Tre mammor. Tre barn. Tre författare. Patrik Lundberg, Johanna Ekström och Åsa Linderborg tillhör olika generationer men har det senaste året brottats med en och samma fråga: Går det att skildra sin egen mor rättvist?

Mor, mamma, morsan… Långt ifrån alla skaffar barn men varenda människa har, eller har haft, en mamma. Och den som tar risken att ­skriva om sin egen berättar utan undantag något avgörande om sig själv. Inte undra på att modern är ständigt aktuell i litteraturen. I sensommarens och höstens utgivning finns mamma­inspirerade romaner av Elisabeth Åsbrink, Anna Laestadius Larsson, Per Odensten och Zinat Pirzadeh. De senaste åren har i synnerhet självbiografiska uppväxtskildringar gett bränsle till ­debatter om autofiktionens gråzoner. Felicia försvann, författaren Felicia Feldts uppgörelse med modern Anna Wahlgren – som gav svar på tal i en egen bok – är det kanske mest uppmärksammade exemplet. Själv minns jag en intervju jag gjorde med skådespelerskan Liv Ullmann, som skulle regissera en pjäs på Dramatens Bergman-festival. »Har du läst min dotters bok?« ville hon veta innan vi satte igång. »Nej«, svarade jag sanningsenligt, då jag ännu inte läst De oroliga, Linn Ullmanns omtalade uppväxtskildring. Liv Ullmann andades ut; hennes lättnad vibrerade genom luren ända från USA. »Ett barn har alltid rätt till sin upplevelse«, försäkrade hon med mjuk röst – »men det innebär inte att det är lätt för en mor att hamna i en bok.«

Att göra litteratur av sin mamma är inte heller det en lätt sak. Det vet för-fattarna Patrik Lundberg, Johanna Ekström och Åsa Linderborg, som är aktuella med varsin mammabok. Deras mammor är födda på 30-, 40- och 50-talet; blev mödrar på 60-, 70- och 80-talet. Böckerna skiljer sig åt rejält, gestaltar unika relationer, men sammantaget ger de också läsaren en inblick i hur modersrollen sett ut i olika samhällsskikt under det moderna Sveriges framväxt.

Patrik Lundberg i knät på mamma Birgitta.
Foto: Privat.

Och författarna förenas av att de under skrivprocessen kämpat med samma grundläggande fråga: Går det någonsin att göra sin egen mor rättvisa?

– Bara det att ta sig rätten att beskriva sin döda mammas liv är ju på sätt och vis ett övergrepp, säger Patrik Lundberg. Men jag tror att det hade känts värre att skriva om mamma om hon hade levt.

Birgitta Lundberg gick bort 2018, 67 år gammal. Boken om sitt liv får hon således aldrig läsa. Den heter Fjärilsvägen, efter gatan i Sölvesborg där Patrik Lundberg växte upp. Titelns fjäril är också en symbol för moderns nedbrytande metamorfos och hans egen klassresa, den som gjort att vi nu sitter i ett vackert inrett rum på Södermalm i Stockholm.


Vad tror du att din mamma hade tyckt om boken?
– Hon hade säkert varit stolt, och tyckt att det jag skriver ger henne upprättelse. Men precis som alla människor skulle göra hade hon skämts över de sorger och misslyckanden i hennes liv som jag gestaltar, säger Patrik Lundberg.

Han är född 1983 i Sydkorea, adopterades samma år av Birgitta Lundberg med make (som snart försvann ur bilden). Patrik Lundberg flyttade från Sölvesborg till Malmö, till huvudstaden kom han för ett år sedan.

– Jag gjorde många förändringar i mitt liv efter att mamma dog. Jag flyttade, jag bytte arbetsplats från Aftonbladet till Expressen, jag bytte bokförlag. Jag ville lägga saker bakom mig.

Din mammas bortgång blev som en katalysator?
– Ja, för att från det att jag flyttade hemifrån oroade jag mig för henne hela tiden. Jag vet att sorgen och saknaden aldrig kommer gå över. Men det är likväl ett faktum att jag inte behöver oroa mig mer.

Trots sin föresats att gå vidare har Patrik Lundberg ägnat merparten av det senaste året till att blicka bakåt. Allt började med en essä han skrev i Expressen i april 2019. Han hade läst den franska författaren Édouard Louis självbiografiska roman Vem dödade min far?, en furiös anklagelseskrift riktad mot den franska staten och samhället. Vem dödade min mor? frågade Patrik Lundberg i sin tur, och vände skamspegeln mot det svenska systemet; mot nedmonteringen av välfärden i allmänhet, och hur den drabbade ensamstående mammor på landsbygden i synnerhet. I essän, och i boken, får läsaren följa hur Patrik Lundbergs mamma, född 1950 i en arbetarklassfamilj, uppfyller drömmen om att skapa ett tryggt familjeliv under rekordåren. Och hur hon – efter en skilsmässa, 90-talets finanskris och en fördelningspolitik som gynnar de arbetsföra – nöts ned, blir sjukpensionär och får en allt mer miserabel tillvaro, för att till slut gå en för tidig död till mötes.

Essän gick igenom bruset. Politiker reagerade, de stora förlagen ringde. Men det som betydde mest för Patrik Lundberg var läsarreaktionerna.

– Om vi slår upp en tidning i dag så märks det så tydligt hur artiklar och annonser riktar sig till en välbeställd medelklass. Men många av dem som hörde av sig till mig var ensamstående mammor och pappor som känt igen sig. Till och med de som brukar skicka näthat till mig skrev nu och tackade.

I en scen i Fjärilsvägen ger Patrik Lundbergs favoritlärare på journalistutbildningen eleverna rådet att alltid skriva så att deras mammor förstår. Hur uppmaningen landade hos akademikerbarnen är oklart, men för Patrik Lundberg blev den en ledstjärna för allt fortsatt skrivande.

Foto: Privat.

Den här gången har du inte skrivit för din mamma utan om henne. Hur var det?
– Det har varit smärtsamt. Det har gjort ont att återuppleva allt hennes lidande. Men arbetet med boken har också inneburit att jag fått processa många fina minnen.
Att gå igenom kvarlåtenskapen, men framför allt de långa samtal han hade med lillasystern, har förändrat Patrik Lundbergs bild av modern.

– Det låter hemskt, men när jag växte upp tänkte jag att min mamma inte var så smart, att hon inte reflekterade över vad som hände. Men hon hade flera samtal med min syster om hur det var att växa upp som kvinna. Hon sa: »Gör dig aldrig beroende av en man. Skaffa dig en egen ekonomi.« Och framför allt: »Bli aldrig som jag.«

Barnen blev inte som Birgitta Lundberg. I bemärkelsen att de inte behöver välja mellan att äta lunch eller att ha råd att köpa skor. Men sitt starka driv, och att han aldrig tar något för givet, tackar Patrik Lundberg sin mamma för.

– Samtidigt, för varje framsteg jag ­gjorde, för varje klasskod jag knäckte, för varje tusenlapp jag tjänade så drev jag ett steg längre bort från mamma.

Och det händer, apropå frågeställningen om det går att göra sin mor rättvisa i litteraturen, att Patrik Lundberg ifrågasätter om det verkligen är han, den han blivit, med de privilegier han kämpat sig till, som ska skriva sin mors berättelse.

Du är hennes son, vem ska annars göra det?
– Jo, så är det ju. Men det finns en scen i boken – en scen i vårt liv – som gör väldigt ont.

Patrik Lundberg berättar att han som 30-årspresent till systern bjöd med henne till Sydkorea, landet de båda är adopterade ifrån. Han hade varit där tidigare för att söka sina biologiska rötter, en erfarenhet som blev den hyllade debuten Gul utanpå.

– När vi kom hem ringde mamma mig och sa att hon också ville skriva en bok, om hur det är att adoptera. Det gjorde så ont i mig när hon sa det för jag visste att hon inte kunde. Min mamma hade ingen röst, och ingen kanal att nå ut i.

En annan dag, en annan sida av Södermalm. När Johanna Ekström ställer fram fikat jag tagit med på köksbordet i det konstnärligt inredda hemmet nämner jag att min mamma lärt mig att aldrig komma tomhänt. Något sådant, konstaterar Johanna Ekström, hade aldrig föresvävat mamman i hennes bok Meningarna.

Margareta Ekström bakade inte bullar, hon knådade språk. 

Johanna Ekströms mor var poet, författare, översättare och kulturjournalist. Jag skriver »var« eftersom Margareta Ekström fick en stroke för 26 år sedan och drabbades av afasi. Med åren har talet försvunnit nästan helt. Johanna Ekström har ändå berättat för henne om boken, det kändes viktigt, även om hon är osäker på om hennes nu 90-åriga mamma förstod.

Margareta Ekström föddes 1930, växte upp i en medelklassfamilj utan intellektuella förtecken men blev, genom sitt författarskap och genom sin relation med Johanna Ekströms pappa, författaren och akademiledamoten Per Wästberg, en del av Sveriges kulturella aristokrati. Sin uppväxt har Johanna Ekström berättat om i självbiografin Om man håller sig i solen. En bok som många ansåg fokuserar på fadern. 

– Men när jag skrev den kände jag hela tiden att mamma är närvarande genom en viss typ av frånvaro. Min mamma var så mycket skyggare i tillvaron än pappa, och därför osynligare, med färre spår. 

Du menar att hon var frånvarande även när hon var där?

– Mmm, jag tänker på henne mycket som rygg, hon hade oftast ryggsidan till. 

När hon satt och skrev?

– Ja, men också i själva varandet, det finns en fjärhet hos henne.

Det som alltid fanns i överflöd i hemmet på Djurgården var ord: ord som förhöjde men också förstörde – de eleganta formuleringarna tjänade till att definiera tillvaron, men mellan mor och dotter var det som att själva språket skapade en distans.

– Jag har inga riktiga minnen av att vara ordlöst nära min mamma. Och det går inte att älska enbart med ord, det är en bristfällig manifestation av kärlek till ett barn.

Nu har Johanna Ekström själv ägnat fyra år åt att söka sig fram till en form och ett språk som blottar såväl som värnar hennes mamma. »Det är som en våldshandling eller en våldsam nödvändighet att definiera henne« skriver hon i Meningarna. Men också: »Att skriva om henne är att stå ut med vetskapen att jag inte kan tala henne till punkt.«

Det Johanna Ekström inte ville skriva var en nostalgiskt tillbakablickande barndomsskildring. Eller en recension. Det blev en bok som borrar i vem Margareta Ekström var i rollen som mor; precisa påståenden varvas med ambivalenta, ofta såriga, hågkomster och nedslag i en nutid där dottern vårdar sin mamma.
– Det jag oroade mig mest för var att jag skrev en bok som var utan kärlek. Och där jag också höll emot vad gäller min egen saknad och längtan. Jag ville komma fram till en längtan efter en mamma.

Johanna Ekström och mamma Margareta: en författar­mamma och en blivande.
Foto: Privat.

Hon utvecklar:
– Jag har känt mig så duktig på att vara självförsörjande, att inte komma nära smärtpunkterna, att inte ställa mig vid avgrunden och titta ner.
När hon väl vågade fann hon ett barn som aldrig upplevt villkorslös kärlek.

– Jag har alltid haft en stark idé om att jag måste betala för mina föräldrars kärlek.

Har du talat om det för din mamma?
– Nej, jag hann inte det. Jag har tänkt att jag nog skulle göra ett sent modersuppror, men när jag var 25 år fick hon sin stroke. Och man kan inte göra uppror mot någon som är så behövande och sjuk.
Även om stroken berövade modern språket finns hennes böcker kvar, och Johanna Ekström citerar rikligt ur dem.

– Det blev ett sätt för mig att upprätta hennes som författare, och i viss mån som feminist. Min mamma var ju en intellektuell läs- och skriv-mamma.

Du och din bror är födda på 70-talet, hur tror du att tidsandan påverkade din mamma?
– Krocken mellan 1930-talet, då mamma är född, måste varit helt galen. Hon hämtade kanske en del bra grejer ur 70-talet. Men hon var så solitär och individualistisk, så allt det som fanns av en mjukare atmosfär och kollektiva rörelser, att passa varandras barn, sådana saker, behövde hon aldrig förhålla sig till. Vi hade dels en inneboende barnflicka, dels mormor och en gudmor nära till hands.

Mot slutet av boken beskriver Johanna Ekström något som liknar en ångest­attack, hon får svårt att andas, känner panik över att »orden inte fäster vid sanningen«.

– Det är en central passage, som handlar om att om jag lyckas skriva den här boken, då är den inte sann. Sann är den bara så länge den är oformulerad. Men då finns den ju inte. Det har varit en bisarr paradox, att komma runt det, att känna att det går att berätta om mamma.

Gick det, att berätta om henne utan att det blir osant?
– Ja. Jag upplever det så.

Södermalm igen, en tredje adress. På en sekretär i sovrummet där bokhyllorna går upp till taket står ett inramat fotografi av Åsa Linderborgs mamma Tanja Linderborg som ung. Likheten mellan mor och dotter är slående, det är något med blicken.

Men låt oss på en gång slå fast att Åsa Linderborgs kommande bok Året med 13 månader inte är en renodlad mammabok.
I förlagets presentation är ordet inte ens med. Boken handlar väldigt lite om modern, säger hennes förläggare när jag ringer upp. »Äh, han är man, han fattar inte. Den handlar väldigt mycket om mamma«, försäkrar författaren.
Sanningen ligger någonstans mitt­emellan.
Så här: Det är inte mammabitarna som kommer att bli en »snackis« när boken släpps. Men visst finns hon där, redan i dedikationen: »Till Tanja – mamma, vän och kamrat«.

– Det är väldigt svårt att skriva självbiografiska böcker eftersom det är otroligt egenmäktigt och aggressivt att skriva om andra – även om det är med hjärtat fullt av kärlek, säger Åsa Linderborg.

Året är 1980 och Vi Föräldrar skriver: »KRIG mellan män och kvinnor«. Det rapporteras flitigt om daghemsfrågan och 100 000 barn står i dagiskö. Foto: TT Bild.

I Året med 13 månader figurerar såväl familjemedlemmar som kända kultur- och mediepersonligheter. Men mest är det en »Åsa-bok«, eftersom den bygger på Åsa Linderborgs dagbok från hösten 2017 till hösten 2018. Då var hon stridbar kulturchef på Aftonbladet under en minst sagt turbulent period: Svenska Akademien vacklar, metoo briserar och Linderborg anklagas för att ha medverkat till att teaterchefen Benny Fredriksson begår självmord.
Inte är det lugnare på det privata planet. Kort innan Åsa Linderborg ska fylla 50 blir hon lämnad. Att partnern träffat en annan kommer som en chock, men än mer oförberedd är Åsa Linderborg på att separationen ska väcka ett slumrande barndomstrauma till liv.

– Jag har varit så bortskämd att jag aldrig blivit lämnad av någon förut – mer än av mamma. Så när det händer blir jag plötsligt den där fyraåringen i hallen på Rönnbergagatan igen.

Urscenen i Åsa Linderborgs liv sker 1972, i den där hallen i Västerås. När modern slagit igen dörren är det bestämt: flickan stannar hos pappa. Uppväxten med den kärleksfulla och alkoholiserade metall­arbetaren Leif Andersson skildrade Åsa Linderborg i debuten Mig äger ingen. Den blev en kritiker- och läsarsuccé, men framgången kom med ett pris – delar av släkten bröt kontakten. Även för modern Tanja Linderborg var det en tung tid.

– Folk slutade hälsa på henne. Hon ringde och grät, och sa att »folk tittar på mig på ett annat sätt«. Efter det lovade jag: »Jag ska aldrig skriva en bok om dig, det behöver du inte vara rädd för«. Och det tänkte jag hålla.

Men…?
Åsa Linderborg skrattar, säger att hon vet att hon har »ett jävla ansvar«.
– Men så kom det här året och jag kan inte ta bort henne ur det för hon är så viktig för mig. Både som tröst och stöd och i hur lika vi är. Men också utifrån den här grundkonflikten som boken tar upp.
Män som lämnar barn gör ingen bok. Med mammor är det annorlunda.

– Vi kan känna enorm sympati för Nora i Ett dockhem eller för Anna Karenina… men kvinnor som gör det på riktigt? Folk som läste Mig äger ingen ville att jag skulle vara arg på henne. Bara kvinnor som har upplevt det här med passion och skilsmässa kunde förstå. För allting sätts ur spel när man är mitt inne i en passion.

Det som händer med Åsa anno 2018 är att hon också börjar förstå. Och för-låta. Delvis för att hon hittar en gammal dagboksanteckning från när hon skilde sig från sitt andra barns pappa flera år tidigare, en notering som hon förträngt.

– Det är en ganska stark scen i boken – och som jag inte vet hur min son kommer att reagera på – där jag erkänner att jag då faktiskt själv lekte med tanken, om så bara för en kort stund, att göra som mamma. Just för att jag upplevde en så stark passion att jag tappade huvudet.

I själva verket blir Åsa Linderborg den första i ett nedstigande led av mammor på mödernet som stannar. Linderborgkvinnorna har en tradition av att prioritera passion. Egentligen inte så mycket till männen som till kampen – politiken kommer alltid före packandet av gympapåsar.

För det är ingen vardagsmamma Åsa Linderborg flyttar till när hon fyllt 14. Dottern följer med och delar ut flygblad, följer henne i hasorna på demonstrationer och möten. I boken framkommer det att Tanja Linderborg var en vänsterkvinna av sin tid, präglad av sin egen uppväxt.

– Mamma växte upp i en genuin ­arbetarfamilj, som också var med och byggde upp det kommunistiska partiet på 20-talet. Vad som kom därifrån, från både henne och mig, är att kvinnor ska arbeta och ta ställning. Även om det är obehagligt och man kan råka illa ut, säger Åsa Linderborg vars skolning är orsaken till att hon själv blivit en erkänd/ökänd vänsterprofil, beroende på vem man frågar.

I Året med 13 månader skriver hon: »Tanja är ett exempel på hur outbildade men kompetenta fyrtiotalister kunde göra karriär inom offentlig sektor. Det var där arbetarklassens kvinnor tog revansch för en skolgång som inte var ämnad för dem.«
Modern jobbade på Arbetsförmedlingen i hemstaden Västerås, blev sedermera vänsterpartistisk politiker och riksdagsledamot, och var en av de första som drev frågan om samkönade äktenskap.
I Åsa Linderborgs fall, till skillnad från Patrik Lundbergs, gör både mor och barn en klassresa, förenas i det hon kallar klassresenärens kval. Och Åsa Linderborg känner sig tryggt förvissad om att modern backar henne. Alltid.

Oavsett vad du skriver?
– Ja! Hon är helt fantastisk! När hon hade läst boken sa hon: »Vi har kanske lite olika minnen av 1972, men det här är din berättelse.«

Åsa Linderborg berättar att det modern oroar sig mest för är att boken är för privat, att dottern kommer att bli dömd. Även hennes terapeut, som fått läsa ett råmanus, har uttryckt liknande farhågor.

– »Jag är så rädd om dig« skrev mamma till mig. »Men ibland är jag också lite rädd för dig.« Att hon kan ­skriva så ser jag som ett bevis för vilken bra kommunikation vi har.

Året med 13 månader, Meningarna, Fjärilsvägen – tre mammor skildrade genom tre författartemperament. I vissa avseenden var de typiska för sin tid, i andra har de gått på tvärs mot vad tidsandan dikterat. Klart är att mödrar, fortfarande, mäts efter en strängare måttstock än fäder.
En psykologvän hävdar att det är passé att härleda en klients trauman till modern, möjligen att den synen lever kvar på vissa håll i den psykodynamiska skolan. Ändå känner jag mig stundtals som en fejkterapeut, inte minst när våra författare får samma avslutande fråga.

Vad har förändrats i relation till din mamma genom att skriva den här boken?
Åsa Linderborg säger att hon har ­skrivit sig fram till försoning.
– Hur kan man gå och anklaga en människa för något hela livet? Vissa val i livet är omöjliga, det blir fel hur man än gör. Men nu känner jag att jag har försonats med mammas och mitt gemensamma öde.

Patrik Lundberg har upptäckt sin mammas agens, att hon hade en väldigt tydlig idé om vad hon var tvungen att göra.
– Mamma släckte sina drömmar för att vi skulle kunna uppnå våra. För min generation är det kanske ovanligt med ett sånt tänk. Men för bara två, tre generationer sedan resonerade alla föräldrar i Sverige så, att livet inte handlar om självförverkligande, utan om att ge sina barn ett lite bättre liv än vad man själv har haft.

Johanna Ekström har skrivit sig ur en skuldkänsla.
– Boken är ett erkännande av att jag får känna som jag känner. Och genom ­skrivandet har jag nått fram till ömmare känslor för min mamma, hittat något mänskligare mellan oss.
Hon tillägger att något oväntat hände efter att hon lämnat in slutversionen:
– Jag har börjat drömma om mamma, vackra drömmar. Som att det plötsligt finns plats för det.

Lisa Boda är frilansskribent. I sommar läser hon om antologin Mor, mamma, morsan, i vilken 13 författare och kultur­personligheter skriver personligt, ömsint och ursinnigt om sina mammor och deras livsöden.

Annons
prenbild

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare