Hemlandet Kanada har alltid varit viktigt för författaren och miljökämpen Margaret Atwood. Därför reste vi till Toronto för att prata vildmarksvurm och om lyckan i en rejäl dystopi.

Ursprungligen publicerad i Vi Läser 3, 2010

Varje samhälle hänger på en skör tråd, säger Margaret Atwood och ser allvarligt på mig över bordet. Om det händer något som förstör infrastrukturen är man fem dagar från våld – och det gäller överallt. Tar maten slut blir människor desperata.

Vi sitter på hennes favoritfik, inte långt från det lummiga villaområde i centrala Toronto där hon bor med sin man. På våra tallrikar finns äppel- och valnötsmuffins, i kopparna chai latte och cappuccino. I bakgrunden hörs stråkar och ljusa salsa-toner – men vi pratar om mörka saker. Som jordens undergång.

– Det händer hela tiden oförutsedda saker som plötsligt förändrar allt, säger Margaret Atwood och nämner terrorattackerna i USA 2001, jordbävningen i Haiti och vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott, som stoppade all flygtrafik i Europa.

Hennes roman Syndaflodens år, som snart utkommer på svenska, handlar också om en värld där civilisationen har brutit samman. Boken är andra delen i en undergångstrilogi, som inleddes med dystopin Oryx och Crake år 2003. Margaret Atwood gestaltar en bisarr och kuslig framtid, där den sköra tråden hon talar om har brustit. Nästan allt liv har slagits ut av en mystisk farsot, som dragit fram över världen som en syndaflod. Människorna har rubbat ekologin bland annat genom att skapa klonade varelser – som »bjunkar«, »lammlejer« och »nassonger«. Allt styrs av det ondskefulla bolaget CorpsSeCorps.

Mycket i Syndaflodens år är extremt och orealistiskt, medan annat känns kusligt välbekant. Som miljöflyktingarna, som lämnat sina hem efter orkaner och torka i Texas. Det är omöjligt att inte tänka på BP:s katastrofala oljeläckage i somras.

– I litteraturen kan man ju få utlopp för sådant man oroar sig för i samtiden, konstaterar Atwood.

Margaret Eleanor Atwood. Yrke: Författare. Född: Ottawa den 18 november 1939.
Familj: Författaren Graeme Gibson och deras dotter Jess. Bor: Villa i Toronto, samt ärvd sommarstuga tillsammans med syskonen – »utan el och vatten, lite svenskt, faktiskt!«.

L’espresso bar mercurio, där vi befinner oss, är elegant utan att vara snobbigt. Det är Margaret Atwood som valt kafé, och när hon hälsar på personalen märks det att hon är stammis. Då vi går ut för att fotografera henne, upptäcker hon till sin stora förtjusning att det sitter en bokcirkel på ute-serveringen, där en av deltagarna har med hennes roman Alias Grace. Ändå är det ingenting mot hur förtjusta bokcirkelmedlemmarna blir, när hon tar sig tid att prata med dem en stund.

Margaret Atwood är inte bara en litterär superkändis, utan också en av Kanadas mest kända personer överhuvudtaget. Servitrisen berättar senare att när hon studerade i USA var författaren snudd på den enda kanadensare hennes kurskamrater kände till.

Författaren själv verkar ha distans till alla de akademiska studier som görs av hennes mångsidiga litterära produktion (det finns till och med ett forskningssällskap som ägnar sig helt åt hennes författarskap).

– Jag kan inte intressera mig för vad de gör – jag skulle bli galen! De har skapat en separat Margaret Atwood som jag inte känner igen, någon som inte är jag. Det är som att vara originalamöban, som gett upphov till en hel population amöbor!

Återigen, detta kluckande skratt som lätt smittar, inte minst när jag tänker på kontrasten mellan den kvicka intelligenta person jag har framför mig och bilden av en simpel amöba.

Syndaflodens år har många aktuella teman: miljö, religion, genetik, etik …

– Ja – och mat! utropar Margaret Atwood entusiastiskt. Livsmedel är viktigt för alla. Du anar inte hur många som varje år blir sjuka av vad de äter.

Det hårt kontrollerade CorpsSeCorps-samhället för tankarna till andra litterära undergångsskildringar. »En 1984 för 2000-talet«, försöker jag – och visst, Margaret Atwood går med på associationen till George Orwells berömda bok. Men hon lyfter faktiskt hellre fram en svensk roman, som hon uppskattat att läsa: Enhet av Ninni Holmqvist – som med stor framgång kom ut i Nordamerika i fjol.

– Den handlar också om människor som används som försökskaniner – och den är väldigt bra! 

Syndaflodens år är bitvis komisk och har en satirisk underton. Hur obehaglig hennes skildring än är tycks hon själv ha haft roligt när hon skrivit den – även om humorn är becksvart.

Vildmarken utövar en stark dragningskraft på Margaret Atwood. I barndomen var det trakterna kring Lake Superior. I vuxen ålder Grönland.

Det är inte bara lömska bioteknikbolag som får sig en släng av sleven – också miljörörelsen karikeras träffsäkert. Vegansekten Guds Trädgårdsmästare har en viktig roll i handlingen. De ser naturen som helig, odlar växter på taken samt tillber Sankta Rachel Carson (författare till kultboken Tyst vår från 1962) och andra miljöhelgon.

Det känns befriande att du också driver med miljörörelsen.

– Ja, ler Margaret Atwood. Den fungerar ju som en religion – med dyrkandet av universums skapare och allt! Jag har bara gett det hela en formell inramning.

Guds Trädgårdsmästare och deras lära – med tonsatta miljöpsalmer och egna högtider – har fått en egen verklig hemsida (yearoftheflood.com). Idén med webbplatsen är inte främst att marknadsföra boken, utan att få folk att skänka pengar till en av Atwoods hjärtefrågor: utrotningshotade fåglar. Donationerna går till observatoriet på Pelee Island i Lake Erie, en ö flyttfåglar passerar på sin väg mellan Kanada och USA.

– Jag och min man brukade åka till Pelee Island för att skåda fåglar, vilket ledde till att vi köpte en stuga på ön, vilket ledde till att vi köpte mark som vi donerade till fågelreservatet, vilket ledde till att vi började engagera oss i föreningen Bird Life International. Och så har det fortsatt.

Margaret Atwood är full av fakta om hur hundratals miljoner fåglar dör varje år och arter försvinner på grund av hur människan breder ut sig i naturen. Eftersom nästan alla privata penningbidrag till välgörande ändamål – 97 procent, enligt Al Gore – går till organisationer som jobbar med mänskliga behov, och nästan inga till biologisk mångfald, har Atwood valt fåglarna.

Hon och hennes make, författaren Graeme Gibson, reser gärna.

– Vi åker ofta på miljöresor i Arktis. På åtta år har vi varit fyra gånger på Grönland. Man kan lätt se hur det samlats mer och mer smältvatten uppe på glaciärerna, det är på samma gång spektakulärt och fruktansvärt!

»Vi levde på köttkonserver, rökt korv, sardiner, pulver-mjölk och vad vi kunde odla.«

Margaret Atwoods naturintresse grundlades tidigt. Hon växte upp i rena vildmarken, norr om Lake Superior där hennes pappa var insektsforskare på 1940-talet. Under krigsåren var Kanada beroende av skogsindustrin, och behövde därmed kartlägga skadeinsekter i träden.

– Vi bodde i skogen, där fanns knappt vägar. I närheten hade vi en by med sex, sju hus dit vi kunde paddla kanot. De andra som bodde där jobbade för järnvägen eller med att flotta timmer på Ottawa-floden, berättar hon. Vi levde på köttkonserver, rökt korv, sardiner, pulvermjölk och vad vi kunde odla. Ett av mina första barndomsminnen var hur vi kokade blåbär och la in.

Margaret Atwood under en av sina resor till Arktis.

Margaret Atwood har också gjort sig känd för sitt engagemang i jämställdhets- och yttrandefrihetsfrågor, bland annat som ordförande i Pen-klubben.

– Jo, jag har haft många järn i elden. Men mitt råd till unga författare är faktiskt att inte hålla på med en massa olika saker, åtminstone inte innan de funnit sin litterära röst. Det kan räcka med en sak att engagera sig i, säger hon och tillägger:

– Egentligen är det inte alls min natur att vara aktivist! Att skriva manifest och organisera möten, sådan är inte jag.

Men i början av sin karriär, på 1960-talet, engagerade sig Margaret Atwood djupt i en framväxande rörelse av unga skribenter. De brann för att skapa en egen scen i Kanada, i stället för att som den äldre författargenerationen söka sig till litterära centra utomlands.

– Vi var tvungna att starta förlag, tidningar, agenturer och författarförbund, för det fanns knappt sådant här. Vi ville skapa ett utrymme för oss själva. Så skribenter som tidigare skulle ha stuckit till Paris, London eller New York – det var därifrån »riktig litteratur« kom hade vi fått höra – valde att stanna i Kanada.

Det som tycks engagera Margaret Atwood allra mest – till och med mer än flyttfåglar – är fortfarande författares möjligheter att försörja sig på sitt yrke.

– Man brukar ju säga att det kinesiska tecknet för »kris« också betyder »möjlighet«. Men det hjälper tyvärr inte en författare som blir utsparkad från sitt förlag eller berövas sin upphovsrätt, säger hon beskt.

Har författare ett särskilt samhällsansvar?

– Folk försöker alltid pådyvla författare en roll. Men berättarkonst är sin egen sak! Den är en mänsklig aktivitet som inte behöver tjäna något syfte.

Margaret Atwood menar att Syndaflodens år inte är science fiction, utan »spekulativ fiktion«.

Det märks att denna fråga upprör henne. Blicken blir uppfordrande, rösten skarp.

– Regeringar och olika organisationer vill gärna få oss författare att bli underordnade något som de tycker är det rätta. Det leder till kommunistiska kommittéer, som bestämmer vad författare ska skriva för att förtjäna sin plats i samhället. Eller se bara vad som hänt Salman Rushdie! Men man skriver för att det är en del av vilka vi är som människor, inte för att uppfylla en roll.

Är detta något man måste påminna om?

– Jo, jämt och ständigt! Så snart man talar om för skribenter vad de ska skriva så förstör man dem, säger Margaret Atwood. Men konst är faktiskt inte något vi gör, utan något vi är.

Margaret Atwood tipsar: Bra miljöläsning

The Creation av E O Wilson.
»En biolog som skriver till troende: om de tror att Gud skapade jorden, varför gör de inte mer för att rädda och skydda den?«

Eaarth av Bill McKibben
»Handlar om allt vi måste göra på den nya, förändrade planet vi skapat åt oss, inklusive många av de saker som Guds Trädgårdsmästare gör.«

Epistles of the Brethren of Purity
»Texter av ett muslimskt brödraskap som i 900-talets Irak förenade vetenskap och filosofi; inklusive en fabel där människornas överhöghet gentemot djuren ifrågasätts.«


Annons

Gunilla Kinn

Frilansjournalist i New York. Har bland annat intervjuat författarna Pramoedya Ananta Toer och Orhan Pamuk.