Nazistjägarna

I fyra år har de rest världen över på jakt efter den obskyre nazisten Alois Brunner. Vi följde med paret Eric Ericson och Susanna Wallstén till Marbella. Och kanske fick vi en glimt av fackbokens framtid.

Mycket kraftig dimma. Karin är less på att åka bil och skriker. Små odlingar, apelsinträd, arga hundar som kastar sig mot stängsel. Vi letar efter det lilla samhället som är känt för att vara svårt att hitta.«

Susanna Wallstén tar fältanteckningar, Eric Ericson kör. Karin sitter fastspänd i baksätet och är rasande. 

Susanna och Eric samlar pusselbitar. Den här gången handlar det om en mytomspunnen by i de spanska bergen strax ovanför Marbella. Där lär ett antal nazister ha slagit sig ned efter andra världskriget med ambitionen att leva ett skyddat liv bortom myndigheters och nazistjägares radar. 

Susanna och Erics pussel växer för varje dag. Våren 2017 kom deras bok Mannen i Damaskus ut, som de arbetat med i nästan fyra år. Den handlar om nazisten Alois Brunner som levt ett långt och bekvämt liv i Syrien utan att ställas till svars för sina brott. När vi träffas är manus egentligen redan satt, men ändå ger sig den lilla familjen i väg för att söka gömda nazister och konfrontera krigsförbrytare på den spanska solkusten. 

– Det är väldigt vackert här. Ja, det är spännande, hänförande, mystiskt! Vi har provat tre olika vägar hittills, och vi tror att vi är nära, rapporterar Susanna på en telefon med mycket bristfällig täckning. 

Författarna Susanna Wallstén och Eric Ericson lever tillsammans och är föräldrar till Karin, 14 månader. De har en gång i tiden startat var sitt förlag (Bokbål och Orosdi-Back) och träffades på något vis över ett manus. Då hade de gjort en del originella saker båda två.  

Susanna Wallstén har under pseudonymen Lili von Wallenstein skrivit en chicklit­roman om Eva Braun, en roman om Göring och en novell om Himmler, där hon bland annat grottat ned sig i hans magproblem. Dessutom har hon deltagit i ett slags mocumentary-serie om Lili von Wallensteins jakt på en assistent, där tävlande slåss om att få den åtråvärda tjänsten. Alla avsnitt ligger tillgängliga på Youtube med Susanna i huvudrollen. I dag är hon nyutexaminerad kriminolog. 

Eric Ericson kom 2003 ut med den uppmärksammade Brev till samhället, en sammanställning av brev han skrivit. Han ber till exempel en fotvårdsklinik i Solna om att få amputera en av sina fötter som pratar för mycket och föreslår Arboga kommun att anlägga ett indianreservat – och får artiga och ibland välvilliga svar. Han har byggt ett miljonprojekt för fåglar – 768 bostäder – och han visade sig vara kreatören bakom det som fel­­aktigt presenterades som kronprinsens eldskydd. Han är numera programansvarig på Beckmans designhögskola och har gjort en fotobok om Palmyra. 

» När han började prata om en rullstolsbunden nazist i Syrien tyckte jag att det var oemotståndligt.«

De bestämde sig för att skriva en bok och blev kära ungefär på samma gång.  

– När han började prata om en rullstolsburen nazist i Syrien, tyckte jag att det var oemotståndligt, säger Susanna. 

– Vi är ganska blyga båda två, så det dröjde kanske ett halvår innan vi … innan det blev vi, fortsätter hon. 

De har varit i Kairo, Sikeå, Wien, Berlin, Örebro, Paris, Marrakech, Södertälje och München för att sedan åka tillbaka till Paris och Berlin igen, minst två gånger. Allt för att hitta dokument, vittnesmål, arkitektur och minnen som klarlägger Alois Brunners öde. 

Alois Brunner: österrikare som föddes 1912, arbetade som skyltfönsterdekoratör men insåg att han hade en snabb karriärmöjlighet inom nazistpartiet. Blev Adolf Eichmanns närmaste man och anses vara ansvarig för att 136 500 människor deporterades till koncentrationsläger. Var känd som en av de mest hänsynslösa och brutala av befälen. Hade kraftig kroppsbehåring, tyckte om surkål och mörkt bröd med hög densitet. Skaffade många internationella kontakter och lyckades efter kriget gömma sig i Syrien, med regimens välvilliga beskydd. Introducerade där ett nytt tortyrredskap som var en uppdatering av sträckbänken, undervisade militärer i tyska och fostrade schäferhundar. 

Blev på äldre dagar utsatt för två brevbomber, en från franska underrättelsetjänsten, som tog hans ena öga, en från den israeliska underrättelsetjänsten som kostade honom fyra fingrar på höger hand. 

Eric Ericson hörde talas om honom när han var på en av sina många resor i Syrien, Alois Brunner skulle ha setts till på hotel Le Méridien under samma tidsperiod som Eric tidigare bott där. Det kittlade hans nyfikenhet och senare även Susannas. 

Bergen i Andalusien är gröna och runda. Terrassodlingar ligger som kransar över dalarna och lugn råder. Susanna, Eric, Karin och en fotograf provar den ena smala, slingrande vägen efter den andra utan att hitta fram. Emellanåt måste Karin släppas ut ur bilen och röra på sig, hon kan nästan gå själv. 

Ryktena om den lilla byn Barranco Blanco säger att det ska finnas en pub med nazist­attiraljer, att där hållits träningsläger för ­­­SS och Luftwaffe, att Franco, Hitler och Mussolini träffats där, att det finns militära baracker och ett vakttorn varifrån nazisterna haft god uppsikt över vilka som närmat sig. 

Till slut och ganska plötsligt är de där. De möter en ung snickare som säger sig fått höra allt om byn av den äldre man han jobbar för. Snickaren pekar på en liten vacker damm, där han brukade bada. »Om du visste vad som fanns där, skulle du aldrig bada mer«, har mannen sagt till honom och hintat om SS-män som behövde göra sig av med saker efter kriget. Han vet inte vilken typ av »saker« det handlar om. 

– Det är väldigt känsligt att tala om samhällets kopplingar till nazister, ni får inte säga att jag pratat med er om det här. Om ni frågar kommer byborna att bli arga och stänga grindarna för er, säger snickaren. 

Susanna och Eric promenerar vidare med Karin i famnen. Här finns inga mataffärer eller butiker, husen är dyra med perfekta gräsmattor, tennisplaner och tyska namn på skyltarna. 

De upptäcker senare att platsen saknar en så kallad zon, som alla områden i Spanien annars har. Den borde ligga mellan zon 15 och 16 men finns inte i registren. Möjligen kan det vara ett militärt område, men något är märkligt med platsen. 

Susanna Wallstén och Eric Ericson bjuder på te.

Varför ska vi läsa om andra världskriget igen? Är inte genren mättad snart? 

– Exploateringen och populariseringen av nazismen är fruktansvärt spännande, säger Susanna över köksbordet hemma i Stockholm. 

– Det gäller förstås vår bok också, men jag tycker att vi gör något nästan kupp­artat genom att ta ett ämne som intresserar många och sedan få det att handla om situa­tionen i Syrien, säger hon och fortsätter: 

– Jag tror att det farligaste är saker som ligger i det fördolda, det som ligger gömt under människors och staters handlingar och maktrelationer. Därför har det ett värde att avtäcka och berätta, även om det ibland kan framstå som något slags nazipornografi. 

Den röda tråden är kartläggningen av Brunners liv. Men genom de korta informationsstyckena som boken är uppbyggd av, avtäcks po­­­litiska spel och internationella lojaliteter som visar ett nätverk av beroenden och skapar ett slags terrorbalans med utgångspunkt i andra världskriget. Varför har inte Brunner – och män som honom – ställts inför rätta, trots att de dömts för krigsbrott i sin frånvaro? Varför sätter inte nationer hårt mot hårt för att begära honom utlämnad? 

Mannen i Damaskus väcker många frågor. 

Syrien har fungerat som tillflykt för allehanda extremister under Assad-familjens styre, regimen har satt en ära i att skydda liberalismens fiender. 

Syrien har också varit ett andra land för Eric Ericson. Han reste dit första gången som 23-åring och kände sig hemma. 

– Jag trivs där. Även om det har haft en fruktansvärd regim har jag mött många vänliga människor. Den sidan av landet som jag känner kommer inte riktigt fram i nyhetsrapporteringen, och kanske finns den inte längre, nu efter kriget. Men vi har väldigt mycket kontakt med syrier som bor här i Sverige, och hos dem finns det kvar, säger Eric. 

Han har arbetat med hjälpsändningar till Syrien, är engagerad i etableringsprocessen och har hjälpt nya vänner till praktikplatser. Han frågar alla om Alois Brunner, knap­­­past någon känner till honom. 

I boken finns bara sparsmakade rapporter om våld, vilket gör dem desto starkare. Alois Brunner var den som organiserade upphämtningen av 44 föräldralösa barn i franska Izieu och sedan satte dem på ett tåg till Auschwitz och gaskammaren. De 44 namnen är uppräknade. 

Också massakern i den syriska staden Hama, 1982, beskrivs. Det var Muslimska brödraskapets uppror mot al-Assads sekulära styre och ledde till att presidenten vände sina vapen och pansarvagnar mot det egna folket. Antalet döda beräknas till 20 000–40 000, under en månad när staden isolerades och regeringstrupperna använde sin kapacitet för att plåga och döda de invånare som ofta godtyckligt antogs ha kopplingar till upproret. Ett sextiotal fingrar från avrättade motståndsmän fick pryda muren runt stadens moské som sedermera jämnades med marken. 

Författarnas research leder till kopplingar mellan Alois Brunner och det statliga läkemedelsföretaget Thameco, och vidare till tillverkning av kemiska stridsvapen. 

Brunners kunskaper kan ha legat bakom vapen som användes i Hama under befäl av Rifaat al-Assad, farbror till den nuvarande presidenten Bashar al-Assad. Brunner var under en period hans personliga rådgivare och Rifaat är ett viktigt bispår i boken. Han lever fortfarande, och dessutom gott. Efter en misslyckad kupp mot sin bror, som tidigare styrde Syrien, blev han landsförvisad. Han har ett hus i Tyskland, ett i Frankrike och ett på den spanska solkusten. 

» al-Assad och hans barn lever i lyx, trots att han är ansvarig för en massaker.«

– Han och hans barn fortsätter leva i lyx, trots att han är ansvarig för en massaker och har stulit sina pengar från statskassan. Hur kan det fortgå utan att någon ingriper? Det är sådant som är intressant att försöka förstå, säger Eric. 

– Arabvärlden är en av Tysklands och Europas viktigaste exportmarknader, de ekonomiska intressena är starka. Dessutom har han en massa diplomatiska kon­­takter och vem vill ta sig an en sådan rättegång? Vem ska ansvara? 

Färden över de spanska bergen fortsätter. Erics syriske kontakt ringer, han försöker ordna en intervju med Rifaat al-Assad som eventuellt befinner sig i sitt hus i Marbella. Han har, falskeligen, uppgett att Eric kommer från en mycket välbeställd familj med nära kontakt med det svenska kungahuset och hoppas att det ska ge tillträde. Ännu inget napp. 

Familjen åker ändå mot Marbella för att ta en titt på huset utifrån. 

Susanna antecknar: »Allt ser ut som kulisser designade av Versace. Helt osofistikerat, känns som om staden är skapad av svarta pengar, känns som ett Europas Miami med droghandel, smuggling, pensionärer, banker, glitter.« 

Rifaat al-Assad äger en våning i Gray D’Albion, ett bevakat komplex som liknar en bedagad gräddtårta. De billigaste lägenheterna kostar 30 miljoner svenska kronor, verandorna är stora och video­övervakade. Samtidigt står trasiga plastmöbler på flera balkonger och det hänger sönderrivna blekgula gardiner i ett av fönstren. 

Familjen går för att äta lunch och hamnar passande nog på en syrisk restaurang. De beställer mat och frågar kyparen om han känner till Rifaat al-Assad, stämningen förändras, man­­­nen blir genast på sin vakt och svarar und­­flyende att han inte vet något om honom. 

Susanna och Eric har arbetat på det viset. De har intervjuat nazistjägarna Klarsfeld, men också förintelseförnekaren Gerd Honsik, som de besökte i Spanien och som misstänkte dem för att vara utsända från den israeliska spion­organisationen Mossad.

De har talat flera gånger i telefon med terroristen Carlos »Schakalen«, och blivit ganska charmerade av honom. De har hälsat på svensken Åke Sällström, som 2013 var chef för FN-uppdraget att undersöka om det användes kemiska vapen i Syrien, i en liten by i Västerbotten. 

Hur har ni fått tillgång till alla dessa människor? 

– Det är det gamla vanliga … Vi har legat i och legat på. Varit som iglar, frågat ut alla vi mött, mumlar Eric. 

Hur känner ni inför Brunner då, har ni blivit vänner efter de här 3,5 åren? 

– Nej, snarare tvärtom. Han verkar tråkig, torr och bonnig. Lite känns han som en parodi på en österrikisk nazist, som tycker om surkål … Han gillar att dricka öl och är jävligt brutal för att han ser om sitt eget hus. En fixare och trixare som mest är intresserad av att klättra, säger Susanna. 

Alois Brunner födde också upp hundratals angorakaniner på taket till sitt hus. Det är en pikant detalj. Han var mån om att de skulle få springa fritt där och ha det bra. Vad säger det om en människa? 

Susanna och Eric gör inga analyser, de lägger bara pussel­bitarna intill varandra, så att läsaren får en bild som hela tiden växer. 

Läs också:
Elisabeth Åsbrink tipsar om fackböcker

En intressant passage handlar om hur omgivningens blick på Brunner förändras. Syrien behandlar honom först som en tillgång och ädelsten i regimens krona, och han har en generös livvaktsstyrka dygnet runt. Men med tiden börjar Brunner säga konstiga saker. När Honsic intervjuar honom – med ambitionen att rentvå honom från de illdåd han begått – spelar till exempel Brunner med och förnekar delar av processen omkring Förintelsen. Det i sin tur gör att han förlorar anseende hos sina överordnade i Syrien. Dessutom pratar han i intervjuer öppet om att han bor i Damaskus, trots att Syrien aldrig officiellt bekräftat att han lever där. 

Så småningom börjar livvaktsstyrkan alltmer isolera Brunner från omvärlden ­­ i stället för att skydda honom. 

– Vi hade egentligen tänkt oss en blandning av fiktion och fakta, lite som en thriller. Men sedan fick vi tag i mer information än vi hade förväntat oss, framför allt genom arkivletande och intervjuer, men också genom brev, rykten och skvaller, säger Susanna och fortsätter:

– Boken avspeglar vår process. Det blir ett utforskande av sanningsbegreppet, med vittnesmål som ibland motsäger varandra. Det uppstår en vridning, som visar hur osäker historieskrivning faktiskt är. 

– Vi tenderar att se historien i block som ligger staplade efter varandra. Men andra världskriget fortsätter i en cirkulär rörelse, det som hände då har på-
verkan på dagens konflikter och grymheter, säger Eric.

Mannen i Damaskus ges ut i en tid när »sanning« används som ett verktyg. Den amerikanska valrörelsen bestod till stora delar av sanningar som såg helt olika ut och som dunkades i huvudet på motståndaren. Donald Trump har också – aktivt och öppet – arbetat med att placera passande information hos olika samhällsgrupper, för att skapa sympati för sin sak. Information som ibland har byggt på rena lögner.

Ryska myndigheter använder desinformation som en viktig strategi och journalistskråets svaghet för storyn, till förfång för verklighetens mer komplexa struktur, misstänks vara en av orsakerna till ökade klyftor och motsättningarna i många europeiska länder.

I ett slags perverterad variant av postmodernismen, en av 1900-talets stora idériktningar, blir alla verklighetsbeskrivningar giltiga. Allt är relativt och beror på perspektiv.

Samhällsläget gör att definitionen av en historisk sanning är brännhet. Susanna Wallstén och Eric Ericsons pusselmetod är hederlig men knappast svartvit. Deras metod är besläktad med Svetlana Aleksijevitj som med hjälp av en mängd intervjuröster skapar en helhet och en bild som upplevs som sann i något slags verklighetsnära betydelse.

Många röster som säger olika saker speglar onekligen världen som den ser ut. Det blir också förfärande tydligt hur enkelt det skulle vara att välja en enskild källa och beskriva en helt annan verklighet; sanningen framstår som så skör.

Frågan är om ett ständigt informationsflöde, filterbubblor och ett uppskruvat tonläge gör att den verklighetsbaserade boken måste söka nya vägar. Den kanske behöver bli mer sökande och transparent och mindre tvärsäker – precis som Mannen i Damaskus.

Jag ringer förläggaren Martin Kaunitz, som följt arbetet med boken flera år. Vilken var hans första tanke när han mötte projektet?

– Jag tyckte att det var en härlig krock mellan moraliskt samhällsengagemang och en fri konstnärlighet. Jag kallade det non non-fiction.

Ligger den i tiden?

– Ja, verkligen. Den vågar visa nyanser och blir ett komplement till en snuttifierad verklighet. Framför allt sätter den 1900-talets historia i ett oväntat sammanhang. Det här är en av de mest spän­­nande böckerna jag jobbat med på många år. Den är oberäknelig och undflyende.

Men kommer den att sälja?

– Om det pirrar i min mage när jag inleder en dialog med författaren, så vet jag att jag ska köra! Att försöka tillfredsställa de framtida läsarna är det sämsta man kan göra.

Kan du se föregångare i genren?

– Ja, jag tycker att Eric och Susanna ligger någonstans mellan Bärtås och Ekmans Alla monster måste dö och Sven Lindqvist Nu dog du.

Jag ringer vidare till Jan Eklund, fackboksredaktör på DN, som har följt utgivningen på nära håll. Han lyfter fram språket och stilen som en samtida trend.

– Det som framför allt har hänt de senaste tio åren är att vissa fackböcker är bättre skrivna. Vi har haft en präktig tradition i Sverige, det skulle handla om tredje världen och viktiga framtidsfrågor, men nu har vi blivit mer lättsinniga och anglosaxiska och författarna har lärt av skönlitteraturens friare sätt att skriva.

Men hur blir det då med sanningen?

– Det kräver gedigen research och att författaren lyckas upprätta ett tydligt kontrakt med läsaren. Om det svajar det minsta i fakta litar man inte på innehållet.

Spanska solkusten. En  dag senare åker familjen tillbaka till Barranco Blanco och hittar ett högt och kraftigt vakttorn, vid en annan infart till byn. Hundarna skäller hysteriskt bakom grova gallergrindar, inga ringklockor syns till. En kvinna som svarar i porttelefon lägger på så fort hon hör deras ärende. De möter en brittisk, vänlig man som bor där sedan 24 år. Han avfärdar alla rykten och historier som han tröttnat på; en gång fick han en schäfervalp av en spansk kompis och omedelbart började folk påstå att det var en ättling till Hitlers hund. 

– Men, avslutar den pratsamme engelsmannen, man brukar ju säga att man aldrig ska förstöra en bra historia och det gäller verkligen Barranco Blanco. 

I Hornstull, Stockholm, ligger Susanna och Erics lägenhet. Hallens väggar är täckta av böcker, de bor högst upp och har kungsbalkong åt både söder och norr. De flyttade ihop ganska tidigt i arbetet, slog ihop två lägenheter och har sparat var sin dörr. På den ena står det Susanna Wallstén och på den andra Eric Ericson. Karin föddes 16 månader in i manuset. Hon är också en pusselbit; i historien om två historienördar som bestämt sig för att avtäcka nya sidor av verkligheten. Karin som är drygt ett år och ständigt har en rosett i det mjuka håret, Karin som självklart följer med på researchresorna. 

Susanna försöker distrahera henne med Pippi Långstrump på skärmen, hon har definitivt tröttnat på pratandet. Eric är en gnutta småbarnssliten, förra gången vi sågs var det Susanna som inte hade fått sova. 

 Så var har Brunner tagit vägen? 

– Vi har haft en plan på hur man skulle kunna hitta hans grav, men vi har inte vågat åka till Syrien än. Det måste lugna ner sig, säger Eric Ericson. 

Brunners död är lika mytomspunnen som hans liv. Ingen vet med säkerhet om han ens har avlidit, och flera rykten säger att han har setts efter att andra vittnat om hans frånfälle. 

– Det blir spännande att vara på plats, vissa saker är svåra att riktigt ringa in när man inte kan se dem, fortsätter han. 

Brittiska Daily Mail publicerar ett stort bildreportage med Rifaat al-Assad, den forne försvarsministern Mustafa Tlass och deras barn. En av Tlass söner dyker från en blänkande Mercedes ned i en turkos pool, andra poserar framför sina slottsliknande bostäder. Däremellan rullar bild­serier på barn i krigets Aleppo. Tidningen frågar sig hur al-Assad har fått vara i fred i sitt palats i London med nio sovrum, trots att han är en av de ansvariga bakom den brutala diktaturen i Syrien och har hämtat sin förmögenhet från statskassan. Den ­­del av hans pengar som varit placerad i Frankrike har franska staten frusit. 

Eric har träffat Mustafa Tlass flera gånger i Syrien. Han håller också fortsatt kontakt med sin Rifaat-källa, och hoppas på direktkontakt vid nästa Spanienresa. 

Men boken är ju avslutad nu? 

– Ja …? Båda tittar frågande på mig.

Läs också:
Ing-Marie dömdes för hyllade debutromanen Märit