrattar. ”Det är den bästa bokhandeln i världen!” ”Nej, nej, ni har fel”, säger Karen, som kommit hit från Sverige för att jobba. ”Det är världen.”

Medan den större världen letar efter lösningar på sina ekonomiska katastrofer, sitter den här pyttelilla utopin i Paris inne med en del av svaren. De som tycker att böcker, konst och kultur, sinnets liv, är sådant man kan kasta på sophögen när det är lågkonjunktur ser inte att vi hamnat där vi hamnat just på grund av att vi slutade värdesätta allt som inte var ekonomiskt lönsamt. Vi glömde bort att livet har både en insida och en utsida. Den här perioden i historien handlar inte om att lösa ett problem, den handlar om att helt återskapa oss själva och vår värld.

Det är det vi har böcker till – och vi är nu, mer än någonsin, i behov av kreativitetens och kulturens kraft.

Shakespeare and Company säljer engelskspråkiga böcker – och det var så det började 1913 när en ung amerikanska som hette Sylvia Beach öppnade sin bokhandel på Rue de l’Odéon. Hennes flickvän, Adrienne Monnier, drev den franskspråkiga bokhandeln tvärs över gatan och tillsammans hjälpte de fattiga författare, som Hemingway och James Joyce, och blev berömda för att ha publicerat Joyces Odysseus 1922 när ingen annan villa ta i den med tång.

Hemingway skriver rörande om Shakespeare and Companys första år i sina memoarer. ”Som en fantastisk fest!” Ja, man sålde böcker, men syftet var att uppmuntra och stödja kreativitet, bland läsarna så väl som hos författarna. Läsarna fick höra om nya verk, vara en del av äventyret, komma till små supéer och ringdes då och då upp så att de kunde låna ut en säng över natten åt någon hemlös författare. Man diskuterade inte poesins och skönlitteraturens, litteraturens och konstens plats eller syfte. Bokhandeln var ett kreativt nav för de som läste och de som skrev, och ur den generösa andan växte allt det andra.

Bokhandeln stängde under nazisternas ockupation av Paris och efter kriget var Sylvia Beach för trött för att åter slå upp portarna. Men en ung soldat från Boston som hette George Whitman hade förälskat sig i Paris och eftersom han redan var förälskad i böcker började han göra något som påminde om det Sylvia hade gjort. Först hade han ett lånebibliotek i sitt hotellrum, sedan sålde han böcker från en pråm i Seine – men böckerna blev fuktiga. Med hjälp av ett arv på femhundra dollar kunde han till sist köpa en igenbommad matbutik mittemot Notre Dame. Han förvandlade den till en liten enrumsbokhandel och sov längst in på en madrass.

George gillade tanken på att människor och idéer blåste in och ut som vinden, så han döpte bokhandeln till Le Mistral. Han återupplivade sitt lånebibliotek fullt medveten om hur många böcker som skulle bli stulna – vilket de också blev – precis som hans kläder och skor. Men George är filosof och tänkte att han alltid fick mer tillbaka än vad han. George affärer handlade om livet och då är vinst och förlust inte fullt så enkelt som i de angloamerikanska affärsmodellerna.

Han började låta kunder sova över på golvet om de hjälpte honom i bokhandeln dagen efter. Han visste att det en gång legat ett kloster där hans bokhandel nu låg och detta var hans sätt att visa en liknande gästfrihet och tro på en värld där materiella saker inte värderades högst.

När Lawrence Durrell 1962 kom dit för att läsa följde Sylvia Beach med. De tre delade en flaska vin och kom överens om att det var dags att döpa om Georges bokhandel till Shakespeare and Company.

George hade köpt upp andra förfallna och oönskade delar av det hus som bokhandeln låg i och han kunde expandera uppåt och skapade ”författarrummet”, i allra högsta grad i Sylvia Beachs anda, dit beatpoeter som Alan Ginsberg och George Corso kom för att bo. Henry Miller åt direkt ur grytan, men han var för snobbig för att sova i det iskalla författarrummet.

– På den tiden hade vi varken elektricitet eller rinnande vatten, berättar George som nu är nittiofem år gammal och fortfarande bor i bokhandeln. Det spelade ingen roll. Att skriva, läsa och att dela med sig av sina idéer och sin mat eller vad det nu är man har, det är det som räknas.

De Beauvoir och Sartre var stamkunder. På väggarna hänger signerade fotografier av Jackie Kennedy och Anaïs Nin. Böcker signerade till George av Kerouac och William Burroughs är en liten del av det arv som lämnats kvar av alla de författare som kom hit för att dela det kreativa äventyret.

På bokhandelns båda våningar installerade George här och där provisoriska sängar och samma överenskommelse gäller nu som då. Arbeta i bokhandeln två timmar om dagen, läs en bok varje dag och stanna i två veckor eller två månader, men var en del av den generositet och det åtagande som gör alltihop möjligt.

Det går inte att duscha, tvätta kläder eller att laga mat, men grytan kokar oftast på spisen i Georges lägenhet. Alla som bor här använder offentliga duschar och tvättomater. Alla som inte uppfyller kravet att läsa en bok om dagen eller visar sig vara en slusk eller fejk, får finna sig i att snart stå på gatan igen. George och hans dotter Sylvia är idealister och visionärer, men de är inte idioter.

Till skillnad från många andra legendariska platser som tillhör det förgångna, så fortsätter Shakespeare and Company att leva upp till sina värderingar och visioner, trots att bokhandeln snart fyller hundra år.

När George var sextioåtta födde hans fru Felicity deras dotter. Hon döptes till Sylvia Beach Whitman för att hedra den andra Sylvia. Sylvia bodde i bokhandeln tills hon var sju, men när hennes föräldrar skiljde sig följde hon med sin mamma till England för att gå i skolan där.

Hon återvände när hon var tjugotvå och för bara två år sedan, när George var nittiotre, bestämde han att det var dags att lämna över verksamheten till henne.

– Pappa blev vansinnig när jag tog bort en av sängarna och ställde dit en dator. Men vi hade inte ens en telefon! Pappa skrev till alla. Kan du föreställa dig? Nu för tiden?

Hon skrattar sitt vanliga, smittsamma skratt. Hon avgudar sin pappa, men hon står på egna ben och även om hon är sitt arv trogen, så vet hon att bokhandeln måste överleva i en modern värld.

I Frankrike får bokhandelskedjorna inte understiga priset på bokomslaget med mer än fem procent, vilket betyder att oberoende bokhandlar har möjlighet att konkurrera med kedjorna. Det sägs att Sarkozy vill ändra på det, vilket i så fall kommer att innebära att många bokhandlar kommer att gå i konkurs precis som de gjorde i England när den så kallade fria marknaden tilläts förstöra den valfria marknaden.

Sylvia håller på att öppna ett kafé och ett bokförlag. Hon driver redan en litteraturfestival som går av stapeln vartannat år. Hon är smart och osentimental när det gäller det som behöver göras för att överleva. Samtidigt avskyr hon att låta lönsamheten styra hennes liv.

– Vi säljer böcker, säger hon, men det är själva böckerna som är det viktiga. Vi är en bokhandel, men vi är en del av en levande kultur och en levande kultur är det som ligger till grund för civilisationen.

George sätt att göra affärer har lönat sig både på det personliga planet och på det professionella. Han bor fortfarande kvar hemma och har en hoper av unga människor som står redo att handla åt honom, laga mat, promenera med hunden och sitta och dricka te och prata med honom. Han är inte ensam och han lever inte i det förgångna. Han behöver inte pengar från staten. Hans företag går runt och tar hand om hundratals människor varje år. Det skapar dessutom en plats för kreativt arbete och fungerar som en kulturell förebild för hela världen. Det finns många akuträddade banker som skulle behöva en lektion i verkliga värden av Shakespeare and Company.

George brukade ha öppet från lunch till midnatt. Sylvia föredrar tio på morgonen till elva på kvällen – sju dagar i veckan.

Varje måndag är det gratis författaruppläsningar och aspirerande författare kan använda sig av biblioteket för att läsa varandras arbeten. Publicerade författare får fortfarande bo i författarrummet och betrakta folkmassan som köar utanför Notre Dame. Det är en bra plats att låta inspirationen komma till en på. Jag har tillbringat mycket tid med att stirra ut genom fönstret och insupa det man här skänks i överflöd: tron på hur centralt det kreativa tänkandet är för allt vi gör, allt vi är. Författare behöver det stödet. Läsare behöver minnas att varje gång han eller hon läser en bok, så öppnas en liten del av det kreativa utrymmet upp.

Vi behöver det där fantasifulla utrymmet.

Text: Jeanette Winterson. Översättning: Anna Troberg. Texten publicerades första gången i Vi Läser 1/2009.