Isabella Bird – en rastlös vagabond

Hon levde ett osannolikt äventyrligt och kringflackande liv. Men vad var det Isabella Bird egentligen flydde från?

Hade kyrkoherde Edward Bird i Yorkshire verkligen givit sin 23-åriga, fysiskt bräckliga dotter Isabella tillåtelse att åka till Kanada om han hade vetat vad det skulle leda till? Förmodligen inte. Men år 1854 gav den intet ont anande kyrkoherden Isabella sin välsignelse och en generös reskassa – och fick uppleva hur hans lugna hemmadotter förvandlades till en bästsäljande äventyrare. 

Isabella hade sedan barnsben plågats av mystiska ryggsmärtor, svår migrän och sömnproblem. När en godartad tumör slutligen avlägsnats från hennes rygg 1853, ordinerade läkarna en lång vistelse vid havet för att snabba på återhämtningen. Men Isabella, som avskydde allt vad badortsliv hette, vägrade. Hon frågade i stället sin far om hon fick åka och hälsa på sina sysslingar i Toronto. 

Resan till Kanada blev omvälvande: hon insåg plötsligt vilken skyddad omgivning hon levt i som prästdotter på den engelska landsbygden. Från Kanada begav hon sig till USA och besökte Chicago, Boston och New York.

Från resan skrev hon brev hem med personliga, målande beskrivningar av vardagslivet i Den nya världen, där Texas precis hade anslutits till det nationella telegrafsystemet, indiankrigen rasade och slavägare och abolitionister hetsigt debatterade slavsystemets vara eller ickevara. Breven återspeglade Isabellas lidelsefulla intresse för politik och samhällsliv, men också hennes kärlek till flora och fauna. 

Efter hemkomsten skrev hon en reseskildring baserad på breven, An Englishwoman in America, och skickade den till förläggaren John Murray. Murray, som senare skulle publicera omtalade verk som Charles Darwins Om arternas uppkomst och David Livingstones Missionary travels, blev imponerad av den begåvade unga kvinnan och beslutade på stående fot att ge ut boken. Den blev en försäljningssuccé och finansierade Isabellas nästa stora utlandsresa.

Denna resa hade hon precis börjat planera när hennes far plötsligt avled 1858. Det blev ett svårt slag för Isabella, som var mycket fäst vid fadern. Migränanfallen och sömnproblemen, som förmodligen till stora delar var psykosomatiska, förvärrades. Isabella blev bunden till hemmet och kunde knappt gå ut. Hon och systern Henrietta drabbades av ytterligare en stor förlust 1866, då deras mor avled.

Till slut hade Isabellas sjukdomssymtom blivit så svåra att såväl hennes syster som familjen Birds läkare uppmanade henne att göra en ny långresa utomlands. År 1872 reste Isabella därför till Australien – som hon fann ointressant och underutvecklat – och därifrån vidare till Hawaii. Denna resa visade sig vara en lyckträff: Isabella förälskade sig genast i vulkanöarna och dess gästfria befolkning.

Hon noterade att det hawaiianska samhället var betydligt jämlikare än det brittiska och att kvinnor hade en stark ställning. Bristen på viktoriansk prydhet och dubbelmoral kändes också befriande. Hon började omgående att rida utan damsadel, som de hawaiianska kvinnorna gjorde. För att kunna göra det designade hon till och med en sorts vida byxkjolar, en variant på de hawaiianska kvinnornas pau.

Under sin vistelse besteg Isabella vulkanerna Mauna Kea och Mauna Loa, badade i heta källor, deltog i traditionella danser och njöt av att äta lokala läckerheter som söt poi-gröt. Upplevelserna på Hawaii blev materialet till boken The Hawaiian archipelago.

Från Hawaii tog hon sig till Colorado, den nyaste delstaten i USA, som sades ha ett bra klimat för konvalescenter. Hon red över 80 mil i Klippiga bergen i sina byxkjolar, en nymodighet som väckte uppseende där hon drog fram.

I Klippiga bergen träffade hon nybyggare, pälsjägare och indianer och samlade material till det som kom att bli hennes mest kända bok, A lady’s life in the Rocky Mountains. Målande beskriver hon det primitiva livet i laglöst nybyggarland och hennes känsla för talande detaljer och skarp analys firar nya triumfer. Kanske beror det på det faktum att hon företog en stor del av ritten genom Klippiga bergen tillsammans med »Rocky Mountain Jim«, den irländske boskapsskötaren Jim Nugent, som kom att bli hennes livs stora kärlek.

Romansen mellan prästdottern och den halvkriminelle, alkoholiserade nybyggaren Jim var lika het som hopplös. Isabella insåg att Jim, trots att han skrev känslosamma dikter till henne och friade upprepade gånger, var ett hopplöst kort. Efter en tid packade hon sina sadelväskor och lämnade honom. »Han är en man som alla kvinnor skulle kunna älska, men bara en galen skulle gifta sig med«, konstaterade hon senare. De skulle aldrig återse varandra; Jim dödades i ett markbråk några månader senare.

Isabellas färd gick vidare till Japan, Kanton, Vietnam och Singapore. Efter att ha illustrerat alla böcker själv med teckningar, bestämde hon sig för att fotografi var ett bättre sätt att skildra verkligheten. Och lärde sig behärska fototekniken till fullo. Isabellas foton från Kina sägs vara något av det finaste i vardagsdokumentation från den här tiden.

Efter en tids tvekan återvände Isabella till Storbritannien, främst för att ta hand om sin syster vars hälsa var vacklande. När Henrietta dog 1881 var Isabella otröstlig. Den läkare, John Bishop, som vårdat Henrietta var en gammal vän till familjen. Han hade upprepade gånger friat till Isabella och upprepade nu sitt erbjudande. Isabella förvånade både sig själv och honom genom att svara ja.

Paret fick fem fina år tillsammans innan John plötsligt dog. Utom sig av sorg bestämde sig Isabella för att lämna Storbritannien och reste till Indien, där hon grundade två sjukhus: ett gav hon sin systers namn, det andra sin mans. Sedan inledde hon en närmare sex år lång resa. Hon tog sig först till Tibet och ledde därifrån en karavan genom Iran och Turkiet. När hon återvänt till Storbritannien 1892, blev hon den första kvinna som valdes in i Royal Geographical Society.

Mot slutet av sitt liv reste Isabella Bird i Nordafrika och förälskade sig i ökenlandskapet. Hennes hälsa blev med tiden allt bräckligare, vilket dock inte hindrade henne från att planera nya expeditioner. Hösten 1904 förberedde hon en resa till Kina och gladde sig mycket åt att återse ett land som givit henne så mycket. Enda smolken i bägaren var en segdragen förkylning. Den 7 oktober hade hon just skickat i väg sin kamera och några bagagekollin i förväg till London, när hon kände sig lite febrig och gick för att vila. Hon vaknade aldrig upp igen.

Läs också:
Ester Blendas liv blir utställning

Läs också:
Antoine de Saint-Exupéry: Mannen bakom Lille prinsen

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare