Med En halv gul sol blev Chimamanda Ngozi Adichie känd världen över. Vad få vet är att hon driver Nigerias mest prestigefulla skrivarskola. Fem dagar på Purple Hibiscus Workshop är ett minne för livet. 

Frances Ogamba läser högt ur anteckningarna på mobilen, omgiven av sina klasskamrater vid skrivarskolan Purple Hibiscus Workshop. 

»Jag hade tolv klädnypor. Nu kan jag inte hitta fyra.« 

Novellen hon har tagit med sig till lektionen handlar om två kvinnor som anklagar varandra för att stjäla den andras klädnypor. Anklagelserna och förnekanden löper genom berättelsen. Den realistiska skildringen och den vardagliga intrigen i ett nigerianskt hushåll skulle kunna vara hämtad från någon av Chimamanda Ngozi Adichies berättelser. 

Nu lutar den världsberömda författaren hakan i handflatan. Leendet leker i mungiporna några sekunder innan hon brister ut i ett gapskratt. 

– Jag älskar det!

Chimamanda Ngozi Adichie vänder sig mot deltagarna runt bordet i det sterila konferensrummet på ett motorvägshotell i staden Awka i södra Nigeria. Utanför dundrar långtradarna förbi. 

– Det här är ett utmärkt exempel på show don’t tell, säger hon. 

22 huvuden böjer sig över laptops och mobiltelefoner för att anteckna vartenda ord hon säger. Stämningen är fokuserad och förväntansfull.

Annat var det för ett par timmar sedan.

Chimamanda Ngozi Adichies flyg hade blivit försenat och när hon väl landat var hon tvungen att invänta poliseskorten. Det är en konsekvens av kidnappningen av hennes 83-årige pappa för fem år sedan. Efter fyra dagar släpptes han, enligt rykten efter att hans kända dotter betalat en summa på närmare 250 000 dollar till kidnapparna. 

I hotellobbyn i Awka började eleverna bli otåliga. »Chimamanda håller oss gisslan«, beklagade sig en ung man.

– Hon är på väg, försäkrade Okey Adichie, Chimamandas bror som är med och arrangerar skrivkursen. 

Inte ens han verkade helt övertygad.

Det tog sin tid. Men efter förseningar och andra missöden sitter läraren äntligen i sin snurrstol och lektionen kan börja.

Men nu sitter Chimamanda Ngozi Adichie i sin snurrstol. Hon har just sparkat av sig sina limegröna mules under bordet. Den första lektionen på det som ska bli en fem dagar lång skrivarskola i regi av Chimamanda Ngozi Adichie har börjat.

Att det redan är tidig eftermiddag verkar inte störa eleverna, allra minst Frances Ogamba. 

– Jag växte upp i ett hem fullt av böcker av manliga författare som Chinua Achebe och Wole Soyinka. Trots att jag ville skriva förstod jag att det inte var något för flickor, säger hon när hon ombeds berätta om varför hon sökt till kursen.

I stället läste hon franska på universitetet i Nsukka och plöjde romaner på fritiden. Plötsligt en dag, året måste ha varit 2007, stod en ung författare framför klassen, en kvinna som några år tidigare hade läst medicin på skolan men nu var inbjuden för att prata om sin debutroman Lila hibiskus.

Klassen var begeistrad. Men när de andra i klassen ställde tusen frågor satt Frances Ogamba bara tyst och stirrade på Chimamanda Ngozi Adichie. Ogamba hade precis läst Lila hibiskus och hennes exemplar var fullklottrat med anteckningar och fullt av hundöron. Ändå satt hon där med tunghäfta. Trots det blev besöket helt avgörande för Frances Ogamba.

– Adichie var så ung! Jag minns att jag tänkte att kan hon ge ut böcker så kan jag också skriva. 

2007 grundade Chimamanda Ngozi Adichie skrivarskolan The Farafina Creative Writing Workshop (numera omdöpt till Purple Hibiscus Workshop). Syftet har hela tiden varit detsamma.

– Jag vill skapa ett nätverk för författare, säger Chimamanda Ngozi Adichie. Jag tror att workshopen har gett författare i Nigeria en känsla av godkännande, att deras skrivande är värt något. Det gäller även för de som inte deltar, bara det faktum att workshopen existerar innebär en bekräftelse. 

Varje år får teamet i The Purple Hibiscus Trust tusentals noveller från unga, hoppfulla skribenter – varav några redan är publicerade författare. Personalen på stiftelsen i Lagos väljer ut 50 ansökningar som skickas till andra sidan Atlanten.

»Perfektion är det sista jag letar efter. Jag tror inte att det finns perfektion i skrivande.«

Vid sin dator i arbetsrummet utanför Baltimore gör sedan Chimamanda Ngozi Adichie det sista urvalet. Det är ett bra ställe att arbeta på – i USA är hon inte lika påpassad som i Nigeria. Där är hon ensam i sin kreativa bubbla, och minns inte att hon »ska föreställa känd«. Den här gången tog dock urvalet till kursen ovanligt lång tid och de 20 eleverna blev till slut 22. 

Bura-Bari Nwilo visste att han var bland de 50 som valts ut i första rundan. Men när inkorgen gapade tom på dagen för antagningsbeskedet trodde han – felaktigt, skulle det visa sig – att han inte hade kommit in den här gången heller. 

– Jag började undrade om det var för att jag inte var igbo, säger han och tittar ut över klassen.

– Du tänkte vad? 

Chimamanda snurrar ett halvt varv på kontorsstolen. 

– När jag väljer ut mina elever letar jag inte bara efter skrivtalang, utan också efter mod och … vad jag i brist på bättre ord gillar att kalla hjärta, säger hon. Men att jag skulle diskriminera någon för att de inte var igbo – aldrig!  

I Nigeria anses en typisk igbo vara högljudd, girig och skurkaktig. Igbos anklagas ofta för att ligga bakom de så kallade Nigeria-breven, nätbedrägerierna som gett landet ett dåligt rykte. Att Chimamanda, som själv stolt kallar sig igbo, skulle favorisera deltagare med igbo-bakgrund är ett av många rykten som omger den mytomspunna skolan. 

– Det viktigaste är att ha en känsla för vad som är bra historieberättande, ett intresse för samhällsfrågor och att kunna kombinera de två. Att kunna driva frågor som social rättvisa genom historieberättande, om man så vill. Det är ett av mina kriterier.

Chimamanda höjer lätt på ögonbrynen.

– Att vara igbo är inte ett av dem. 

»När jag väljer ut mina elever letar jag inte bara efter skrivtalang, utan också efter mod och … vad jag i brist på bättre ord gillar att kalla hjärta.«

Emellanåt blir samtalen i klassrummet väldigt animerade, ibland »direkt överhettade«, för att använda Chimamandas ord. När jag senare frågar vad hon vill uppnå genom att utmana studenterna så hårt, svarar hon:

– Jag tror inte att konst är sprungen ur bekvämlighet. Vi måste hela tiden utmana oss själva. 

Efter att under flera år ha hållit work-shopen i Lagos, Nigerias ekonomiska centrum, har man i år valt att förlägga den till Awka i delstaten Anambra i södra Nigeria. Här spenderade Chimamanda en stor del av sin uppväxt och det var hit hon återvände för att skriva den andra delen av En halv gul sol. Regionen är hjärtat av Igbo-land och hennes släkt har bott här i generationer, lantbrukare i en region rik på yams, kassava och meloner. Området har dessutom en stark kulturell, språklig och politisk identitet som särskiljer det från övriga Nigeria. 

Under fem dagar spenderar deltagarna nästan all sin vakna tid runt bordet på hotellet i Awka. De läser berättelser från sina laptops och mobiler, pratar, skrattar, argumenterar och förklarar. Den första dagen är deltagarna blyga, nästan star-struck. Chimamanda vill få dem att komma över sin blyghet, så hon skvallrar. Hon frågar om deras kläder, hår, kärleksliv och vilka poeter de gillar (själv lyfter hon fram Edgar Allan Poe). Samtalen som börjar i skrivande slutar ofta i diskussioner om politik, religion och sexualitet. Det märks att Chimamanda anstränger sig för att alla ska känna sig välkomna. Särskilt homosexuella författare, en annars utsatt grupp, ska känna sig trygga. Och även de med »fel« åsikter ska kunna säga sin mening, så länge det görs med respekt. 

– Det enda sättet att verkligen få människor att öppna sig, eller få folk att ändra åsikt, är om de känner sig trygga, säger hon. 

Purple Hibiscus Workshop är ett sällsynt tillfälle för den annars så påpassade Chimamanda Ngozi Adichie att träffa andra skrivande människor. Hon ställer nästan lika många frågor som hon ger svar. Lektionerna börjar med att hon ger dem en uppgift. Men sedan löper diskussionen fritt. Hon uppmanar dem att vara så ärliga som möjligt i sitt berättande.

Att skriva »vanliga historier om vanliga människor«. Hon betonar för deltagarna att inte förklara för mycket. Att inte vara rädda för att använda fraser på lokalspråken igbo och yoruba eller pidgin-engelska. Hon råder dem att inte komplicera språket: »Never purchase when you can buy«. 

– I Nigeria tror många att bra engelska är samma sak som att använda många svåra ord. Mycket är en fråga om klass och etnicitet. Men svåra ord betyder inte att du är en god skribent. 

Men, tillägger hon: 

– Perfektion är det sista jag letar efter. Jag tror inte att det finns perfektion i skrivande.

Chimamanda Ngozi Adichie uppmanar eleverna att skriva »vanliga historier om vanliga människor«. Som dem på en marknad i Awka.
Chimamanda Ngozi Adichie uppmanar eleverna att skriva »vanliga historier om vanliga människor«. Som dem på en marknad i Awka.

Inne i det kala konferensrummet blir Chimamanda nästan själv en av deltagarna. Men när det blir dags att bryta för lunch och deltagarna försvinner ut i hotellets matsal för att fylla sina tallrikar med ris och yams sitter Chimamanda ensam kvar i lektionssalen.

I början av 1960-talet, efter självständigheten från Storbritannien, var Nigeria centrum för en afrikansk litteraturrenässans. Men den fick en allvarlig backlash med militärdiktaturerna på 80- och 90-talet. Många förläggare tvingades slå igen. Frispråkiga författare tvingades i exil. Få vågade eller kunde vara lika frispråkiga som Nobelpristagaren Wole Soyinka och Chinua Achebe, författare till mästerverket Allt går sönder.
De är två storheter som är omöjliga att bortse från när man pratar om afrikansk litteratur. Men till den kretsen hör numera även Chimamanda Ngozi Adichie.

När Adichie tog sig an historien om Biafrakriget i En halv gul sol skickade hon utkastet till Chinua Achebe. Manuskriptet kom tillbaka med en kommentar.

När Adichie läste att hon var »en ny sorts författare med begåvningen hos en urgammal berättare« började hon gråta. Där och då knöts ett band mellan 1900-talet och 2000-talets nigerianska litteratur.

I dag är landets kulturscen både självsäker och mångfacetterad, säger hon.

– Om – vilket Gud förbjude – det blir diktatur igen har den litterära scenen så många rötter att den blir svår att tysta. 

I Lagos, staden med över 20 miljoner invånare, är Chimamanda Ngozi Adichie nästan lika välkänd som presidenten Muhammadu Buhari. Hennes ansikte har prytt reklampelare och boken Americanah ska snart bli film. Romanen, som bygger på hennes egna erfarenheter och teman som identitet, hår och att leva i exil, har översatts till över 30 språk. Hon är en flitigt anlitad talare – hennes TED talk The Danger of a Single Story har över 18 miljoner visningar på Youtube. Hon har samplats av Beyoncé och hennes bok Alla borde vara feminister har delats ut till alla svenska 16-åringar. 

Det är ingen överdrift att kalla henne en av världens mest inflytelserika författare. I spåren av hennes framgångar är en ny generation av unga, nigerianska författare på väg att få ett internationellt erkännande. Men, vilket är nog så svårt, de har också fått ett genombrott på hemmaplan. Med böcker som behandlar ämnen som polygami, infertilitet, våld mot kvinnor och islamistisk extremism, har Ayòbámi Adébáyò, Chigozie Obioma och Abubakar Adam Ibrahim fått en stor inhemsk läsekrets. Gemensamt för många av dem är att de har gått via någon av landets skrivarskolor. 

Ungefär samtidigt som Chimamanda Ngozi Adichie skrev En halv gul sol fick Eghosa Imasuen höra av sin mamma att han saknade ambitioner. Att läsa till läkare och jobba extra på det lokala sjukhuset var inte tillräckligt för henne. Hon viftade med en bild ur ett magasin på en ung flicka som precis har gett ut en bok om hortikultur.

– Inställningen att inget du gör är gott nog, att du hela tiden borde sträva högre, är ganska typisk för nigerianska föräldrar, säger Eghosa när han sitter med en öl i baren på hotellet i Awka. 

Han är numera publicerad författare och lärare på kursen. Det är måndag och klockan närmar sig åtta. Första dagen på kursen är avslutad och några elever dröjer sig kvar i baren medan andra har dragit sig tillbaka till sina hotellrum för att skriva. Det är en sammanbiten skara. De har fått i uppgift att skriva vidare på sin novell. Eftersom morgon-dagens lektion börjar redan halv nio väntar en lång natt för många elever. På väggen i baren hänger en storbilds-tv som pumpar musikvideos från Burna Boy och Wizkid. Som så ofta på nigerianska barer är musiken så hög att det är svårt att höra vad personen mittemot pratar om. Eghosa tar en klunk av sin öl och fortsätter att berätta om hur han som 28-åring tog bussen de 40 milen från hemstaden Warri till Lagos för att köpa Adichies debutroman Lila hibiskus

– Innan jag upptäckte Chimamanda trodde jag att vanliga medelklass-nigerianers liv var alldeles för alldagliga eller oviktiga för att vara värda att skildras.

Americanah

Uttrycket syftar på en storfräsare som återvänder från utlandet till Nigeria och har anammat utländska värderingar samtidigt som personen gärna ser ner en smula på sina landsmän. Begreppet sammanfattar ganska väl kritiken mot Chimamanda Ngozi Adichie i hemlandet Nigeria, som främst har handlat om hennes ställningstagande för feminism, något som många kritiker ser som »oafrikanskt«, och stöd för homosexualitet, ett brott i Nigeria. Americanah är också titeln på Chimamandas roman från 2013. 

Jag var rädd att läsarna skulle tappa intresset om historien inte innehöll
minst ett rymdskepp och två tidsresor. 

Lila hibiskus var på många sätt omvälvande för nigeriansk litteratur, menar Eghosa. 

– Det var vardagliga berättelser – precis som romanerna om amerikanska hemmafruar på Long Island , som jag älskade.

Skillnaden var att det handlade om oss, om Nigeria. Det var som att jag äntligen hade fått tillåtelse att skriva de där berättelserna.

På bussresan hem till Warri läste Eghosa Imasuen ut Lila hibiskus. När han kom hem startade han datorn, letade upp det påbörjade manuset (en science fiction-historia) och slängde det i den virtuella papperskorgen.

När Chimamanda Ngozi Adichie några år senare utannonserade sin skrivarskola i Lagos sökte Eghosa och kom in. Ryktet om skrivarskolan spred sig och kursen växte snabbt. Snart kunde Chimamanda Ngozi Adichie flyga in deltagare från hela Afrika. 

En som har följt utvecklingen är Lola Shoneyin, författare och flitigt anlitad föreläsare på kursen. Hon har fått rollen som mecenat och god fe i den nigerianska förlagsvärlden. Förutom att driva förlaget Ouida Books har hon grundat Aké-festivalen, ett femdagars litterärt evenemang i Abeokuta samt håller i trådarna för Kaduna Book and Arts Festival i norra Nigeria.

– Målet är att bygga upp den nigerianska och afrikanska marknaden så att den klarar av att stå på egna ben. Nigerianska författare ska kunna slå igenom i hemlandet oberoende av hur framgångsrika de är i väst.

Kanske är det sista en liten pik riktad mot Chimamanda Ngozi Adichie.

– Chimamanda är smart, ung och snygg. Det var lätt för västvärlden att om famna henne. Hon var marknadsmässig.

Men Lola Shoneyin är snabb med att tillägga att Chimamanda möjliggjort för andra nigerianska författare att följa i hennes fotspår. Dessutom har hon särskilt tagit sig an yngre författare. Som Ayòbámi Adébáyò. 

Chibuike Ogbonna och Afope Ojo lyssnar roat när Adichie pratar om perfektion.

Hon var bara 19 år när hon antogs till skrivarskolan, berättar hon på telefon från Lagos. Då hade hon inga illusioner om att skrivandet var något hon skulle kunna försörja sig på, eller ens var särskilt bra på. När hon flera år senare debuterade med Stanna hos mig, en roman om ett barnlöst pars smärtsamma kamp för att bli gravida, var lärdomarna från skrivarskolan avgörande. 

– Det var oerhört betydelsefullt att någon som enbart kände mig genom mina texter och vars arbete jag beundrade såg något i mig. Den typen av förebild betyder allt för unga kvinnor som drömmer om att skriva, säger Ayòbámi Adébáyò.

Glasdörren glider ljudlöst upp. Den fuktiga luften från hotellobbyn sprider sig in i rummet där luftkonditioneringen kämpar för att hålla temperaturen på 23 grader. Chimamanda rör runt i koppen med te och pulvermjölk medan hon väntar på att sorlet i rummet ska tystna.
I klassrummet försöker hon hela tiden utmana deltagarna. Det handlar inte så mycket om att lära dem skriva, men att de ska förstå att de kan skriva. Verktygen som hon använder för att beröra och forma dem – retas, skoja, utmana, lyssna – är samma som hon använder för att forma sina romanfigurer. Hon märker omedelbart när någon håller tillbaka, är osäker eller inte berättar hela sanningen. Då lirkar hon med personen tills hon får ett svar som hon är nöjd med. »Chimamanda ser när du ljuger«, som en elev uttrycker det. 

Många av deltagarna känner redan till varandra och varandras berättelser. Chimamanda vill stärka banden mellan dem. Idén om en skrivande gemenskap av blivande författare även efter skrivarskolan tilltalar henne. 

– Det här är er familj nu, säger hon. 

Sedan vill hon prata om detaljer. Hur viktiga de är. 

Inför arbetet med En halv gul sol ägnade hon månader åt research. Hon pratade med sin pappa och flera av familjens vänner som deltog i befrielsekampen. Hon hämtade inspiration från Chinua Achebes personliga skildring av kriget, There Was a Country. Men till skillnad från hans personliga och politiska berättelse ville hon skriva en historisk korrekt berättelse som fångade läsaren. Det var därför detaljerna var så avgörande. 

»Den dagen jag börjar skriva nonsens har jag kommit överens med en vän om att han ska ta datorn ifrån mig.«

– Ju mer specifik du kan vara, desto trovärdigare blir din berättelse. Allt hänger på detaljerna. Militärdiktaturens ledare Sani Abacha hastar inte. Han går. Hastar gör soldaterna på backen.

En annan fälla som eleverna bör undvika stavas klichéer. 

Chimamanda Ngozi Adichie avbryter mitt i en mening. Rösten är triumferande. 

– Aha, jag ser vad du gör där! Du är precis som jag förtjust i prosa. Vi är så fascinerade av vårt eget språk att vi glömmer bort själva berättelsen. Den dagen jag börjar skriva nonsens har jag kommit överens med en vän om att han ska ta datorn ifrån mig.

Frances Ogamba och Chimamanda Ngozi Adichie möts till sist.

Klassrummet är tomt och släckt. En fråga återstår. Vad eleverna får ut av Purple Hibiscus Workshop är inte svårt att se. Men vad ger det Chimamanda? 

– Jag lär mig av mina elever. Om berättande, men också om Nigeria. Jag blir också så glad av att se hur workshopen ger dem en knuff i rätt riktning så att de kan fortsätta sin komplicerade men nödvändiga resa in i litteraturen.

Eleverna har samlats i foajén. I en liten soffa försöker fyra elever föreviga stunden på ett gruppkort. En pappfigur på Adichie är ett populärt fotoobjekt. 

Frances Ogamba, eleven som drabbades av tunghäfta första gången hon träffade Adichie för 17 år sedan, tar mod till sig och går fram till sin lärare. Men där blir hon stående, som om modet svikit henne ännu en gång. Då kommer Chimamanda Ngozi Adichie till undsättning. Säger:

– Du är fantastisk, jag vill att du ska veta det.

5 andra nigerianska författare värda att upptäcka

Chigozie Obioma 
Ung nigerian verksam i USA, vars två romaner Fiskarmännen och Minoritetsorkestern rönt stor uppmärksamhet.

Abubakar Adam Ibrahim
Hans debut Season of Crimson Blossoms – om en djupt religiös mormor som inleder ett förhållande med en 25-årig gängledare – har både älskats och provocerat. 

Ayòbámi Adébáyò 
Tidigare elev hos Chimamanda Ngozi Adichie. Har haft stor framgång med debutromanen Stanna hos mig, som tar upp barnlöshet, polygami och social kontroll.

Lola Shoneyin
Poet och författare som är mest känd i västvärlden för The Secret Lives of Baba Segi’s Wives, om månggifte och mäns våld mot kvinnor. Hon har blivit en gudmor och litterär välgörare för unga författare och litteraturscenen i Nigeria.

Akwaeke Emezi 

Författare och ickebinär transperson som sticker ut i Nigerias kulturvärld. Debuten Fresh­water rankades som årets bästa roman av New Yorker Magazine.

 


Annons