»Jag vill göra något stort av det lilla«

I tjugo års tid skrev hon på böcker som inte alls blev bra. Det lossnade först när Tessa Hadley vände blicken mot livets små problem.

– Jag känner press på mig ibland, särskilt i den tid vi lever i nu, säger Tessa Hadley. Hur har jag mage att skriva om den västerländska bourgeoisien och deras små bekymmer? Och det är oklart om det ligger något i det. Men …

Men?

Tessa Hadley sätter sig tillrätta på stolen och spänner blicken i skärmen. 

– Men genom historien har det funnits många stora författare som har lyckats säga något betydelsefullt om väldigt små saker. 

Som brukligt är i dessa dagar får vi nöja oss med att titta på varandra genom varsin skärm. Tessa Hadley är ivrigt vänlig i ett ljust arbetsrum med bokhylla i bakgrunden, och jag kisar i den starka försommarsolen på en skärgårdsö. Tessa är mångordig och välformulerad, precis som hennes böcker är. Hon har ett sinnligt sätt att uttrycka sig, på samma sätt som hennes prosa ofta är fylld med sensuella stämningar. Jag har aldrig hört någon författare prata om skrivandet som »delicious« (läckert och delikat), förut. Tessa Hadley säger det flera gånger under vårt samtal och får det att låta som en pralin, eller ett riktigt moget körsbär. 

Tessa och hennes man har nyligen flyttat tillbaka till Cardiff efter tio år i London och är väldigt nöjda med det. 

– Cardiff är en underbar stad, även om det regnar väldigt ofta! Vi bodde först här i trettio år innan vi flyttade till London för tio år sedan. London var ett äventyr, spännande och storslaget. Men nu är vi av olika anledningar tillbaka här och det känns väldigt trevligt. Här kan vi ha ett stort hus. Och min mamma som är snart 90, fast i toppform och helt gorgeous, kan bo här när hon vill. Hon är faktiskt hos oss just nu. 

Tågresan mellan Cardiff och London tar tre och en halv timme. En av Tessa Hadleys böcker heter just The London Train. I två löst sammanhängande långnoveller berättar hon om några personer som påverkas på ett avgörande sätt av tågsträckan. En medelålders man reser till London från Cardiff för att leta efter sin försvunna dotter. Han hittar henne, men i stället för att rädda henne från ett kaotiskt liv lockas han mer och mer in i hennes halvskumma tillvaro. I den andra berättelsen flyttar en kvinna hem till Cardiff, på flykt från ett Londonliv med ett dåligt äktenskap och många besvikelser.

– Jag är fascinerad av hur människor rör sig, hur de förflyttar sig i världen. Vad är det som gör att man bor just där man bor? I storstaden eller på en ö, i innerstaden eller i en förort? Hemorten är så mycket mer än bara en bakgrund, den är ett helt livsval.

Livsvalen är ett tema som kommer igen i många av Tessa Hadleys böcker. Hennes romanfigurer väljer ofta mellan att hänga kvar och bita ihop eller att bryta upp och bara dra. 

– Ja, det stämmer. Men jag är mest intresserad av hur slumpen påverkar de beslut vi fattar. Hur vi av en tillfällighet väljer en viss partner i stället för en annan, om vi skaffar barn eller inte. Och hur någon liten händelse i livet plötsligt kan få oss att ta ett steg i en helt annan riktning. Vad är egentligen val och vad är slump?

Tessa Hadleys eget liv verkar vara en rätt avvägd kombination av val och slump. Att hon började skriva är inte en tillfällighet, det visste hon från tidig ålder att hon ville. Men den litterära debuten kom sent. Tessa var 46 år när hon kom ut med sin första bok. Kanske har det med den sena debuten att göra att hennes böcker ofta kretsar kring existentiella frågor hos människor som nått medelåldern.

– När man är i 20-årsåldern är förnimmelsen av att något okänt ligger framför en så stark. Jag minns det själv från när jag var i den åldern – bokstavligen känslan av att vad som helst kan hända. Och sedan när man är 40 plus har plötsligt en stor del av livet redan skett! Men man kan ändå fortfarande bli överraskad, saker kan hända som får livet att ta en helt annan vändning, som i mitt fall när jag började ge ut böcker.

den sena debuten var resultatet – eller konsekvensen – av många års frenetiskt skrivande som inte ledde någon vart. Tessa Hadley visste att hon kunde skriva: »Jag har alltid haft känslan av att det är det enda jag är bra på.« Men det tog lång tid för den egna rösten att infinna sig. 

– De var verkligen inte bra, de där böckerna jag kämpade med i 20- och 30-årsåldern. Jag försökte skriva någon annans böcker, politiska och historiska romaner som inte handlade om mig. Man måste vara redo innan man kan skriva sin egen historia. Och för en del författare handlar det om att våga närma sig det liv man kan relatera till.  Det behöver inte vara just ditt eget liv, men din sorts liv. 

Åren innan Tessa Hadley till sist hittade sin röst ägnade hon, förutom att skriva på hopplösa politiska romaner, åt att försöka leva ett normalt liv. Hon träffade sin man Eric Hadley som är lärare, föreläsare och dramatiker. De fick tre söner och dessutom fick Tessa Hadley tre bonusbarn som hennes man hade med sig in i äktenskapet. Ett tag försökte hon sig på att jobba som lärare. Något hon själv säger att hon var katastrofalt dålig på.

– Jag var hopplös. Min man och många av våra vänner var lärare, och jag insåg snart att om man ska ägna sig åt det jobbet måste man vara beredd på att ge allt. Jag var inte ens halvbra. Men jag lyckades tack och lov bli gravid. Jag minns att till och med när jag vankade av och an mitt i natten med en gråtande baby på armen tänkte jag att det här är så mycket bättre än att vara lärare. 

Tessa Hadley växte upp i Bristol, i ett hem som hon själv beskriver som »frejdigt och stöttande«. Pappan var lärare men också en duktig jazztrumpetare, och mamman en konstnärligt begåvad hemmafru som målade så fort hon hann. Det var ett livligt hem med mycket social aktivitet – föräldrarna gillade att umgås med folk och hade ofta fester. I hemmet fanns det gott om böcker, och Tessa var en blyg bokmal, enligt egen utsago. 

– Så fort jag hade lärt mig läsa blev jag en helt besatt läsare. Annars var jag blyg och dålig på sport – böckerna blev min tillflyktsort. De och några intensiva vänskapsförhållanden. Vi lekte lekar som var som berättelser. Nyligen skrev jag någonting om barndom och insåg plötsligt att det nog var därifrån mitt skrivande uppstod; att leka historier. Vi kunde vara Maria Stuart ena dagen, pirater den andra och guvernanter den tredje. De där lekarna var det som väckte min längtan att berätta historier. 

Böcker och berättelser fortsatte att följa Tessa Hadley in i vuxenlivet. Hon skrev litteraturkritik (det gör hon fortfarande ibland) och doktorerade i litteraturvetenskap. 2002 kom hennes avhandling om sensualismen hos den amerikanskfödde brittiske författaren Henry James. Ett författarskap som hade fascinerat henne under lång tid. 

– Det första jag läste av honom var What Maisie Knew, som är en extremt komplicerad roman. Jag läste den när jag var femton och kan helt ärligt säga att jag knappt förstod någonting. Men det var något jag uppfattade i den som blev avgörande: att livet är stort och rikt och komplicerat. Att det är precis så gåtfullt och mäktigt som jag hade anat att det var. Jag älskar det hos James. Och jag tror att varje bra författare förmedlar något av den känslan till sina läsare.

Och det var där någonstans, i arbetet med Henry James, som Tessa Hadley började hitta sin egen röst.  Då hon skrev sina berättelser i stället för någon annans. 

– Henry James lärde mig något som var avgörande: att det går att skapa en stor roman av ett väldigt litet ämne. Han förmedlade känslan av att inget är så trivialt att det inte är värt att skriva om. Om du bara behandlar det på rätt sätt kan vad som helst bli stort och rikt.

tessa hadley slutade försöka skriva romaner om stora politiska skeenden och vände sig i stället inåt mot sin egen värld. 

– Jag fick något slags auktoritet, tror jag. Inte över en natt, det tog kanske två år, men jag började mer och mer upptäcka hur jag kunde vara mig själv i det jag skrev. Det handlar inte i första hand om att berätta sin egen historia, utan om att våga vara sig själv i det man skriver. Det är det som är det svåra.

Så Tessa Hadley fortsatte göra något stort av det lilla, och plötsligt lossnade alltsammans. Hon började publicera noveller i det prestigefyllda magasinet New Yorker. Och 2002 debuterade hon med romanen Accidents in the home som fick ett positivt mottagande. Sedan dess har det hunnit bli sju romaner och tre novellsamlingar. Samt ett antal publicerade noveller i New Yorker och andra tidskrifter.

Att »göra något stort av det lilla« visade sig vara en djup källa att ösa ur. Men det har tagit ett tag för Tessa Hadley att våga stå för det. Att skriva om välsituerade borgerliga västerlänningar och deras små problem går på tvärs mot det nu rådande litterära klimatet, som även i Storbritannien är väldigt politiskt präglat.

– Just nu handlar mycket litteratur om politiska och strukturella problem. Det är på många sätt en nödvändig och viktig utveckling, men det är inte något jag är bra på att skriva om. Det var just sådana romaner jag försökte skriva när jag var mellan 20 och 30, om plantagearbetare eller politiska fångar i Nya Kaledonien på 1890-talet. Sådant som jag egentligen inte hade särskilt mycket att säga om, och så kändes inte de romanerna äkta heller. 

Men att säga att Tessa Hadleys romaner saknar politisk dimension vore fel. Sociala skillnader och underliggande klasskonflikter genomsyrar mycket av det hon skriver. Men det handlar alltid om hur det påverkar den enskilda människan, snarare än ett kollektiv. 

– Det jag lärde mig när jag försökte skriva alla de där dåliga politiska romanerna var att det enda jag verkligen kunde beskriva på ett sätt som var intressant var hur politiska skeenden påverkar vårt inre medvetande. Och framför allt hur de påverkade den privilegierade och ångestridna borgarklassen. Det låter kanske lite torftigt, men det var det jag hade något att berätta om. 

Så är också Tessa Hadleys berättelser befolkade av frustrerad medelklass med små och stora vardagsbekymmer. Men torftigt är långt ifrån vad det är. Ingen som läser Tessa Hadley kan undgå att beröras av den psykologiska finkänsligheten med vilken hon tecknar sina figurer. Hur subtilt hon observerar samhället runtomkring dem. Att skriva om klass är oundvikligt om man är brittisk författare, menar hon.

– Det är en medvetenhet som finns där hela tiden. Klassamhället är en förfärlig del av brittisk historia, men också väldigt intressant. Det är en del av vilka vi är, och vi lever med det fortfarande, i mycket högre grad än vad jag tror att ni gör i Sverige.

Ett av hennes favoritämnen är långa äktenskap. Till exempel i romanen Sent på dagen om två par, nära vänner med varandra, som splittras efter ett långt liv tillsammans.

– Jag ville visa de två paren i olika faser av livet och skildra hur de förändras över tid. Hur känslor och begär förändras, ja helt enkelt hur de blir några andra än de var från början. 

– Äktenskap i dag varar längre än förr i tiden, helt enkelt eftersom vi lever längre. Det är otroligt hur vissa par kan hålla ihop år efter år. Min pappa dog för två år sedan, och då hade mina föräldrar varit gifta i över 60 år. Tänk dig! Två unga förälskade människor gifter sig, med en ofta förvrängd bild av varandra, och sedan fortsätter de vara ihop årtionde efter årtionde samtidigt som de båda förändras helt och hållet. Det är en fantastiskt intressant historia att berätta. 

Men hon skriver också gärna om unga människor – hennes porträtt av osäkra unga kvinnor på tröskeln till vuxenlivet är många och minnesvärda. Kontrasten mellan oskuld (inte bara fysisk sådan) och erfarenhet är ett annat kärt ämne. Tessa Hadleys kommande roman Free Love utspelar sig på 60-talet och handlar om en kvinna som bryter sig loss från hemmafrulivet och förändrar hela sitt liv. 

– Jag ville skildra den stora kulturella förändring som skedde på 60-talet, genom en enda kvinnas liv. Hur det gamla hierarkiska och auktoritära sättet att tänka raserades – det var inget mindre än en kulturrevolution, säger hon.

Boken är så gott som färdig och ska lanseras stort över hela världen, även i Sverige, i början av nästa år. Har hon svårt att lämna sina romanfigurer när hon väl är färdig med dem?

– Nej, faktiskt inte. Jag älskar förstås om mina läsare fäster sig vid dem, men om jag har gjort mitt jobb som författare har jag sagt det som behöver sägas. Då har jag gett allt jag kan.