Lina Wolff: »Nu måste jag börja leva lite också«

Ett galet år har lidit mot sitt slut. Augustpris, ny roman, fackboksdeadline och nyöversättning av Hundra år av ensamhet. Samt ett uppbrott. Inte konstigt att Lina Wolff längtar efter yoga och en riktig krogrunda. 

Kroppens gradvisa förfall går inte att undkomma. Men fläsket! Inte kan jag minnas att jag tidigare känt hur låren liksom kletat sig fast vid ett säte som i bussen till Hörby, på väg hem till Lina Wolff. Det kan bero på bussen, något är fel på värmesystemet, sätet verkar glöda. Det kan också bero på att hennes senaste bok – en av höstens mest intressanta – heter just Köttets tid. 

Sista förklaringen känns mest trolig. 

Kanske måste vi börja med vad Lina Wolff menar med kött? Eftersom det är något djupare och mer existentiellt än det vi äter eller bär runt i form av kroppar. För henne handlar det mer om instinkter och uråldriga känslor som hat, begär och svartsjuka. 

Men också, i förlängningen, vad som händer med själen i en tid när så mycket styrs av köttsliga impulser.

Hon har känt det själv, det var så boken föddes: 

 – Jag befann mig i en relation som eskalerade i destruktivitet. När jag försökte förstå vad som var fel började jag tänka att jag kanske, så att säga, lät köttet diktera villkoren. Det där kan vara lite subtilt. Jag minns att jag var rädd för att bli ensam, att bli »kroppsligt kall«, att leva utan mänsklig värme. 

Just då funderade Lina Wolff  inte så mycket på begäret.

– I efterhand kan jag se att jag nog var helt fångad av köttet, och offrade något mycket mer djupliggande, som kanske kan beskrivas som själen. 

Hon drar ett djupt andetag för att inte bli alltför privat. Talar mer generellt om relationer där man inte uppför sig mot varandra på ett sätt som är okej. Men man låter det gå. Tillåter köttet, det vill säga drifterna, att kompensera för brister som man inte förmår ta itu med.

– Det är svårt att stå emot. Dessutom lever vi i en kultur, i en tid, som är vänligt sinnad mot begärets kraft.

Och då blir det problem?
– Ja, att ge begäret fria tyglar är behäftat med problem. 

Denna dag något annat. Två tända ljus och vita kaffekoppar. Stora ljusa rum och en hund som försynt snarkar i sin korg. Det är här, på »bonnalandet« som hon själv säger, som Lina Wolff bor och verkar. Efter tio år i Italien och Spanien flyttade hon tillbaka till byn där hon växte upp. Då hade hon hunnit gifta sig och få en son och tanken att han inte skulle få tillgång till den natur, den stillhet och frihet hon själv haft som barn …

– … ja, den var outhärdlig. Jag var lite för svensk för att låta mitt barn växa upp i en asfaltsdjungel.

Hon ger några glimtar från livet i Valencia, där de bodde efter att sonen fötts. Själv hade hon insett att enda sättet att överleva den spanska kulturen var att tuffa till sig, spänna magen.

– Jag klarade det för egen del, men jag kunde inte låta mitt barn mörbultas. Jag minns när han hade börjat skolan som femåring, pedagogiken var stenhård. 

Även hon behövde den skånska stillheten, för att kunna skriva. 

– Det krävs ett lugn för att kunna fokusera på det man bär inom sig. Och så behöver jag plats, säger hon och sveper med armarna över det stora bordet. 

Att hon står i begrepp att flytta till en liten lägenhet i Lund hör inte till författarskapet. Mer till själva livet.

– Jag har jobbat ganska hårt i tio år nu. Och det är bra. Att vara författare är en ynnest. Men nu måste jag börja leva lite också. Bli en sån som kan gå en yoga-kurs eller ta en drink på en bar. Här skriver jag hela för-middagarna, översätter på eftermiddagarna – och sedan, ja så blir det inte så mycket mer. Jo, jag ser några avsnitt av en tv-serie varje kväll. Men det går under kontot »research av den dramatiska kurvan«. 

Efter åren utomlands har Lina Wolff upptäckt nya saker i sin gamla hemby. Bland annat hur viktigt arvet efter Victoria Benedictsson varit för henne som skrivande person. För det var ju där, i skånska Hörby, som Benedictsson påbörjade sitt författarskap. 

Redan under skoltiden fick Lina vandra i hennes spår. Rent bokstavligt. Högstadieläraren Birgitta Svensson lät klassen läsa författarens dagböcker och gå promenader runt byn i hennes fotspår. 

Varje år fick de också spela upp Victoria Benedictssons liv i en teaterföreställning. Alla tjejer ville, förstås, ha huvudrollen. 

Hur var du som Victoria?
– Jag fick aldrig spela henne. Jag var väldigt imponerad av – och kanske lite avundsjuk på – tjejerna som blev utvalda.

Är det hennes hämnd som ligger mellan oss på bordet, boken som bevisar att även hon blev en känd författare i Hörby? Hon fnissar till över slutsatsen, lämnar den därhän. Talar i stället om sin egen yrkesbana; att hon började som tolk. Och sedan blev trävaruimportör – jo, det är sant. 

Fortsättningen är lika pragmatisk som den låter: I och med sonens födelse behövde hon vara mer hemma. Vad kunde hon göra där? Skriva, förstås. Första steget blev en skrivarkurs, andra steget blev debutboken Många människor dör som du, som kom ut 2009.

Tre romaner senare talar hon inte om skrivandet som ett behov. Mer som en verktygslåda med olika redskap.

– Men själva »träklumpen«, den du ska smida fram din skapelse ur, ligger inom dig. Den går att forma på olika sätt, beroende på vad du valt som uttrycksmedel. 

Vi enas om att begreppet »träklump« låter lite … klumpigt. Och oglamoröst. Kanske bättre att tala om en källa. Eller en eld. Själv samlade Lina Wolff bränsle till sin eld under åren utomlands. I Köttets tid återvänder hon till Madrid, en stad att både älska och hata. 

Historien ska inte berättas alltför detaljerat. Själv läser jag den som en thriller, där jag måste vända blad för att se hur det går. Med journalisten som kommer till Spanien på ett stipendium och första natten möter en man som behöver skydd, någonstans att gömma sig. Han är illa ute, några är ute efter hans hjärta. Rent konkret. Själv bär han på en skuld, som han försöker sona i en ljusskygg nätshow som heter just Köttets tid. Bakom denna publika och brutala botgöring på nätet står slaktar-dottern Lucia som blivit nunna, hon vars mamma varnade: »Hos många människor är köttet starkare än själen och för många människor är livet en köttets tid, i stället för en själens tid. Akta dig, Lucia, för köttets tid«.

Vad blir slutsatsen; att vi lever i en själlös tid?

Lina Wolff nickar på andra sidan bordet:

– Jag tror vi lever i en tid där vi börjar känna skakningarna på nedre däck, atlantångaren börjar dra längs isberget.

Vilket betyder mer konkret?
– Att en begynnande och alarmerande själlöshet kan vara på ingång. Vi håller på att rationalisera bort den »stillatigande självklarhet« som Jung kallade själen. Den finns där som livets grundton men blir lätt överröstad av andra, högre ljud.

Hur definierar vi den själ som egentligen inte låter sig definieras? Lina Wolff tystnar, tänker. Talar sedan om det ögonblick, det absolut sista, när vi måste släppa allt, både det som gick bra och det som gick dåligt i våra liv. 

– Det enda som gäller då är att gå ensam framåt. Där någonstans tror jag själen slår till med sin fulla kraft, och då är vi bara den. Under förutsättning att vi inte tappat kontakten med den vill säga. Det är ju inte så att vi genom årtusendena utvecklats och blivit bättre på att dö. När det kommer till vår sista stund är vi nog samma gamla klåpare som mänskligheten alltid varit.

Vad har hon lärt genom sitt eget författarskap? Blir man klokare av att skriva böcker där man omformar sånt som ligger och skaver? Ja, kanske. Lina Wolff hoppas. Har också känt skrivandets terapeutiska verkan.

– Om man omformar en verklig, traumatisk händelse, som jag gör i den här boken, vet hjärnan efteråt inte riktigt vad som är fiktion och vad som är verklighet. Konturerna på det som hände suddas ut. Och det är fint. Innan kan man vara fylld av till exempel hämndbegär, men sedan när man inte riktigt minns hur det var försvinner känslan. 

Att den »träklump« som finns inom Lina Wolff en dag skulle vara omformad till sista flisan, utportionerad i olika böcker, ser hon inte som någon risk. Problemet är snarare det motsatta; att hon har alltför många samlade upplevelser, alltför många romanidéer. Men det är klart, när de är avbetade kan kanske ett tomrum uppstå. 

– I min nya bok säger någon, jag minns inte vem men jag minns att jag skrivit det, att man ska se upp för skrivandet för det förbränner en. Man tar av själen och en dag är själen slut. 

Det en författare håller på med, hon talar med övertygelse, är stort och ömtåligt. Därför måste det behandlas med respekt och värdighet. 

– Har man inte den ödmjukheten inför det mysterium som skrivande är kanske förmågan försvinner. Det är hyfsat lätt att stagnera som författare.

Det gäller alltså att hitta ett förhållningssätt till själva skaparprocessen. Men också till nästa fas: När man ska ut och sälja boken, nöta tv-soffor och resa runt till ödsliga bibliotek i höstmörker.

– Så man inte får aversion mot alltihop om man känner sig misslyckad. För det gör man, hela tiden.

Och då går allt åt pipan?
– Nja, en misslyckad bok kan ses som en intressant och viktig erfarenhet. Det är värre om man bjudit på sig själv på ett sätt som man inte riktigt mäktar med.

Förstår jag henne rätt finns det tre Lina Wolff. Dels den som skriver, den besatta med otvättat hår som ylar när processen hakar upp sig, romanbygget håller på att stjälpa. Den andra Lina är den som talar om sina böcker, iklädd finklänning och en offentlig författarroll. Bakom dessa två finns den privata Lina Wolff, hon som nästan viskande medger att den där flytten till Lund också handlar om en man. Han som bor vägg i vägg med hennes nya lägenhet. Om de ska slå ut väggen mellan sig är ännu inte bestämt, men möjligheten finns. 

– Man måste hitta en balans mellan sina olika roller och i dag tycker jag det funkar. Jag kan känna glädjen i det jag gör. Känna att jag är lyckligt lottad. Helt ärligt trodde jag att jag skulle bli mer kritiserad och mindre förstådd för det jag skriver.

Men hallå, dina böcker får strålande recensioner och din förra De polyglotta älskarna tilldelades både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris.
– Jag vet. Egentligen kan jag bara påminna mig en enda riktigt upprörd läsare, som reagerade på att jag i De polyglotta älskarna låter någon tro att det finns en mödomshinna.

Mödomshinna?
– Vi trodde så när jag var ung.

Det gör jag fortfarande.
– Inom mig finns en liten tonåring som också gör det.

Hon medger att exemplet är banalt. Vad det handlar om är väl allas vår – inte bara författares – rädsla för att bli missförstådda. Själv skyr hon inte risken och ger sina romankaraktärer lösa tyglar.

– Numera utgår jag från att läsare inte behöver strykas medhårs eller skyddas. 

Det är kanske därför jag blir så glad när jag känner att det bär, att jag är förstådd. Det är inget jag tar som självklart.

Och om allt vände, om hennes böcker blev nedskrivna av recensenterna – är det verkligen något hon skulle se som ett »intressant misslyckande«.

– Det skulle bli jobbigast för mamma. Hon skulle bli jätteledsen, det skulle vara tungt. För egen del kunde jag nog tänka att det vore helt i sin ordning. 

För den som tänjer på gränserna måste det någon gång hända att gränsen går sönder. Då trillar man ut. 

– Det kallas misslyckande. Men forcerar du aldrig gränsen vet du inte var den går. Riktiga konstnärer misslyckas. 

Sin andra bok Bret Easton Ellis och de andra hundarna ser hon själv som »knäppast«. 

– När den gick ut i världen fick den fint mottagande men jag kunde också se att vissa blev provocerade, inte förstod någonting. Om jag skruvat historien ännu mer och fått dåliga recensioner efteråt, då hade jag nog känt att detta var jag tvungen att göra. För min egen skull. 

Det hon talar om är inte skicklighet.

– Skicklighet kan alla lära sig. Att få ihop en text är som att lära sig cykla eller spackla ett fönster, håller man bara på så går det till slut. Det svåra är att hantera den där »träklumpen« jag talade om. Att hitta de rätta verktygen och få fram den form man söker. Allt måste sättas i rätt ögonblick, variabler som egentligen inte går att kontrollera måste samverka. Det är hela grejen.

Lina Wolff underskattar inte skicklighet, inte alls. Själv blir hon glad när någon talar om hennes berättarteknik. 

– Men det är inte det som är mest … ja, vad heter det … essentiellt. Det är den kraft som man inte riktigt kan styra.

Dagar med skriv-stopp växlar hon över och blir översättare. Hon säger att det är som att ta hand om någon annans barn. Mer väluppfostrade än ens egna.

– När jag går in i någon annans text är det som en stor stiltje sänker sig över allt. Jag blir lugn och gör mina tio sidor per dag. Någon annan har gått igenom de bataljer jag själv utkämpar, texten är färdig. Jag ska bara överföra den till mitt språk.

Bara och bara …
– Ja, i jämförelse med skrivkramp är det som att ligga på en solig strand. Det är inte din text från början, inte ditt ansvar – och inte din potentiella katastrof. 

Hon har just översatt Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet. Det är en författare hon beundrar, en bok hon älskar.

– Alla författare jag översätter har jag stor respekt för, men jag känner inte att jag lyder under dem. Det är klart att jag måste vara trogen originalet, men jag sitter inte och hukar under Márquez stora geni. Jag är inte rädd för honom. Jag måste göra min text. 

När hennes egna böcker blir översatta – De polyglotta älskarna finns på 17 språk – är hennes största skräck just översättare som är rädda för henne.

– Då vet jag att min text är illa ute. För då blir över-sättaren osäker och vågar inte göra de tolkningar som är nödvändiga för att texten ska fungera.

Hon har redan, ytterst diskret, sneglat på klockan flera gånger. Men något skaver. Vad är det jag glömt? Jo, vi måste väl få med vad hon har för förhållande till kött i egenskap av mat? 

Svaret är att hon äter kött (inhandlat lokalt på gårdar med bra djurhållning). Dessutom älskar hon bacon. 

Slutordet blir ett råd, värt att spara.

– Har du lagat något som blivit tråkigt, som inte smakar så mycket, släng i lite bacon. Då löser det sig.