Att leva stora delar av sitt liv i en påhittad värld är inte riskfritt. Det vet Majgull Axelsson. »Som fantiserande  människa blir man med tiden ganska tyst«, säger hon i ett öppenhjärtigt möte med Yukiko Duke.

Vad gör man när man blir ansatt av en desperat ängel? Majgull Axelsson värjde sig så gott det gick. Hon hade en ganska klar bild av hur hennes nya roman Moderspassion skulle se ut. Och där fanns det definitivt inte plats för en kopparfärgad ängel med fransiga vingar och svarta tår. Framför allt inte en ovårdad, gapig typ med en äcklig ovana att snyta sig i sin klädnad.

– Jag skrev in ängeln och strök bort honom, men han gav mig ingen ro. Han krävde att få vara med i berättelsen och lyckades till slut övertyga mig, säger författaren och ler.

Hon säger sig inte ha någon aning om var ängeln kom ifrån. Han bara dök upp en dag och begärde att få bli insläppt.

– Jag har alltid fantiserat mycket. Och det fantiserade är väldigt konkret för mig. Med det menar jag inte att jag har svårigheter att skilja verklighet från fantasi, utan att de gestalter jag ser i fantasin är tydligt utmejslade och mycket levande för mig. Minst lika levande som de människor vi ser runt oss här, säger Majgull Axelsson och gör en gest ut över parken vid Ulriksdals slott.

Hennes hund Molly kryssar vant fram mellan picknickkorgar och barnvagnar. Det här är välkända trakter för den lilla, pigga glen of imaal-tiken, hit kommer hon och matte någon gång i veckan för att promenera. Men i dag strålar solen från en molnfri himmel och Molly är plågad av värmen. Hon sätter snabbt av mot skuggan vid slottscaféet. Majgull Axelsson, som inte heller är någon vän av gassande sol, skrattar och följer efter.

Hon berättar att det ibland har varit problematiskt för henne när fantasin har ställt sig mellan henne och andra människor.

– Som fantiserande människa blir man med tiden ganska tyst. Jag har alltid upplevt att det är svårt för mig att göra mig förstådd muntligen. Jag associerar på ett litet annorlunda sätt än andra och folk missförstår mig rätt ofta.

Redan som barn insåg Majgull Axelsson dock att livlig fantasi inte bara var till besvär. Med dess hjälp kunde man också trollbinda människor i sin omgivning.

– När jag var i tioårsåldern fabulerade jag friskt. Inte för att klara mig ur kniviga situationer, utan för nöjet att få berätta en historia inför publik.

Fast lite problematiskt blev det när verklighet och fantasi låg alltför nära varann. Majgull Axelsson minns särskilt en händelse. En vinge hade brutits av på hennes fjärilsbrosch och en kamrat frågade vad som hade hänt.

– Jag sa att det var en pojke i klassen som jag var förtjust i som hade jagat mig. Jag berättade livfullt hur han hade tagit fast mig och broschen gått sönder. Min kamrat gick till pojken och frågade hur det låg till. Han blev fruktansvärt arg, kom fram till mig och sa: »Du ljuger ju hela tiden!« Pojken fick med sig hela klassen förutom min bästis. Det var riktigt obehagligt.

Hon ryser vid minnet och sätter sig på en trädgårdsstol. Molly lägger sig tillrätta i gruset vid hennes fötter. En bit bort spelar glada barn fotboll på gräsmattan medan deras föräldrar solar. Det är en svensk sommaridyll, så långt bort man kan komma från ovädret som hemsöker Arvika i författarens senaste roman, Moderspassion. Där sliter stormen upp träd med rötterna, regnet piskar ner och orsakar svår översvämning. Romanens huvudperson, vägkrogsinnehavaren Minna, skattar sig lycklig för att hennes krog ligger på en höjd utanför staden.

Medan vattnet stiger, samlas en brokig skara strandade människor på vägkrogen hos Minna och hennes medhjälpare, den olyckliga och ständigt missnöjda Anette. Dit kommer Marguerite, en alkoholiserad före detta skådespelare, och Henrik, hennes odräglige snobb till man. Där hamnar också den karriärsugna reportern Ritva från lokaltidningen, den trygga, pensionerade ambulansföraren Tyrone och den lokala vildhjärnan Micke.

För denna omaka samling människor berättar Minna bekymrat om sin dotter Sofia, som har barrikaderat sig i sitt rum på övervåningen. Minna bär på en stor, smärtsam hemlighet, men det är hon inte ensam om.
För även om Moderspassion har starkt mytiska inslag, är romanens centrala tema moderskap – sett ur moderns perspektiv. Minna älskar sin dotter Sofia över allt annat, men är samtidigt blind för hennes förtvivlan och destruktivitet.

– Barn får skriva hätska romaner om mammor, men mammor får inte kritisera sina barn. Numera talar vi sällan om vad goda söner och döttrar är. Vi är rädda för allt som kan tolkas som krav på barn, vilket inte är helt lyckat. Barn ska inte vara sina föräldrars medaljer, men därmed inte sagt att de ska få bete sig hursomhelst mot sina dagars upphov.

På ett tidigt stadium hade Majgull Axelsson den nya romantiteln klar för sig. Det suggestiva ordet »moderspassion« upptäckte hon på internet, när hon tittade i gamla kyrkböcker.

– Där står »moderspassion« ofta som sjukdoms- och dödsorsak. Det är ett samlingsbegrepp som omfattar allt från havandeskapsförgiftning till svår psykos – en kvinna uppges ha legat till sängs i sexton år i moderpassion!

Majgul Axelsson är en disciplinerad författare med inrutad arbetsdag. Hon stiger upp vid halv åtta och går en liten sväng med hunden.

– Molly är väldigt morgontrött, så hon vill inte gå någon längre sträcka. Vid nio sätter jag mig för att skriva, vilket jag gör intensivt fram till lunch. Då tar jag mig till någon park med min fyrfota vän och äter lunch ute. Under lunchpromenaden använder jag mobilen som diktafon. Sedan kommer jag hem, tar mig an lite administration och gör i ordning middagen. Efter maten måste jag se en halvtimme Simpsons eller någon annan fånig tv-serie – annars är det ingen lyckad dag.

Ofta har Majgull Axelsson en grundhandling klar när hon börjar skriva, men sedan tar hennes gestalter över och lever sina egna liv.

– Jag utgår alltid från namn och skapar mig bilder av personer utifrån dem.

Jag bygger mina personer inifrån och ut, aldrig tvärtom. Och efter ett tag är de här människorna fullständigt verkliga för mig. Så verkliga att jag vet precis hur de känner och reagerar i olika situationer.

Det faktum att författaren känner sina gestalter innan och utan ställer till det ibland. Hon vet ju varför de osympatiska gestalterna har blivit som de har blivit och tycker att det är svårt att hänga ut dem.

– I den här romanen har jag så dåligt samvete för Anette. Hon är missunnsam, vilket är ungefär det värsta jag vet. Men samtidigt vet jag ju att hon är ett övergivet barn och att det egentligen är väldigt synd om henne. Har jag då rätt att göra henne så osympatisk som jag har gjort henne?

Som alltid skildrar Majgull Axelsson med knivskarp blick det dolda spelet mellan kvinnor. Anette är en bitter alkoholisthustru som tar ut sin smärta på andra – i synnerhet på sin arbetsgivare Minna.

– Män skriker, slår och svär. Men kvinnor har en småflickstaskighet som följer med oss hela livet. Och en sak står fullständigt klar: Lidande förädlar oss inte.

Likaväl som författaren kan fatta rejäl antipati mot somliga av sina gestalter, kan hon tillåta sig att bli riktigt förtjust i andra. En av hennes favoriter i den nya romanen är den tyste hedersmannen Tyrone.

– Åh, vad jag tycker om honom! Han är en sådan bra person! Men jag är också rätt betuttad i den egensinnige läkaren Hubertsson i Aprilhäxan. Jag kom på mig själv med att sitta på en middag och prata vitt och brett om hur mycket jag gillade honom. Plötsligt kände jag ett stygn av samvetskval och frågade min man Jan: »Du blir väl inte svartsjuk?« Jan log och svarade: »Nej då, det är ju mellan barken och trädet.«

Att läsa en Majgull Axelsson-roman är att få sig fullödiga porträtt av människor – framför allt kvinnor – till livs.

– Jag tycker att kvinnors relationer till andra kvinnor skildras för dåligt. Och skildras det är det nästan bara i förhållande till män. Jag bestämde tidigt att i mina böcker ska alla kvinnor få vara huvudpersoner i sina egna liv.

Själv tog Majgull Axelsson tidigt kommando över sitt eget liv. Hon är arbetarklassflickan som blev välkänd journalist och sedan bästsäljande, prisbelönt författare. Men så hade det förmodligen inte blivit om det inte hade funnits en genuin bildningsglädje och respekt för skapande hemifrån.
Tidigare har vi setts hemma hos Majgull i huset på Lidingö, inte långt från Millesgården. Ett ljust, stilrent hem som andas frid. I skrivarhörnan ett robust skrivbord med mycket plats för Molly att ligga och snusa under medan matte skriver. Väggar fyllda av vackra, ljusa litografier och akvareller.

– Jo, jag gillar litografier. Pappa köpte mycket konst, främst genom Konstfrämjandet. Tanken var väl att vi skulle lära oss att förstå konst – hötorgsmålningar och gråtande barn var bannlysta hemma hos oss, säger Majgull Axelsson.

Hon är den framgångsrika klassresenären som aldrig har glömt sina rötter; hennes verk genomsyras av en stark medkänsla med de svaga och utstötta. I likhet med den amerikanska författaren Joyce Carol Oates undersöker hon makt, klass och sexualitet.

Med tiden har en mörkare ton insmugit sig i Majgull Axelssons böcker, förmodligen har det att göra med hennes syster Guns öde. Gun fick en hjärn-tumör på 1990-talet och opererades. Men operationen avlöpte inte väl, Gun berövades ett aktivt liv och lever i dag med personlig assistans dygnet runt. Det är en stor sorg för Majgull, en som det är smärtsamt att tala om än i dag.

Vägkrogsinnehavaren minna är, i likhet med påfallande många av Majgull Axelssons kvinnor, ensamstående mamma. Hon är arbetarklasstjejen som är den första i familjen som får läsa på universitet. Den klara läsbegåvningen som börjar på Handelshögskolan i Stockholm, men blir med barn med en främling.

– De oönskade graviditeterna har varit arbetarklasskvinnornas stora förbannelse. Själv är jag den enda i flera generationer kvinnor i min släkt som har fått barn inom äktenskapet. Vilket bara beror på en medicinsk landvinning – p-pillret. Min mormor, min mor och min äldre syster blev alla med barn och gifte sig. Min äldre syster ville verkligen läsa vidare, men kunde inte göra det när hon blev gravid. Det var en stor tragedi för henne. En tragedi jag blev vittne till på nära håll och har burit med mig.

På Minnas vägkrog möter läsaren många par, men egentligen bara ett fungerande. Som så ofta i Majgull Axelssons böcker är kärleken mer smärta än lycka.

– Jag tror att det beror på att mina föräldrars äktenskap inte var lyckligt. De grälade konstant inför oss barn och lämnade ingenting osagt. Kanske var det svårast för mig, som var minst, att uthärda. Mamma lämnade pappa ett antal gånger, men återvände alltid. Förmodligen gjorde hon det bara för att mormor och morfars skilsmässa hade tagit så hårt på henne när hon var barn. Men det var inte bra för henne och inte för oss barn heller.

Majgull Axelsson föddes 1947 i Landskrona som andra dotter till lokförare Helge Andersson och hans hustru Anna-Greta, som arbetade som servitris. Trots att föräldrarna inte drog jämt sins-emellan, månade de mycket om sina barn.

– Mina föräldrar behandlade mig och min syster som jämlika människor, vilket var mycket ovanligt då. Jag var ett frågvist barn, men mina föräldrar besvarade alltid mina frågor. Och hade de inget svar, gick de och tog reda på ett.

I Moderspassion säger journalisten Ritvas kuschade arbetarklasspappa: »Biblioteket är inte till för såna som oss.« Men den typen av tankegångar existerade inte i Majgull Axelssons barndomshem.

– Nej, vi var övertygade om att biblioteket fanns enkom för sådana som vi! För mig var biblioteks-besöket veckans höjdpunkt. Då gick jag och mamma och lånade hem kassar med böcker som vi sedan frossade i. Jag fick litteraturen av mamma och idealen av pappa.

Det gick bra i skolan för Majgull, men somliga ämnen förstod hon inte vad det var för mening med att läsa. Trots sin skepsis hade hon goda relationer med alla lärare, en av dem har hon fortfarande kontakt med.

– Javisst, min svensklärare Börje Svensson i Eksjö, som precis har fyllt åttio år. Jag drömde ju om att bli skribent, så i gymnasiet tog jag mod till mig och frågade Börje: »Skriver jag tillräckligt bra för att bli journalist?« Då svarade han bestämt: »Du skriver tillräckligt bra för att bli författare!« Det svaret har jag burit med mig genom livet.

I första ring var Majgull Axelsson rejält skoltrött. Det hjälpte inte att hon hade blivit tillsammans med Janne i parallellklassen, den Jan Axelsson som än i dag är hennes livskamrat. På våren tog Majgull en sabbatstermin och reste till London för att jobba på hotell. När hon kom tillbaka, hade hennes föräldrar flyttat till Stockholm. Men Majgull steg av tåget i Nässjö och flyttade in hos Jans föräldrar.

– Där bodde jag kvar tills mina föräldrar kom och hämtade mig. Men då hade terminen redan börjat i Stockholm och jag hade åkt ur skolan. Jag tog jobb på Ford, vilket var det mest kopiöst tråkiga jag har gjort i hela mitt liv. Hu! Jag satt och slog in siffror på en räknemaskin dagarna i ända.

Betydligt roligare blev det när hon började arbeta som telefonist och gå Poppius journalistskola på kvällarna. Dötiden på Televerket använde hon till att ringa runt till landsortstidningarna för att höra om det fanns volontärplatser. Plötsligt fick hon ett erbjudande från Tranåsposten.

Med bultande hjärta kom Majgull Axelsson hem till sina föräldrar och förklarade att hon skulle sluta på Televerket – där hon tjänade hela 950 kronor i månaden – och börja som journalistvolontär med 525 kronor i månaden.

– Min far sa nej och drämde till mig – för första och sista gången någonsin. Jag hamnade raklång på golvet och låg där och skrek: »Det skiter jag i, jag ska bli journalist i alla fall!« Efter en vecka kom min far fram till mig och sa: »Du ska få 50 kronor i månaden till mat av mig och mamma.«

Sedan följde jobb på olika landsortstidningar och i en tid i början av 1980-talet arbetade hon som den socialdemokratiske utrikeshandelsministern Mats Hellströms pressekreterare. Men där kände hon att hon inte passade; det var för stelt och ålderdomligt. I stället återvände hon till fackförbundstidningarnas värld.

Majgull Axelsson närmade sig det skönlitterära skrivande sakta, men säkert, genom att först skriva en fackbok om barnarbete – Våra minsta bröder (1986).

– Det är faktiskt inte alltid som journalistiken förlöser en romanförfattare. Själv tyckte jag att allt skönlitterärt jag skrev blev platt och dumt.

Det lossnade först när hon åkte till Filippinerna för att skriva om ett autentiskt rättsfall. Det lilla gatubarnet Rosario dog, elva år gammal, när en tysk läkare trasade sönder hennes underliv med en mas-sagestav. För ovanlighetens skull greps förövaren och det fanns vittnen som tordes vittna mot honom. Majgull Axelsson beslutade sig för att uppmärksamma fallet för att få i gång en debatt om barnsexhandel. Vid samma tid befann sig den svenske filmregissören Vilgot Sjöman på Filippinerna för att göra en dokumentärfilm om livet på en soptipp.

– Jag fick ingen fason på mitt material. Då sa Vilgot något mycket klokt: »Samla material som en journalist, men skriv som en författare.« Det gjorde jag och hittade min författarröst.

Det blev den mycket uppmärksammade dokumentärromanen Rosario är död (1989). I och med den tog Majgull Axelsson steget över till skönlitteraturen, fyrtiotvå år gammal.

– För mig var det bra att debutera sent. Hade jag gjort det tidigare hade jag inte kunnat ljuga lika bra!

En kritiker beskriver sitt läsande av Majgull Axelssons böcker »som att åka skridskor på blankis«. Man forsar igenom dem, plöjer dem snabbt, hungrigt.

– Jag har förstått att det är fint att ha motstånd i texten, men jag lyckas aldrig med det. För mig har läsning alltid varit njutning i första hand. Jag vill att man ska kunna störta sig igenom mina böcker och undra: Hur går det?

Plötsligt fångar det medelålders paret vid kafébordet intill Majgull Axelssons uppmärksamhet. Den milda, vänliga blicken får en ny skärpa. Diskret följer hon samtalet och studerar noggrant hur kvinnan för sin kaffekopp till munnen för att sedan sätta ner den på fatet.

Men Majgull, du tjuvlyssnar ju!

– Ja, faktiskt. Jag är en sådan där människa som man inte ska sätta sig bredvid på tunnelbanan när man talar i mobil. Egentligen registrerar jag nog inte vad människor talar om, mer hur de pratar och för sig. Jag kan komma på mig själv med att sitta och fundera ut liv till de människor jag studerar. Jag har aldrig tråkigt. Författaryrket är väldigt bra för alla människor med livlig fantasi.

Annons