Kristina Lugns försök till ett anständigt liv

Yukiko Duke minns poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn, som gick bort den 9 maj. Hur hon gick från hånad och bespottad till folkkär.

Året är 1989, platsen galleriet en trappa upp i Stockholms stadsbibliotek.
Jag har dragit ut en bok lite för häftigt och kört in en armbåge i veka livet på en annan låntagare.

»Se dig för, jävla människa!«, säger en släpig röst. Jag vänder mig snabbt om för att be om ursäkt. På den smala gången bakom mig står en tvärilsken huldra med långt kopparrött hår och ljungande blå ögon. Jag ska precis säga förlåt när jag inser att det är Kristina Lugn som står där. Något händer, jag kommer helt av mig. 

»Galopp, galopp«, far det ur mig. Det är en återkommande fras i Kristina Lugns då nyutkomna diktsamling Hundstunden, som jag håller på att läsa. Poeten, som precis ska tränga sig förbi mig, stannar upp och börjar gapskratta så att det ekar i stadsbibliotekets rotunda. 

Ett märkligt samtal

»Näääe, har du läst mig? Men du ser ju ut som en sån där som dricker te i blommiga koppar och läser fåniga kärleksromaner …«

Så inleds ett av de märkligaste och roligaste samtal om läsning som jag har haft med någon annan människa.

»Mitt förhållande till läsning är nog egentligen mitt enda riktigt lyckliga förhållande. Det var genom att läsa som jag kunde bygga upp en egen värld när jag var liten. Barn är så hjälplösa och beroende av vuxna i vårt samhälle, men genom att läsa kan man bli självständig. Läsning ger makt«, säger Kristina Lugn och ser ut över stadsbiblioteket.

Så berättar hon om sin borgerliga uppväxt i Skövde och Vallentuna som barn till en generalmajor och en lektor. Om hur pappan, när hon var fem, läste högt för henne ur Herbert Tingstens memoarer. Om hur hans högläsning fick henne att längta efter att få börja lära sig läsa.

»Jag insåg ju att det måste finnas så många andra böcker, såna som var mycket intressantare för ett barn än en liberal publicists ihågkomster. Men min mamma, läraren, fnös åt min längtan och sade att barn inte skulle lära sig läsa innan de började skolan.«

Läste Kalle Anka

Då lärde Kristina sig själv att läsa genom att ljuda sig igenom pratbubblorna i Kalle Anka. 

»Undervärdera inte Kalle Anka. Jag hatar alla snobbiga människor som inte låter sina barn läsa serier. Det var förresten i Kalle Anka jag debuterade som poet – när jag var tolv!«

När femåringen hade knäckt läs-koden, kände hon en hisnande känsla av att besitta makt: hon hade erövrat världen i hemlighet – och föräldrarna hade inte fattat någonting. Läsningen blev ett stillsamt uppror och fortsatte att vara det för en ung Kristina Lugn.

»Mina föräldrar tyckte hela tiden att jag valde fel böcker. De menade att jag flydde från verkligheten och ville att jag skulle ägna mig åt nyttigare saker. Det var fruktansvärt sårande, rentav förnedrande.«

»Det är fan inte lätt«

Under barndomen var farmodern en hemlig förebild. Hon drog sig gärna undan världen för att läsa, men möttes av irritation och kompakt oförståelse från sina närmaste.

»Mamma och pappa brukade säga att hon inte vågade vara med verkliga människor, så därför måste hon sitta ensam och läsa om påhittade. Men jag, som har fått träna mig i att vara ensam och överleva, förstår farmor så väl«, säger Kristina.

»Det finns inget bättre än att ha en alternativ verklighet att ta sin tillflykt till. Det är fan inte lätt att växa upp som jag gjorde och försöka leva ett anständigt liv.«

Vi ser på alla människor som letar böcker nere i bibliotekets rotunda och talar om vikten att tidigt få någon som lotsar en in i litteraturens värld. 

»Man kan få nyfikenhet på litteratur hemifrån eller från människor utifrån. I mitt fall var det skolbibliotekarien, den välsignade människan, som gjorde mig nyfiken på vuxenböckerna. Det blev liksom ett hopp direkt från Kulla-Gulla till Selma Lagerlöf.«

Försök aldrig vara duktig

Skolbiblioteken låg henne allt sedan dess varmt om hjärtat, hon såg dem som en sorts fristäder för alla de annorlunda, alla de som inte passar in. 

»Men nu har jag precis lämnat ett jobb som skolbibliotekarie i Upplands Väsby. Det blev för svårt att kombinera ett heltidsjobb med skrivande«, suckar hon.

Plötsligt inser hon att hon är försenad till ett möte. Hon rafsar snabbt ihop sina saker och säger förmanande: »Du, försök aldrig vara duktig, var bara dig själv. I alla lägen. Galopp, galopp!« Sedan går hon i lugnt mak nedför trappan och fortsätter mot utgången.

Det var när poeten Sonja Åkesson kom till Kristina Lugns gymnasium för ett författarmöte, som tonåringen till fullo insåg poesins möjligheter. Plötsligt stod det en poet i aulan som skrev om en kvinnlig vardag – och inte bad om ursäkt för att hon inte levde upp till kvinnoidealet. Gymnasisten med författardrömmar fascinerades av henne.

Samma år som Kristina Lugn tog sin magisterexamen vid Uppsala universitet, 1972, gav hon ut sin första diktsamling, med titeln Om jag inte. Redan i detta förstlingsverk cirklar dikterna kring Lugns återkommande teman: barnets öppna blick på världen, moderskapet som lycka och förbannelse, normalitetens strypsnara, den skallrande ensamheten och döden, lika mycket överhängande hot som möjlig befrielse.

Mycket hände i poetens liv i tjugoåren: hon gifte och skilde sig, flyttade in i Jarl Hammarbergs, Sonja Åkessons mans, kollektiv och fick en dotter 27 år gammal. Trots all dramatik i livet – eller kanske på grund av den – var hon hyfsat produktiv. Hon vässade sin folkhemssatiriska penna och förädlade sin stil i fyra sinsemellan mycket olika verk, tillkomna under sex år: Till min man, om han kunde läsa (1976), Döda honom! (1978), Om ni hör ett skott (1979) och Percy Wennerfors (1982). 

Kristina Lugn klev fram som förortstristessens och utanförskapets diktare med absolut gehör och hyllades av kritikerna. Det stora, publika genombrottet kom med Bekantskap önskas med äldre bildad herre (1983), som självironiskt skildrade lust och längtan hos en kärlekshungrande som söker partner via kontaktannons. Medierna sorterade in henne som »bekännelsediktare«, men den noggranne läsaren inser att Lugn bara leker med den traditionen, att kvinnan hon skriver om bara är en karikatyr ­–även om känslorna som beskrivs är alldeles autentiska.

Spottades i ansiktet

På 1980-talet syntes hon överallt i medierna: än var hon lucia i Jacob Dahlins underhållningsprogram Jacobs stege, än ledde hon diskussionsprogrammet Oförutsett med Bert Karlsson och Jörn Donner. Om tv-tittarna hade charmerats av den excentriska lucian, tyckte en majoritet att hon var besvärande som utfrågare i diskussions-­programmet. 

Det växte fram en medial bild av Kristina Lugn som prillig själv-bekännelselyriker: en piller-knaprande, sexgalen, pinsam och helförvirrad kvinna som det var synd om. Till slut slog medie-exponeringen över till det negativa för Lugn. Hon förföljdes, blev spottad i ansiktet på gatan, fick fönsterrutorna krossade av hatiska människor.

Hur skulle hon kunna gå vidare och överleva som människa och författare? Dramatiken blev räddningen. Efter Bekantskap önskas med äldre bildad herre blev det bara två diktsamlingar till, men mer än tjugo pjäser. I dem vidare-utvecklade Lugn teman från sina dikter: hon skrev om könsroller och samhällsnormer, men friare och mer absurdistiskt. Flera av pjäserna spelades på Teater Brunnsgatan Fyra, där teaterchefen Allan Edwall och hon hade ett nära samarbete. När Edwall dog, blev det naturligt att Lugn tog över chefsskapet för teatern.

Lugn återvann så småningom publikens kärlek. Hon blev en populär och återkommande sommarpratare i radio och debuterade som radioterapeut
i Allvarligt talat med Kristina Lugn, där hon besvarade existentiella frågor med ömhet och humor. 

»Jag röker. Ni kommer att dö.«

Även det officiella Sverige slöt Lugn till sitt hjärta. År 2006 tog hon plats i Svenska Akademien och efterträdde professor Lars Gyllensten. Under den uppslitande konflikten i Akademien kring Jean-Claude Arnault vägrade hon att välja sida, utan framhöll envist att hon helst såg att konflikten löstes och att alla ledamöter förblev på sina stolar. Hon avfärdade pressuppbådets böner om kommentarer på ett oefterhärmligt sätt: »Jag röker. Ni kommer att dö.«

Kristina Lugns skenbart enkla, språkekvilibristiska dikter – med diskret genklang av såväl religiös diktning som folkvisa och schlager – talar till läsaren på samma direkta vis som Nils Ferlins diktning. Hon var en sorts folkhemssatirisk Pippi Långstrump, en antites till den duktiga flickan, och som sådan skänker hon sina läsare tröst. »Jag är nog bara en avart/av den borgerliga kulturens allra sämst/heminredda krukväxter«, skriver hon galghumoristiskt i Hundstunden.

Lugns storhet ligger i att hon får alla läsare att känna sig som systrar och bröder i utanförskapet. Det finns inget »vi« och »dom« i hennes dikter. Vi är alla ett enda stort »vi«, som känner att vi inte passar in i en värld med orimliga krav på uppnådd lycka på livets alla plan. »Det är ett sorgearbete att leva./Om man inte förstår det/blir man aldrig glad«, heter det i Hej då, ha det så bra! (2003). Vi är nog många som kan den dikten utantill.

­Farväl, Kristina, tack för allt. Galopp, galopp! 📖

---

Yukiko Duke