Långläsning

Strid och gnetande i skön förening

av Stina Jofs

Hon avskyr pladder, fjäsk och tvetydigheter. Det tomma vita pappret skrämmer livet ur henne. Däremot räds hon inte en rejäl kulturfejd.

En fråga – nummer sex i mina anteckningar – glömmer jag att ställa. Kanske lika bra det, för den har absolut inget med Lena Anderssons författarskap att göra. Men ändå. Misstaget stör mig, jag vill ju veta. Hur fick hon ärret på hakan, det långa som börjar vid munnen och löper snett ner mot höger? Det måste ha varit en rejäl smäll tänker jag när jag studerar fotografier inför vårt möte. Med åren verkar den skarpa linjen ha sjunkit in – jag kan inte upptäcka den i senare bilder – och när vi så äntligen sitter mittemot varandra vid köksbordet i lägenheten på Skäftingebacken glömmer jag klantigt nog att både titta och fråga.

Sjunkit in förresten, vad menar jag med det?

Sjunkit in i vad? I fett, rynkor?

Insikten slår mig som ett knytnävsslag:

Inledningen jag just har åstadkommit är den typ av text som Lena Andersson avskyr: pladdrig, med ett innehåll som kletar fast vid utseende snarare än intellekt. Ska jag be om ursäkt?

Nä. Har jag förstått rätt är inställsamhet ett karaktärsdrag som Lena Andersson verkligen ogillar, kanske till och med föraktar.

Jag borde radera hela klabbet.

Ändå fortsätter jag att babbla.

»Att skriva är inte att producera ord, det är att välja ord.« Så formulerar Lena Andersson skrivkonsten i ett av sina många Sommarprogram. I ett annat bjuder hon på en mer ordrik och personlig analys:»Jag söker formuleringen som är så exakt att den blir oavvislig, formuleringen som gör lögnen och det förljugna omöjligt, men i språket finns alltid tvetydigheten.
Att ändå söka dess svetslåga är ett livslångt arbete, en glädje och ett kval.«

Egentligen borde vi mötas på Pallas i Vällingby, konditoriet som utgör skådeplatsen för prologen i hennes senaste bok Sveas son – en berättelse om folkhemmet, men stillheten i Tensta duger bra. Då artikeln inte ska bli något hemma hos-reportage slösar jag inte energi på att studera inredningsdetaljer. Inte heller tänker jag beskriva förorten där hon bott i fem år som ett exotiskt undantag. Med en bakgrund bland mestadels vit, medel- och överklass är just min blick en dålig måttstock på dagens Sverige. Jag har precis frågat vilken sorts författare hon är, men på svaret anar jag att Lena Andersson verkar mest glad över att få ur sig något över huvud taget.

– Det vita papperet är förfärligt! Jag är lika övertygad inför varje bok att det är den sista. Den stora nåden är att man inte minns hur fruktansvärt jobbigt det var förra gången. Man bedrar sig, tänker att det kommer att gå lättare. Men det gör det inte.

Är du en lidande konstnär?

– Nej, en gnetande.

Att författa är att bearbeta, menar hon. Förmiddagarna ägnas åt skrivande, efter lunch tar redigerandet vid. Hon ändrar, ibland hundratals gånger, läser tyst för sig själv, sparar gamla versioner, döper om dokument. Efter timmar vid datorn anfaller tröttheten och med den tvivlen. Hon börjar stryka. Nästa morgon stoppar Lena Andersson tillbaka det hon tycker sig sakna.

Så håller det på, ett evigt gnetande.

– Jag lider inte av skaparångest. Däremot är jag lika förvånad varje gång jag lämnat in ett färdigt manus.

Även bra texter har varit dåliga; att stå ut med att skriva dåligt är svårast av allt, menar hon och jämför med att snickra. Träbiten är snickarens stoff, grundmaterial.

– För en författare kan det faktiskt vara så att man inte har något att bearbeta. Att då inte ge upp är ju knappast någon hjälp.

Det fanns en tid då människor inte ville läsa det hon skrivit. Boken före Egenmäktigt förfarande sålde drygt 700 exemplar.

– Jag har verkligen tvivlat, men så vände det.

I dag är Lena Andersson en av vårt lands mest framgångsrika författare, oavsett om det gäller försäljning, kritik eller priser. Våren inleddes med en landsomfattande lanseringsturné för boken om folkhemmet. Dagen efter vårt möte åker hon till England. Jag ber henne försöka förklara hur en typisk anderssonsk text är, men den verkar vara svår att definiera.

– Jag har ibland skrivit ett innehåll som kan betraktas som socialrealism, men på ett sätt som helt saknar socialrealistisk stil. Jag har även skrivit i en absurd anda om saker som inte brukar beskrivas så. Kanske är svaret att mina skönlitterära texter är korsningar, där innehåll stretar mot stil?

Men vad är då stil?

– Går jag till andra författare handlar det om en ton som sitter i språket, som stiger upp från texten, korresponderar med ögat, men ändå lyckas formulera ett innehåll. Där själva upplevelsen i läsandet är hela poängen. Det ska inte vara jobbigt att läsa skönlitteratur, ibland kan man till och med offra innehåll för stil eftersom det är själva uttrycket man är ute efter, nerven. I krönikor får det vara jobbigare, där går innehållet först.

 

I  samma veva som Sveas  son – en berättelse om folkhemmet når läsarna, ger hennes nya förlag Polaris ut ett antal anderssonska DN-texter under titeln Verkligheten och resten. Debattör är emellertid inte ett epitet Lena Andersson vill använda om sig själv. Varför? Debatter handlar om åsikter och det skriver hon ytterst sällan om. Ändå uppfattas inte sällan hennes texter som inlägg i debatter. I månadsskiftet juni–juli publicerade SvD ett helt uppslag där Jenny Maria Nilsson framförde kritik som »Lena Andersson har valt [Horace] Engdahls flank, några av hennes texter kan inte läsas som annat än att hon avfärdar metoo-rörelsen och försvarar Kulturprofilen«. Dagen efter kontrar Lena Andersson: »Jean-Claude Arnaults beteende såsom det har beskrivits ser jag som omoraliskt, stötande och obegripligt, men att det ska leda till Svenska Akademiens undergång och karaktärsmord på Horace Engdahl av en lysten mediemobb tycker jag är groteskt.« Just försvaret av Engdahls – som hon säger – kompetens och vältalighet blev ett rött skynke för många och ganska snart beskylldes Lena Andersson för att fiska efter en plats i Akademien.

– Det är väl en fantastiskt märklig logik? Bara för att jag har en åsikt som går emot den gängse så fjäskar jag? Man kan tydligen bara tycka en sak, vilket bara bekräftar att något är ruttet. Och förresten, min oro över debattklimatet fanns långt före krisen i Akademien, som jag för övrigt tidigare aldrig varit särskilt intresserad av. Det som nu händer är tecken på något större; detta att alla säger samma sak, mobbningstakten som ökar … Det både intresserar och skrämmer mig.

Har du blivit mobbad?

– Inte mer än att man i skolan fick vakta på sig hela tiden. Men jag kan se mekanismerna, de är mycket obehagliga. Kulturjournalistiken har blivit moralisk, den beskriver hur man borde göra i stället för att beskriva vad som sker. Det inte bara är fegt, det föder ännu mer feghet.

Kulturjournalistiken har blivit moralisk, den beskriver hur man borde göra i stället för att beskriva vad som sker. Det inte bara är fegt, det föder ännu mer feghet.

Hur menar du?

– Det finns en tendens i dag att man ska bojkotta i stället för att tolerera meningsskiljaktigheter eller diskutera dem, att man plötsligt inte kan vara i samma rum som en meningsmotståndare utan stormar ut, att man hela tiden tänker på om man är i fel sällskap.

Varför har det blivit så här? Lena Andersson menar att vi lever i en bekräftelseindustri av aldrig tidigare skådat slag. Känslor är ofta flyktiga men får med dagens teknik en form som inskriptionen på en runsten. Inget går att radera på nätet.

– Jag fasar ibland inför tanken på mina egna känslors fluktuationer. Tänk om jag skulle ha skrivit ner dem och skickat ut dem direkt? Fruktansvärt.

Men åter till debaclet kring Akademien. Om tf ständige sekreterare Anders Olsson skulle ringa …

– Alltså …

Har du fått frågan?

– Nej!

Men om …?

– Akademien bör välja in författare som inte är
stridbara, som saknar behov av att formulera egna ståndpunkter, som förmår underordna sig ett kollektiv, som uppskattar litterära priser som fenomen och som vill arbeta för litteraturens bästa hellre än för sitt eget. Det inser de rimligen, i synnerhet efter det som varit. Jag passar inte in på någon av punkterna.

Men om … hade du sagt ja?

– Något är säkert vunnet med en stol i Akademien, men annat går förlorat. Att vara ledamot är som att få ett jobb. Jag har ett jobb, om du förstår vad jag menar. Dessutom tycker jag att man som författare ska vara fri.

 

Vi lämnar de högre litterära sfärerna och kliver in i en åldrande mans hjärna. Sveas son föds samma år som Socialdemokraterna inleder sin långa regeringsperiod 1932. Slöjdläraren Ragnar Johansson kommer att personifiera hela folkhemmets idé. Man gör sig inte stor, särskilt inte på andras bekostnad. Man arbetar för allas bästa. Man hänger sig åt framtidens löften i form av ny teknik, halv- och helfabrikat samt idrottens demokratiska fostran. Inte anar Ragnar Johansson att det operson-liga »man« och gemenskapens »vi« inom några decennier ska få ge vika för ett högljutt, krävande »jag«. 

Vad tycker du egentligen om folkhemmet?

– Intressant, är det första ord som kommer för mig. Efter 1800-talets industrialisering och första världs-krigets slut öppnades ett historiskt fönster. Folkhemstanken hade inte kunnat födas tidigare, eller senare. Den var ett försök att kombinera olika tankar, som alla skulle vara framåtsyftande och anständiga. I folkhemmet skulle man mot centrum, från periferin och inåt. I dag är det tvärtom: regionalt, närodlat och perifert premieras. Då var centrum en plats, faktiskt den enda, där det var möjligt att kliva upp på samhällsstegen.

Folkhemsbyggarna lyckas. Merparten av svenskarna får det bättre. På 1960-talet håller statsminister Tage Erlander ett tal där han varnar för »de stigande förväntningarnas missnöje«.

– Det är otroligt insiktsfullt att han redan då förstod att människors ökade välfärd skulle leda till ökade krav på samhällets insatser.

Din Ragnar verkar göra allt rätt, men är han bra?

– Det vore farligt om ingen var som han, men lika farligt om alla var det.

Ragnar kan tyckas proppmätt i sin rättrådighet. Han begränsar sina drömmar, ursäktar sin rädsla genom att hänvisa till rationalistiska ideal. Dessutom har han mage att mäta andra med eget mått. Barnen ska helst bli som han. Hustrun irriterar honom med sin »löshet«.

Varför blev idrotten så viktig för folkhemmet?

– Den kom nästan att ersätta religionen. Idrott var tidigare ett överklassideal, men i och med regleringen av arbetsvillkoren fick arbetaren mer fritid, kroppen slets inte sönder på samma sätt som förr. Hela idrotten bygger på spel-regler, och för att demokrati ska fungera behövs regler som alla kan följa. För Ragnar och andra folkhemsbyggare blir idrotten en försäkran mot slapphet i alla dess former, mot sprit, knark, mot allt som inte driver samhället framåt.

Ragnar är rädd för strävan på andra fält. Varför?

– Strävan inom idrotten gäller bara kroppen, man är densamma fast man kanske uppnår storartade resultat. Om du däremot förkovrar dig, studerar eller skaffar dig ett intellektuellt yrke, riskerar du att bli en främling. Du byter klass, gör dig märkvärdig. Idrotten är trygg utan att vara slapp, man har tänjt gränserna för sin förmåga men inte överskridit de förbjudna.

Folkhemmets era upphör med attentatet mot Olof Palme 1986. Mordet ska vi tala om, inte bara för att det spelar en stor roll i hennes bok utan också för att vi båda följer utredningen med stor nyfikenhet. Hennes är större än min, förstår jag under en Vi-resa till Mallorca då vi samtalar under en middag och jag nämner att jag råkade vara på samma filmvisning av Bröderna Mozart som familjen Palme den ödesdigra kvällen. Lena Andersson lyser upp.

Hon har många frågor, alla initierade. Jag, nästan inga svar. »Såg du vem Mårten Palme talade med? Åt vilket håll gick han efteråt? Och du ska väl med på årets Mallorcaresa med Vi? Det måste du, vi har ett mord att lösa!«
Lena Anderssons intresse började på allvar 2011, på 25-årsdagen av mordet.

– Radion sände hela förmiddagen. Helena Groll gjorde en intervju med Lisbet Palme, och jag hörde att Lisbet plötsligt blev konstig. Förmodligen hade hon ställt som krav att inte behöva prata om mordet, men fick ändå frågor.

Konstig på vilket sätt?

– Hon blev stel. Jag har full förståelse för att Lisbet Palme inte kan eller vill säga allt, men det hindrar inte att vi andra kan ställa oss frågor, eller ställa dem till henne. Mordet är ju inte löst, eller hur?

Privatspanare kallar sig Lena Andersson inte, mest för att det inte finns så mycket att spana på. Hon ingår inte i någon grupp, men kontaktar »personer som kan stoffet« med jämna mellanrum.

Hur mycket tid lägger du på mordet?

– Det går i vågor. Psykologin kring händelsen är intressant för en författare. Hur kan vittnesuppgifterna skilja så mycket? Hur tänkte Lisbet Palme när hon drabbades av detta oerhört hemska? Varför döljer hon något? Hur kan vi troskyldigt acceptera lögnen?

Lögnen?

– Jag tror inte att mordet var en slump. Någon eller några ville ha bort honom. Flera personer skulle kunna berätta mycket mer än de har gjort. Medarbetare inom Säpo måste sitta inne med kunskaper. De har metoder – och informella nätverk – för att ta reda på sådana här saker. Ingvar Carlsson vet säkert mer än han kan berätta. Eller vill. Lisbet Palme likaså. Jag är vansinnigt intresserad av det som skedde  – och sker – bakom den officiella bilden.

Vi talar om avslöjandet som Filter just publicerat, men att den så kallade Skandiamannen skulle vara var mördaren avfärdar hon. »Bevisligen var han på platsen, men jag tror inte att det var han.«

Kommer du att lösa mordet?

– Små pusselbitar kan till slut bilda en helhet. Någon som dör kanske efterlämnar anteckningar vi tidigare inte känt till. Eller just det faktum att någon dör gör att andra vågar träda fram med sin version.

Menar du Lisbet Palme?

– Nej, inte nödvändigtvis.

Jag frågar henne om jag ska skriva i texten att den som har uppgifter gärna får kontakta henne, men hon avböjer.

– De borde redan ha hört av sig, jag har hållit på så länge. Men det vore ju bra om Ingvar Carlsson ringde efter att han hade ätit sanningsserum.

Nu skrattar hon för första gången och säger i samma andetag att det är en välsignelse att vi människor inte är tvungna att tala sanning jämt. Det vore förfärligt – ibland kan lögnen vara mer barmhärtig. Men vad gäller det olösta mordet tror Lena Andersson att varje människa i Sverige – och säkert i andra länder – skulle må bra av just sanning.  Äntligen sanning.

Vår tid är slut. Textmängden överskriden.

Nu återstår arbetet med att stryka.

Ett evigt gnetande är det att skriva.  

 

Intervjun publicerades i Vi Läser #3/2018. Så här berättar Stina Jofs om Stinas ärr, som nämns inledningsvis i texten: »Ärret, läser jag i ett klipp, får Lena Andersson när hon som tvååring halkar på badrumsgolvet. Om det är sant vet jag inte, men nästa gång vi ses ska jag fråga.«

 

Lena väljer
Elvis-böckerna av Maria Gripe (1970-tal)
»För mig var namnet Elvis aldrig liktydigt med Elvis Presley, han var blott en blek kopia. Det var Elvis Karlsson som var den riktiga Elvis.«
Paris – en kärleksroman av Pär Rådström (1955)
»Läste denna underbara roman i slutet av 1994 när jag nyligen gjort mina första försök att skriva fiktion. Det var en uppenbarelse, redan från första sidan. Så kunde man alltså skriva prosa! Rådström trollar fram karaktärer, situationer och miljöer med några få pennstreck.«
Platons skrifter  i översättning av Jan Stolpe (300-talet f.v.t.)
»Är i färd med att läsa dem alla och med stor nog­grannhet. Det är som att dessa texter är grunden för allt tänkande, och det var när jag började läsa Platon jag förstod vår egen tid bättre; dess slitning mellan en nihilistisk utopism å ena sidan och idén om eviga ideala former och människans fasta natur å den andra, är samma slitning som Platon åskådliggör. Stolpes översättning hör även den de ideala formerna till.«
Dr Fischer, Genève eller Bombpartyt av Graham Greene (1980)
»På en flygresa från Sydkorea till Sverige blev jag varse att i sällsynta fall låter sig hög litterär halt för­enas med sträck­läsning. Boken gick inte att lägga ifrån sig. Greenes språkliga tekniker för verklighetsåtergivning är förunderliga.«
Ungdomsår av J.M. Coetzee (2002)
»Varenda mening står på rätt ställe och i rätt relation till de andra meningarna, och Thomas Preis fulländade översättning gör att det, precis som med Platon, känns som att Coetzee skriver på svenska. Sällan har jag känt mig så nära en karaktär i en bok som i den här.«

Du kanske också gillar