Martina Montelius är besatt av vidriga åsikter på Twitter. Nu har fixeringen blivit en romankaraktär som vägrar se nyanser.

»Jag har en jobbig fixering. Jag är mycket på Twitter och följer människor som tycker vidriga saker. Människor som skriver fruktansvärda saker om ensamkommande ungdomar, till exempel. Många har jag följt i flera år och de skriver bara värre och värre saker.  Jag kan inte låta bli att läsa det de skriver och undrar: Vad får människor att bli så här rabiata? 

När jag råkar ut för sådana här saker som jag bara inte kan släppa, då börjar jag skriva. Det var så June von Vegesack kom till. Hon är en av dem som säger ordet »godhetsknarkare« på riktigt. Hon tror inte på godhet som något annat än en pose som hycklare intar när det passar deras syften. Hon kallar miljöpartister för extremister, är trött på »feminazister« och tror att ett klimatkompenserat Nordkorea står för dörren, och hon har bestämt sig för att dö för att snuva staten på pengar. 

Jag tycker inte alls om June. Men jag hade roligt när jag skrev fram henne. Jag såg henne direkt som kvinna eftersom många som radikaliseras på sociala medier är just kvinnor. Påfallande ofta ganska tjusiga. Det verkar vara så att vi har en liten kör av fina damer med otäcka åsikter i det här landet. Utmaningen med att ha en sådan människa som berättarröst är att skapa nyanser i henne, samtidigt som en förutsättning för att kunna hålla fast vid en så förvriden bild av mänskligheten som hon har, är att man vägrar se nyanser. 

Inför döden är det mycket som ställs på sin spets. Och June börjar avslöja saker om sig själv. Trots att hon hela tiden är sin egen armé kan man ana andra sidor av henne. Sidor som är ömma och känsliga och sårbara. Hon ändrar sig inte, men man börjar förstå att hon har blivit trasig på vägen. Så mot slutet innehåller hon lite fler pixlar.«

Martina Montelius är författare och konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan Fyra. Hon är aktuell med romanen Avlivningskliniken Tusenskönan.


Annons