Varför slukade soldaterna i första världskrigets skyttegravar Jane Austen? Ulrika Knutson läser om den hånade Stolthet och fördom – och tar fasta på Austens underhållande elakheter. 

Den odödliga Jane Austen (1775–1817) skrev bara sex romaner. På ytan händer absolut ingenting. Det handlar bara om en enda sak: att hitta en villig karl och göra ett gott parti. I väntan på detta sitter vi och diskuterar snittet på hattar eller spejar utåt landsvägen, om där skulle komma en trilla.

Den som är riktigt djärv, som Elizabeth Bennet, tar en rask promenad i regnet.

Elizabeth är hjältinnan i Stolthet och fördom, Austens första roman. Titeln klingar ännu bättre på engelska: Pride and Prejudice. Den kom ut 1811, och i mer än 200 år har den varit en av engelska språkets mest älskade böcker. En bok som fansen inte kan låta bli att skriva vidare på.

Bridget Jones dagbok är en sådan Austen-ripoff, och nyligen kom Curtis Sittenfelds version, med titeln Sanning och skvaller

Med jämna mellanrum utbryter Jane Austen-feber. På 1990-talet hjälpte BBC till, för att inte tala om Colin Firth i rollen som Elizabeths motvillige fästman, Mr Darcy. Storbritannien höll andan, och glömde Charles och Diana.

Stolthet och fördom vimlar av tacksamma personer: den ironiske pappa Bennet, den fjolliga mamma Bennet, den högfärdiga Lady Catherine, den fjantige Mr Collins och de fem systrarna Bennet. Den yngsta dottern Lydia är ett avancerat problembarn som flirtar med stiliga officerare i hummerröda rockar och får sota för sin frejdighet. Hon låter sig enleveras av Mr Wickham och rymmer till London. Skandal! Ingen hemgift och ingen oskuld! Vad ska flickan leva av, bordellen?

Lillasyster Lydia är förresten så bortskämd att dagens curlade ungdomar framstår som hårt hållna. Och inte verkar hon det minsta deppig över sitt rötägg till man, bara munter och kåt. Det är så roligt att leka mamma-pappa-barn.

Elizabeth, däremot, har ärvt sin författares kärva syn på tillvaron. Under idyllen rasar en dramatik på liv och död. Alla flickorna är fattiga, de har en liten eller ingen hemgift, och äktenskapsmarknaden är grym. Det finns inga kryphål för systrarna Bennet. Äktenskapet är ingenting att skoja om, men väl att skriva romaner om.

Jane Austen-febern rasade redan för 100 år sedan, om än med andra uttryck. Rudyard Kipling, han med Djungelboken, berättar i novellen The Janeites, om hur garvade soldater i första världkrigets skyttegravar kastade sig över Jane Austens romaner, för att komma så långt det bara var möjligt från handgranater och senapsgas. »Janeites« kallar sig de hårdkokta fansen fortfarande.

Andra har profilerat sig genom att avsky Jane Austen. Charlotte Brontë tyckte att föregångarens romankonst var överskattad: »en inhägnad trädgård, ansad och krattad, men utan rymd eller passion.« Winston Churchill undrade hur Jane Austen kunde framställa denna politiskt laddade epok så mesigt. Här rasar Franska revolutionen och de blodiga Napoleonkrigen, men av all dramatik märks inte ett spår i Austens romaner. Syrligast av alla är Mark Twain: 

– Varje gång jag läser Stolthet och fördom inser jag att människan inte förtjänat en naturlig död. Jag vill gräva upp henne ur graven och slå henne i skallen med ett av hennes egna skenben!

Det är nästan så man misstänker att Mark Twain i hemlighet var kär i Jane. 

Jane Austen hade naturligtvis inte överlevt om hon inte hade skrivit som en ängel: lätt och tätt, med ett suveränt öra för dialog och en blick för det mänskliga psykets minsta skiftningar. På sitt torra sätt är hon fruktansvärt rolig, och elak, mot snåla arvtanter och hycklande bypräster. Har man en gång mött Mr Collins är man vaccinerad för all framtid. En viss sorts smicker biter inte längre.       

Det dramaturgiskt tacksamma med Stolthet och fördom är att Elizabeth och Darcy avskyr och missförstår varandra från första början, och sedan grälar romanen igenom, medan den erotiska hettan pyser under fotsulorna på dem. För att vara en »förtorkad ungmö«, som hon så ofta har kallats, visste Jane Austen förbluffande mycket om sex.

Hon lär ha varit förälskad i en pastorsadjunkt, men det blev inget av med det. Barnkär var hon inte. Dessutom dog kvinnorna i släkten i barnsäng på löpande band.  

Men Jane Austen var ingen asketisk nucka, snarare en livsnjutare, inte minst i medelåldern (vi lär känna författaren genom de brev hon lämnade efter sig):

»Efterhand som jag tvingas lämna ungdomen bakom mig finner jag stort nöje i att vara förkläde, för då får jag sitta i soffan nära brasan, och dricka så mycket vin jag vill!«

Uppenbarligen var soffhörnet en god utsiktspunkt för den som ville skåda rakt in i hjärtat av stormakten England, och se dess medborgare som de var.

Jane Austen har kallats moralisten som vägrar moralisera. Hon målar inte stora fresker med breda penseldrag, utan fyller »sin lilla bit elfenben med fina streck, från den smalaste penseln«. I hemlighet var hon stolt över den förmågan. Men att skryta över sina talanger gick inte an. Hon konstaterar ironiskt att: »En kvinna som vill verka tilldragande gör bäst i att framstå som så okunnig som möjligt.« 

Jane Austen känner sin begränsning, använder sig av den. Envist stannar hon kvar i de små rummen, bland de små kvinnorna i bahytt. Men under förstoringsglaset visar hon upp mänsklig glans och skröplighet i alla variationer, precis som Shakespeare. Alla hennes romaner handlar om att mogna till människa.

Nästan retsamt undviker hon allt publikfriande ståhej, som inte hör till prästgårdsförmakets rekvisita. Det var just därför Ivanhoe-författaren Walter Scott beundrade henne så mycket. Buller och brak, »the Big Bow-wow« kunde han åstadkomma själv, det var ingen konst. Men Jane Austens utsökta prosa, det var något att dö för! Hon är realist ut i fingerspetsarna, tillhör det upplysta 1700-talet mer än det melodramatiska 1800-talet.

Fast lite för-viktoriansk är hon kanske ändå. Hennes pressade hemmadöttrar är embryon till de feministiska hjältinnor som 40 år senare blommar ut hos systrarna Brontë. Och där fattas ingen yttre dramatik! Där är det propptjockt av glödande sadister, lungsiktiga masochister och passionerade älskande som räddar varandra ur flammande eldhav och stämmer möte på stormpiskad hed.

Men till dess får vi vackert slå oss ned med ett litet vitbroderi och bida vår tid. 

Te, någon?

Jane Austens litterära syskonsjälar

Anton Tjechov
Den ryske läkaren och författaren är mest känd för skådespelen, men han skrev också noveller. Liksom Austen är även han moralist utan att moralisera, och har ett absolut gehör för män­­niskors tonfall. Han skildrar gärna en liten, begränsad miljö, gärna en herrgårdssalong som sett bättre dagar. 
Läs:  Damen med hunden och Måsen.

Gun-Britt Sundström
Har Gun-Britt Sundström (född 1945) ärvt sitt utsökta sinne för ironi av Jane Austen? Hennes  mest kända roman är Maken, som kom 1976. Denna roliga  »resonemangsroman« om Gustavs och Martinas kval och lycka är en modern klassiker, där stilen är släkt med Austens. Inte ett onödigt ord.
Läs: För Lydia och Maken.


Annons

Ulrika Knutson

Kultur-journalist och författare. Hennes lästips för dig som vill ha mer Jane: "The Real Jane Austen. A Life in Real Things" av Paula Byrne och Jane’s Fame av Claire Harman. 

prenbild

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare