Ing-Marie dömdes för hyllade debutromanen Märit

Ing-Marie Erikssons debutroman Märit är den enda svenska roman som fällts för förtal. Efter 50 år återvände författaren till byn i Jämtland där boken utspelar sig. Vi Läsers Malin Nord följde med.

Det är kväll i Stockholm, året är 1965. Klockan närmar sig 21 och det stora förlagets korridorer är ekande tysta. Med ett undantag: författaren Ing-Marie Eriksson och redaktören Inga-Lisa Munck sitter kvar i ett rum på Sveavägen och arbetar. Nästa dag ska Ing-Marie Erikssons debutroman Märit skickas till tryck, men i sista stund har de upptäckt ett problem:

Ing-Marie Eriksson har genomgående använt verkliga personers riktiga namn i sin roman. Det finns ingen auto correct-funktion, inga datorer, så Ing-Marie och redaktören sitter med rödpennor och hundrasidiga pappersbuntar och försöker febrilt byta ut alla namn.

– I all hast tvingades jag hitta på namn som liknade de verkliga, så att ändringarna skulle bli så små som möjligt. Jag var en ung debutant och visste inte vad man juridiskt fick och inte fick skriva i romaner. Det var synd att jag eller någon på förlaget inte hade kommit på det tidigare, säger Ing-Marie när vi träffas på ett kafé på Götgatan i Stockholm, mer än 50 år senare.

När hon anser sig färdig med ändringarna den där kvällen känner hon en stor lättnad. Hon åker hem till sin lägenhet i Handen och somnar.

»Jag blev ju fälld just för att det var sanningen jag berättade – inte tvärtom.«

Märit kom ut och fick lysande recensioner. Olof Lagercrantz skrev i Dagens Nyheter om karaktären Märit:

»Fastän hennes själs strängar är så få, har jag ändå den känslan när jag slutat berättelsen om henne att hon är en märklig människa, att det lyser kring henne« och »För min del kommer jag med stora förväntningar att följa Ing-Marie Eriksson«.

Romanen gick som följetong i Östersunds-Posten och belönades med Tidningen Vi:s Litteraturpris. Men det skulle snart visa sig att Ing-Marie Eriksson den där ödesdigra kvällen på förlaget inte hade kommit hela vägen med sista minuten-ändringarna. På ett ställe i boken missade hon att ändra namnet på Märits mamma. Förlagans riktiga namn hade trots allt satts på pränt.

– Östersunds-Postens kulturredaktör ringde och berättade att jag blivit stämd för förtal.

Vilka tankar for genom huvudet då?

– ”Vad gör jag om jag blir dömd?” Jag hade ingen aning om hur rättsväsendet fungerade. Jag skulle inte ha råd att betala böter, så jag tänkte att jag kanske kunde få sitta i fängelse i stället. Jag tänkte på Barbro ”Bang” Alfving, att det kunde bli bra stoff. Det är inte så många författare i Sverige som suttit fängslade. Jag försökte nog mest ta udden av förskräckelsen, säger Ing-Marie Eriksson.

Pacifisten ”Bang” satt på Långholmen under en månad 1955 för att hon vägrat inställa sig till civilförsvarstjänst. Under tiden skrev hon en artikelserie för DN, som senare blev bok, Dagbok från Långholmen. Skulle Ing-Marie Eriksson behöva gå samma öde till mötes?

Förutom namnmissen gjorde Ing-Marie Eriksson ytterligare en sak som skulle få juridiska konsekvenser: I samband med följetongen i Östersunds-Posten poängterade hon att berättelsen i Märitvar sann.

”Jag kan bara skriva om sådant som jag känner till, jag kan inte konstruera.” sade hon i en intervju.

Märits händelser och karaktärer är hämtade från Ing-Marie Erikssons barndomsby Sikås, en i dag avfolkad by i norra Jämtland. Under 1930- och 1940-talen då romanen utspelar sig var den en av Jämtlands största byar.

Ing-Marie Eriksson lämnade Sikås efter studentexamen, flyttade till Handen utanför Stockholm där hon fortfarande bor kvar. Hon har inte varit i Sikås på tolv år, men går med på att åka tillbaka för det här reportaget. Sitt föräldrahem, och gården där romanen utspelar sig, har hon inte besökt på flera decennier.

I boken är Ing-Marie Eriksson sex år och systern tre, och berättelsen handlar om deras relation till grannkvinnan Märit, ”en tjugofemårig kvinna med en fyraårings förstånd”. Läsaren får följa hur systrarna vinner Märits förtroende och leker med henne så gott som varje dag.

De ömsom uppvaktar henne, fascineras av henne och uppfostrar henne.

Skildringarna av makt- och beroendeförhållandet mellan flickorna och Märit är drabbande, likaså Ing-Marie Erikssons beskrivningar av hur främlingskapet blottläggs när någon avviker från den rådande normen. Sikås på den tiden var en by där villkoren för gemenskap var hårda.

» Familjen steriliserade henne mot hennes vilja, och till slut låste de in henne på Frösö sjukhus där hon blev kvar resten av sitt liv.«

Så, en snöig dag i början av den gångna vintern, närmar vi oss samma Sikås i vår hyrbil. Vi kommer till höjden där de rika bönderna förr bodde i sina stora gårdar.

Ing-Marie pekar ut det röda hus som hennes mamma lämnade för att gifta sig med hennes pappa, en torpare från de mindre välbeställda delarna av byn.

Nedanför oss i dalen ligger den frusna Storån. Jag drar mig till minnes en passage i romanen: ”Hur skulle hon (mamma, min anm.) kunna befatta sig med en sån som Märit? Kunna tycka om en stinkande, stor och kraftig varelse? Hon som hade sett så mycket vackert. Som hade bott vid vatten och näckrosor.”

Längre ner i byn, på andra sidan Ica-affären, breder myren ut sig med kärr och sumpmarker. Ännu längre bort ligger ”torparområdet”, som Ing-Marie kallar det, där hon växte upp med sina föräldrar och sin lillasyster. Verklighetens Märit och hennes familj var deras närmaste grannar.

Märit är, i romanen, dotter till Augusta, en fattig torparänka med sex barn. Märit är olydig och smutsig och oregerlig, hon snyter sig i andras gardiner. Hon vägrar att följa med sin mor hem om kvällarna, i stället ränner hon över åkrarna i försök att komma bort. När familjen får besök låser de in Märit i en bod. Där får hon sitta tills gästerna har gått hem.

Nästan ingen i byn känner till Märit, inte ens hennes systrars män. Hon är, som det sägs i romanen: en tokig, en dåre, en idiot. Den som folk vill iaktta men ingen, förutom grannsystrarna, vill komma nära. Hon rör sig utanför gränserna för vad en människa ska vara.

Vad var det hos Märit som du ville berätta?

– Jag tänkte på henne som en människa som aldrig förekommit i en bok. För att skildra henne var jag också tvungen att berätta om min egen kontakt med henne. Hon var så säregen och hennes öde så tragiskt. Familjen steriliserade henne mot hennes vilja, och till slut låste de in henne på Frösö sjukhus där hon blev kvar resten av sitt liv. Hon stod helt utanför samhället. Under hela mitt författarskap har jag velat lyfta fram människor som inte är självskrivna huvudpersoner.

Märit är ständigt påpassad av sin mor Augusta och sin bror Valle. Ingen av dem drar sig för att ta i henne, hårt, när hon inte lyder dem. Vid flera tillfällen får Valle fatt på den flyende Märit, och en gång snurrar han hennes hår kring handleden och släpar henne uppför brons trappsteg. »Det ena efter det andra. Märits kropp var som ett blått bylte av sprattlande armar och ben.«

Och det var de skildringarna som gjorde att en man från författarens hemby i Jämtland anmälde boken till Rådhusrätten, dåtidens tingsrätt, i Stockholm. Mannen var bror till verklighetens Märit.

Familjen menade att Ing-Marie Eriksson skrivit, som det står i domen, »en grovt förvanskande och vanställande skildring« av dem, och att bokens person- och miljöbeskrivningar gjorde det lätt för Sikåsbor att identifiera de omtalade personerna. Deras lidande hade dessutom förvärrats genom att Ing-Marie i flera tidningsintervjuer understrukit sanningshalten i sina skildringar, påstod de.

Rådhusrätten dömde Ing-Marie Eriksson till grovt förtal, straffet blev dagsböter och skadestånd. Hon dömdes senare även i hovrätten, men där mildrades straffet. Rubriceringen förtal för ”otillåtet yttrande i tryckt skrift” kvarstod.

Straffet blev sänkt till 40 dagsböter á 15 kronor samt att tillsammans med förlaget betala skadestånd på 5 000 kronor. Anledningen till att Märit fälldes är att den skildrar handlingar som är av ”allvarlig beskaffenhet”; moderns och broderns misshandel av Märit. Det var dessutom lätt att identifiera vilka personer som var karaktärernas förlagor, i och med namnmissen behövdes knappt alls dechiffrering. Rätten bedömde inte heller att det fanns något allmänintresse i att utpeka Märits bror och moder som misshandlare.

Varför var det viktigt att hålla fast vid att det du skrivit var sant? 

– Jag har alltid gjort det. Verkligheten är mer fantastisk än fantasin. Jag förstår inte varför författare måste fantisera när det finns så mycket fantastiskt i verkligheten. Allt som jag berättar är för mig sanning. Jag har inte hittat på, lagt till eller dragit ifrån. Och jag blev ju fälld just för att det var sanningen jag berättade – inte tvärtom, säger hon.

Vi parkerar utanför det gamla stationshuset i Sikås och en kvinna kommer gående längs vägen. Hon heter Doris Andersson och känner genast igen byns egen författare Ing-Marie Eriksson. Ganska snart förstår även Ing-Marie vem Doris är.

– Du brukade ju leka hos oss när du var barn, utbrister Ing-Marie Eriksson.

Doris berättar att hennes systerdotter Marie-Louise Bergström bor i Ing-Maries barndomshem. Hon arbetar i mataffären, så vi åker dit.

Marie-Louise ser både blyg och glad ut när Ing-Marie dyker upp i butiken.

– Jag har läst dina böcker och brukar leta upp platserna du skriver om. Senast i morse jagade jag räv längs en stig som finns med i en av dina böcker.

Marie-Louise meddelar sina arbetskamrater att hon blir borta en stund. Sedan kör hon före oss hem för att Ing-Marie ska få återse sitt barndomshem.

Jag frågar Ing-Marie om hon är förvånad över att många här fortfarande känner till hennes böcker så väl.

– Nej, Sikås är en liten plats.

När vi parkerat framför huset ser sig Ing-Marie omkring.

– Jag känner inte igen mig. Här är så igenvuxet, säger hon.

Gärdesgården som brukade rama in gården är borta. Likaså tallen och björkarna som en gång skyddade huset. Märits familjs hus, som låg intill, finns inte kvar alls. Ing-Marie försöker räkna ut var det stod. Marie-Louise går före för att visa. Hon pulsar genom den nyfallna snön och vi hasar efter, nerför backen mot en skogsdunge. Vi går in mellan träden och där, mitt bland tallarna, ligger en husgrund. Det är allt som är kvar av Märits familjs hus. Träd växer där huset en gång stod. För mig, som levt i Ing-Maries roman i flera månader, känns det underligt. I min fantasi lever fortfarande Märit, hennes familj och grannflickorna. Nu breder ruinen ut sig framför oss.

– Ja huset brann ju ner, säger Ing-Marie, det visste jag sedan tidigare.

Marie-Louise berättar att en av Märits bröder, som var handikappad, brann inne. När hon köpte sitt hus stod hans järnsäng fortfarande kvar på platsen, 20 år senare.

– Så märkligt, säger Ing-Marie. Även Märits pappas järnsäng stod kvar nere vid bäcken under hela min uppväxt. Han dog innan jag föddes. »Det där är min pappas dödsbädd«, brukade Märit säga. Det fick vi höra i alla år.

Ing-Marie Eriksson pekar.

– Där stod den.

Då fanns en tydlig stig ner till bäcken. Nu är den borta, växterna har tagit tillbaka stigen. Det var längs den bäcken som systrarna i romanen gick med Märit när de skulle leta efter havet. Ing-Marie hade lärt sig i skolan att alla vattendrag ledde till havet. De letade en hel dag utan att lyckas.

» Jag tänkte, har jag blivit fälld en gång kan jag väl inte bli det igen. Du måste vara modig när du skriver. «

Ett par veckor senare besöker jag Ing-Marie Eriksson i hennes lägenhet i Handen. Vi pratar om vår gemensamma resa till Sikås, och hon konstaterar igen att där var så igenvuxet jämfört med när hon var barn. Ing-Marie Eriksson bjuder på kyckling och hennes man Giovanni häller upp rödvin.

Hur påverkades ditt skrivande av att du blev dömd för din första bok?

– Jag tvingades bli ännu modigare. Jag tänkte, har jag blivit fälld en gång kan jag väl inte bli det igen. Du måste vara modig när du skriver. Om du oroar dig för vad en kusin ska tänka blir det ingen bra roman.

Men jag läste någonstans att du ändrade hårfärgen på dina karaktärer i din nästa bok? 

– Ja, förlaget uppmanade mig att göra personerna i min nästa roman lite mer oigenkännliga, visa av skadan som vi alla var. Men jag har alltid tyckt att det är svårt att förändra mina förebilder, eftersom det med varje förändring följer andra förändringar. När jag skrev Märit var jag väldigt mån om att det skulle vara riktigt, att inte överdriva eller underdriva eller hitta på, det behövdes inte.

Fortfarande är Märit den enda svenska roman som i modern tid fällts för förtal. Fallet ställer frågor om gränser mellan verklighet och fiktion som är aktuella än i dag.

Vad händer med en bok om författaren tar hänsyn till en moralisk gräns för hur nära verkliga personers liv och öden hon får röra sig? Och hur ska en sådan gräns definieras? Författarens sanning är ju inte nödvändigtvis karaktärens sanning. Finns det en gräns för när en bok inte längre får kallas roman?

Många nutida författare understryker gärna att deras romaner (även om de ibland har väldigt tydliga paralleller till verklighetens händelser och personer) är fiktion.

Men Ing-Marie Eriksson håller fast vid sitt sanningsanspråk. Till exempel när jag frågar om ”flickorna i romanen” och hon konsekvent svarar ”jag och min syster”.

Tänkte du på att du kunde skada Märits familj genom att skriva som du gjorde?

– Nej, jag var så upptagen av mitt skrivande. Det var så viktigt för mig att skriva texten.

Hon säger att hon aldrig blivit riktigt klok på skillnaden mellan journalistik och skönlitterärt skrivande: att om Janne Josefsson i Uppdrag granskning säger något som är sant men ofördelaktigt om en person är det okej, men när en författare gör samma sak är det brottsligt.

– Som journalist ska man söka sanningen men som romanförfattare får man inte göra det. Den inställningen är för mig underlig.

Vad är sanning för dig? 

– Man kan inte ha någon annans upplevelse av verkligheten än sin egen. Alla ser och upplever människor och händelser olika. Min barndomsupplevelse av Märit blev min egen sanning, säger Ing-Marie Eriksson.

Jag tänker att många författare nog skulle hålla med henne om vikten av att inte svika sitt material, utan vara berättelsen trogen. Och samtidigt blir jag nyfiken på hur hon ser på frågan moraliskt. Finns det en gräns, eller kan hon skriva vad som helst om verkliga personer så länge hon håller sig till sin sanning?

– Det där med gränser är svårt. Kanske är gränsen rent konstnärlig. Hur nära sanningen måste jag ligga för att det litterära verket ska bli så fullödigt som möjligt? Vilken sanning är onödig och vilken är absolut oumbärlig? Det jag velat uppnå med mitt skrivande är att försöka förstå den bristfälliga verkligheten. Bödeln är för mig ofta själv ett offer. Inte minst i Märit.