Los Angeles är på god väg att ta över rollen som USA:s mest kreativa stad. Och nu har många unga författare återupptäckt stadens djupa litterära historia.

Längs motorvägen i Eagle Rock doftar det av kaprifol och avgaser. Vintern i Los Angeles är en av de tre säsonger då det blomstrar här. Landskapet präglas av både färgsprakande blommor och sexfiliga bilvägar. Det är den kombinationen som definierar Los Angeles. Och metropolens motsägelsefulla doft har även haft en tendens att bita sig fast i de litterära skildringarna.

Eagle Rock i nordöstra Los Angeles har blivit en samlingsplats för skrivande människor. Här ligger det lilla bokförlaget Un­named Press, där jag hälsar på Olivia Taylor Smith och Chris Heiser, som driver verksamheten. De träffades för fyra år sedan då de båda jobbade med tidskriften Los Angeles Review of Books och försöker nu förklara varför Los Angeles fått en mer levande litterär kultur.

Chris Heiser

– Dels har det startats en rad små självständiga bokförlag, såväl som nya sajter och tidskrifter som ger röst åt unga författare. Samtidigt har de oberoende bokhandlarna fått en renässans. Plötsligt har de blivit ett slag kulturellt nav här, säger Chris Heiser.

I Los Angeles har relationen mellan Hollywood-fabriken och den skrivande delen av befolkningen förbättrats på senare år. Film- och tv-industrin subventionerar otaliga författare, poeter och skribenter. Genom att rycka in och vässa ett tv-manus eller, vilket dock är färre förunnat, sälja filmrättigheterna till något bolag kan man dryga ut kassan mellan böckerna.

– Los Angeles är nu USA:s största bokmarknad. Alla i Hollywood letar efter bra berättelser, säger Olivia Taylor Smith. Om du besöker någon Netflix-producent så har de garanterat en trave färska romaner på skrivbordet.
Meghan Daum, en essäist som skrivit flera hyllade memoarböcker, är en av allt fler författare som flyttar fram och tillbaka mellan New York och Los Angeles.

– Los Angeles är faktiskt mycket bättre för författare. Mest för att du kan få ur dig lite skrivande. I New York handlar det ibland bara om att gå på fester med andra författare, säger hon.

Så här positivt har författarna inte alltid uttryckt sig om Los Angeles. David Hockney skildrar i sin självbiografi hur det var att anlända till Los Angeles på 1950-talet, utan varken bil eller körkort. »Du är galen, du kommer inte ens att kunna ta dig från flygplatsen«, varnar vännerna, vilket stämmer. Han är tvungen att ringa en bekant som kommer och hämtar honom och sedan promenerar han runt planlöst i Santa Monica, när han anar ett ljus i fjärran: »Är det kanske där staden ligger?« frågar han sig själv. »Jag såg ljuset och tänkte, där måste det vara. Så promenerade jag tre kilometer, men när jag kom fram var det bara en bensinmack«.
Länge var det så skildringarna av Los Angeles såg ut – som en stad utan varken centrum eller själ, bara en bensinmack någonstans vid horisonten. 

Olivia Taylor Smith

Många av de klassiska berättelserna om staden är skrivna av författare som kom hit från andra städer och länder bara för att mötas av en »utspridd, ytlig, glättig, cynisk och kall stad«. Truman Capote avfärdade Los Angeles som en plats »där folk åker bil i åtta kilometer för att köpa ett paket cigg«. Aldous Huxley kallade Los Angeles en stad präglad av »en förskräcklig glädje« och sade sig avsky staden så djupt att den inspirerade honom att skriva dystopin Du sköna nya värld. Sedan flyttade Huxley dit ändå. Han föraktade Los Angeles, men kunde inte slita sig därifrån.

I den paradoxen och hatkärleken ryms många av 1900-talets skildringar av Los Angeles. De är skrivna av författare som ser Los Angeles både som Kaliforniens paradis och som helvetet runt hörnet. Från Nathanael Wests The day of the locust, som gavs ut 1939, till John Fantes Ristat i damm och Joan Didions Lagt kort – många av de mest berömda romanerna om Los Angeles har fokuserat på metropolens mörkaste baksidor: alkoholism, inställda möten, smärtstillande medicin och krossade drömmar på slitna motellrum. En stad byggd på spillrorna av förlorade illusioner. I dag är bilden förlegad.

De senaste tio, femton åren har det skett ett tematiskt skifte i böcker om och från Los Angeles. Det menar David Ulin, litteraturvetaren som sammanställt den definitiva antologin över Los Angeles litteraturhistoria, Writing Los Angeles. Enligt honom skrivs allt fler romaner här av folk som faktiskt vuxit upp på platsen. Det har påverkat innehållet. Moderna Los Angeles-skildringar är inte längre berättelser om desperata försök att lyckas i Hollywood, utan skildrar mer allmänmänskliga upplevelser. Trassliga familje­relationer, klassklyftor, rasism, bilköer, kärleksaffärer – vardagen för de 13 miljoner människor som bor här.

Framför allt speglas Los Angeles mångfald betydligt bättre. Latin-amerikanska, svarta och asiatiska författare som Karen Tei Yamashita, Paul Beatty, Héctor Tobar och Viet Thanh Nguyen har alla hyllats för sitt sätt att ta sig an staden.

I eftermiddagssolen i Eagle Rock dricker förläggaren Olivia Taylor Smith iste och bläddrar i en katalog för de kommande böckerna från hennes bokförlag.

– Många romaner nu skildrar Los Angeles efter Hollywood. De rör sig bort från berättelser om krossade drömmar i filmindustrin och skildrar i stället marginaliserade röster, minoriteter och hbtq-personer.

Nordöstra Los Angeles har blivit samlingsplats för unga författare, förlag och tidskrifter. Under Los Angeles första litterära guldålder, på 1940-talet, var det däremot kustremsan, från Venice till Pacific Palisades, som attraherade författare och konstnärer i exil från Europa.

Thomas Manns villa i Pacific Palisades

1947 åkte en då 14-årig Susan Sontag hem till den tyska exil-författaren Thomas Manns ståtliga palats i Pacific Palisades och knackade på dörren. Många år senare mindes hon stämningen i Los Angeles under efterkrigsåren, då »högkulturens gudar hade kommit från Europa för att drälla runt anonymt bland citronträden, strandpojkarna, Bauhaus-arkitekturen och hamburgarna. « Los Angeles var under en period hem för Schönberg, Stravinskij och Brecht, och i Manns mytomspunna villa vid havet anordnades middagsbjudningar med Aldous Huxley, W.H. Auden och Christopher Isherwood, som också flytt krigets Europa. Det befäste en annan bild av Los Angeles, som en frizon för intellektuella.

Thomas Manns vackra hus i Pacific Palisades var i många år en privat bostad. Men nyligen köptes det av den tyska staten, som förvandlat huset till ett kulturinstitut, öppet för allmänheten.

Det känns som en symbolisk handling att Kalifornien och Tyskland, två relativt starka röster för tolerans i en intolerant tid, nu åter samverkar för att hedra Manns kulturella arv här i Los Angeles.

Strax efter Manns tid i Los Angeles kom Simone de Beauvoir på ett längre besök. Hon drabbades också av den närmast motvilliga kärlek till staden som tycks så vanlig bland bildade européer. Beauvoir konstaterade torrt att Los Angeles »saknar New Yorks skönhet och Chicagos djup… och jag förstår varför vissa franska bekanta talat om det med sådan avsmak. Utan vänner vore jag förlorad här.« Men hon faller ändå för Los Angeles när hon till slut hamnar på en utsiktsplats uppe bland kullarna ovanför Hollywood, dit lokalbefolkningen kör i sina bilar på sena kvällar för att se ut över stadens landskap och det förföriska, oändliga rutmönstret av gyllene gatlyktor.

»Los Angeles ligger nedanför oss, ett gigantiskt, tyst sagoland. Lamporna glittrar så långt ögat kan nå. Jag faller inte för hägringen, jag vet att det bara är gatlyktor längs avenyerna, neonskyltar och billjus. Men hägring eller inte så fortsätter lamporna att glittra. De är också en sanning. Kanske är de desto mer rörande när de inte uttrycker något annat än den nakna närvaron av människor«.

The Last Bookstore visade vägen framåt.

Fem litterära stopp i Los Angeles

Musso & Frank Grill
Mytomspunnen restaurang som snart firar 100 år. Här hängde F Scott Fitzgerald, Dorothy Parker och Hemingway. Gore Vidal beskrev ett besök här som att »ta ett varmt bad«. William Faulkner brukade vara spontan bartender. Restaurangen är fortfarande relativt oförändrad och har nu börjat attrahera nya generationer av författare.

Thomas Mann House
Här bodde den tyske författaren Thomas Mann under 1940-talet, då han anordnade middagar med Christopher Isherwood och Aldous Huxley. Susan Sontag hälsade på som 14-åring. Nu har villan, i exklusiva Pacific Palisades, förvandlats till ett kulturinstitut och öppnat för allmänheten.

The Last Bookstore
När The Last Bookstore öppnade i Los Angeles 2005 var det många som trodde att det verkligen skulle bli stadens sista bokhandel. Men 14 år senare har antalet bokhandlar i Los Angeles ökat. Det här har blivit en modell för bokhandeln som mötesplats. Runt hörnet ligger även science fiction-författaren Ray Bradburys gamla favorithak Clifton’s.

Joan Didions hem
På 7406 Franklin Avenue i Hollywood ligger huset där Joan Didion tillbringade sina formativa år som ung författare. Här hade Didion och maken John Gregory Dunne vilda fester på 1960-talet, innan hon tröttnade på området och flyttade till Malibu. Drivs i dag av en andlig organisation, Shumei America, som tillåter besök.

The Beverly Hills Hotel
En av de mest underhållande och hedonistiska Los Angeles-författarna, Eve Babitz, brukade festa vid poolen här på 1970-talet och ska ha haft en kortvarig relation med Gram Parsons på hotellet. Bret Easton Ellis brukade anlända i vit Mercedes på 1980-talet.

Martin Gelin är journalist och författare. Hans senaste bok är den Augustbelönade Internet är trasigt. Senare i vår ger han ut reportage­boken New York för foodisar.