Beate Grimsrud har gjort det länge och är något av en expert. Tua Forsström och Helena Österlund har nyligen upptäckt en »smärre revolution«. Möt författarna som bjuder in andra till det allra heligaste – romanverkstaden.

Den texten var plågsam, den handlade nog om dödlighet, säger Malin. 

– Sedan grät vi resten av arbetspasset. Vi kanske borde ta in den igen? funderar Beate.

– Ja, faktiskt. 

– Vi har gråtit två gånger på det sättet, båda har handlat om närvaron av döden och hur konstigt det är, säger Beate. 

– Du har en förmåga att sätta allt i relation till något, att visa hur det mörka finns i det ljusa och tvärtom, konstaterar Malin.

Ja, de minns att de grät båda två när de satt där med anteckningsböckerna, och nu kommer de inte längre ihåg exakt vad det stycket handlade om. Men det finns i alla fall inte kvar i manuset. 

Författarna Beate Grimsrud och Malin Nord pratar om bitarna till det som ska bli Beate Grimsruds kommande roman, Jag föreslår att vi vaknar, som handlar just om dödlighet. 

Det är en ovanligt varm juni i Stockholm. Vi är i Beates arbetslokal på Tjärhovsgatan på Södermalm. Det är mörkt i rummet eftersom fönstret är täckt med byggplast. I ena hörnet står en säng. Där ligger Beate i en knallgul tröja under en röd filt med vita isbjörnar på. 

Vid en stor datorskärm vid skrivbordet sitter Malin. Hon pollennyser och försöker hänga med när Beate berättar om ett Facebookinlägg hon fått av en man som minns henne från när hon var liten, hur kavat hon var. 

– Ja, jag var så jävla stor i käften! utbrister Beate mitt i sin historia. 

– Jag var en superberättare och hade klubb på tomten i lekstugan och berättade historier för de andra barnen.

Beate pratar med en unik accent, svenska med bara vaga bitoner av modersmålet norska, samma särskildhet som i hennes prosa. 

– Där skulle du kunna få med klassperspektivet som vi talade om tidigare, kommenterar Malin.

– Låt det ligga efter det där stycket … Det viktiga är hur vi sedan hittar in i berättelsen, säger Beate och fortsätter beskriva hur hon ledde några barn ut i skogen på äventyr. 

Malin skriver med raska tangenttryckningar, pekfingervalsar.   

– Jag hinner inte med! 

Beate Grimsrud. Född: 1963, i Norge.  Bor: Stockholm.  Familj: »Ja«.  Gör: Författare, dramatiker och regissör. Aktuell: Med romanen Jag föreslår att vi vaknar som ska ut­komma i sommar.
Inspiration:»Janet Frame, Clarice Lispector, Samuel Beckett: Vet inte vad jag har lärt mig specifikt. Jag har lyssnat rakt igenom deras berättelser.  Men nog har jag tagit till mig att försöka vara modig, inte rädd.«

Men vi tar det från början. När vi sågs i maj 2018 hade Malin Nord och Beate Grimsrud jobbat ihop sedan hösten innan. Beate har alltid, sedan debuten 1989 med novellsamlingen Det finns gränser för vad jag inte förstår, haft andra till stöd i sitt skrivande. Det har varit nödvändigt på grund av hennes grava dyslexi och medfödda synskada. 

Nu har hon dessutom ont i ryggen och måste ligga ner. Hon insåg därför tidigt att någon behövde hjälpa henne att gå igenom och få till ett nytt manus av alla de anteckningsböcker hon hade fyllt med olika scener och berättelser. 

Att hon valde just Malin Nord motiverar hon med att hon vid ett scensamtal med Malin för några år sedan upptäckte att hon kunde hennes författarskap bättre än hon själv. 

Malin Nord är van vid att läsa andras texter, allt sedan åren på skrivarskolan Biskops-Arnö har hon och författarvänner som Sara Stridsberg och Jenny Tunedal tyckt till om varandras manus. 

Beate Grimsrud har läst recensioner om sina egna böcker och tänkt: »Jaha, är det alltså det här jag skriver om.« Malin såg något annat. 

– »Vad är din urberättelse?« frågade hon. Det har ingen annan frågat. Och när jag sedan behövde någon som kunde ta hand om mina trettio anteckningsböcker tänkte jag: »Tänk om Malin kan göra det!« Det här är enda sättet det kan bli en bok just nu, fastslår Beate och påpekar att de är på jobbet båda två.

– Vi hinner inte kosesnacket, det får vi ta vid andra tillfällen. För mig är det viktigt att Malin får ut något av det också. Inget skulle göra mig gladare än att hon fick idéer till sitt eget skrivande. Det här är en secondhandaffär! Jag tycker inte det finns något sådant som att stjäla.  

Så ber jag Beate sammanfatta boken: 

– Den handlar om en kvinna som heter Vilde. Det är en berättelse på liv och död, där sjukdom rubbar vardagen på ett väldigt otäckt vis. Kan livet ta slut? Vad händer om man som varelse är döende? Man vet inte vad som är sanning och vad som är Vildes inre värld. 

– Och för första gången har jag med djur som talar, Räven och Råttan som är som två filosofer. 

Beate Grimsrud avslöjar att hon ibland plågat folk i sin omgivning med att springa efter dem med meningar hon just kommit på för att hon är så nöjd med dem. Författaren som sliter sitt hår ensam på sin kammare känns avlägsen. Hur gör andra? 

De flesta författare visar ogärna upp sina work in progress-manus. Jag kommer att tänka på Augustprisvinnaren Linnea Axelsson. När jag intervjuade henne på ett stimmigt kafé i centrala Stockholm våren 2018, om hennes diktepos Ædnan, berättade hon att hon gett upp det akademiska livet av just den anledningen. 

– Jag gillade inte sådant som att behöva visa texter som inte är färdiga. Jag tycker det förstör.

När jag ber henne utveckla det förklarar hon att det ofta känns farligt att prata om det som ännu inte är skrivet. »Det kan finnas så oerhört tydligt, innan det är skrivet, med stor integritet, men om jag berättar om det försvagas det. I alla fall om jag skulle prata om det ofta och mycket. På samma sätt känns det riskabelt att låta någon läsa något innan det har nått tillräckligt långt, blivit tillräckligt starkt.«

Malin Nord. Född: 1973, i Östersund. Bor: Frösön utanför Östersund. Gör: Författare och frilansskribent. Familj: Fru och tre barn. Debut: 2012 med romanen Stilla havet, som nominerades till Norrlands litteraturpris. Inspiration: »Nina Bouraoui, Charles Reznikoff samt Ann Jäderlund – en poet att leva med, mötet tar aldrig slut.«

Linnea Axelsson vet inte var den där rädslan för en yttre blick består i, men gissar själv att det kanske har med svaghet inför kritik att göra och att det för henne kan vara förödande i ett tidigt skede. 

Hon fortsätter: »Dessutom är det ju också något underbart i sig detta att vara ensam med det man skriver, att inte behöva dela med sig av det.«

Den där lite kusligt varma maj 2018 ses vi i Beates lägenhet vid München-bryggeriet på Södermalm i Stockholm. 

Sist jag var här, en kylig vinterdag 2015, var hennes roman Evighetsbarnen precis på väg ut. Hon berättade då att varje liten pryl i hennes lägenhet är noga utvald. Det märks. 

Den enorma utsikten bjuder på skärgårdsbåtar, ståtliga Villa Ludvigsberg och en vy över Riddarholmen. Men det är lika upplivande att se sig om i lägenheten.

I fönstret står en röd skrivbordslampa. Väggarna i arbetsrummet intill oss är intensivt solgula och Beate är klädd i gröngulrandig kortärmad tröja. Själv halvligger hon på en gulklädd bänk längs med fönstret med en bunt nedklottrade utskrifter som hon försöker tyda så att Malin kan skriva. Det blonda håret står rakt upp.

Allt går så bra ihop med Beates språk, står ut på samma egna vis och blir vackert avigt tillsammans. Och framför allt: varje pryl är viktig och har en egen plats, precis som hennes meningar. 

– Är du inte förvånad över hur mycket jag hunnit sedan sist? Jag hade bara en timme i går, säger Beate till Malin som sitter vid en laptop vid det långa orange bordet. 

– Jo, det är jag! Beate är i ett läge där det kommer ut helt färdig text, säger Malin.  

– Ja, jag pratar bara in i mitt program på mobilen och så kommer det ut som färdig text. Jag vet inte var det kommer ifrån, från universum antagligen! säger Beate och skrattar djupt. 

Så försöker Malin förstå saker som blev fel i inläsningen i går. Räven har blivit röven. 

– Mår? Ska det vara mor? 

– Ibland är det norska och ibland är det försvenskade ord, då pratar vi om det, förklarar Malin. 

– Jag har inte gått en dag i svenska skolan, ändå ska jag skriva bra svenska romaner, säger Beate, som först skriver sina böcker på svenska och sedan en gång till på norska, i en något ändrad version. 

»Att ta fram något i ljuset som visar sig vara något annat. Det är ju det som är att skriva«, säger Malin efter en lång historia av Beate. »Haha, nu kan vi gå hem, där har du det!« utbrister Beate.

En liten stund senare har de kommit fram till en självlysande mening, som låter som en av de alltid så fantastiska och egna titlarna på Beate Grimsruds romaner: »Jag är inte alltid mig själv, tack och lov.«

Malin stryker under med gul markering för oneliners. Kanske kan det bli ännu en citatbok som Det finnes grenser for hva jeg ikke forstår, som kom ut i Norge 2017. 

Det är oftast lättare att hitta författare vars arbetssätt skiljer sig helt från Beate Grimsruds. Men när jag hösten 2018 sitter hemma hos finlandssvenska Tua Forsström i hennes lägenhet i utkanten av Helsingfors pratar hon om det revolutionerande hon upptäckte med senaste diktsamlingen, rosade Anteckningar

– Det finns ju en bild av den ensamma poeten. Den nya, fantastiska erfarenheten var att människor kan hjälpa varandra, även med skrivande.

Då var det, som för Beate Grimsrud, speciella omständigheter. Tua Forsström skrev om förlusten av sitt älskade barnbarn, nioåriga Vanessa, och hade tappat förmågan att skriva. När jag kontaktar henne igen för att prata mer om det där att hon plötsligt tog sig ut från den ensamma kammaren betonar hon just de speciella omständigheterna. Hon mejlar: »Men när jag måste gå till grunden med det hela är jag illa rädd för att man/jag inte kommer ifrån att det ensamma ostörda skrivtillståndet som utgångspunkt ändå samtidigt är oundvikligt, för mig själv åtminstone, som normaltillstånd, fysiskt och antagligen psykiskt också.« 

Även poeten Helena Österlund, som utkommer med bekännelseromanen Min sårbara kropp, kan snarast beskrivas som en motpol till Beate Grimsrud. Eller åtminstone var hon det tidigare. 

När hon lämnade in det som skulle bli den nya romanen till förläggaren Gunnar Nirstedt tänkte hon att den var klar. Det tyckte inte han. På så vis blev han »ofrivilligt inbjuden väldigt tidigt«. 

– Nu har jag förstått att jag behövde skicka in tidigt för att det var en så jobbig text, den ligger mig så nära att jag behövde få hans godkännande för att kunna fortsätta. Det var skönt att inte ha hela ansvaret för texten själv. 

Helena Österlund upplever att hennes skrivande tidigare har varit väldigt introvert och riktat sig främst till henne själv. 

– Nu kände jag tydligt att jag inte ville att det skulle bli en så introvert bok. Jag ville vända den utåt och när Gunnar fick läsa så tidigt fick den en utsida, jag klarade av att lyfta huvudet och se ut.  

– Jag är klar med det introverta skrivandet. Visade jag det för tidigt förut, var det som ett luftslott som bara försvann. Det känns häftigt att tänka på vad som kan hända nu. 

Vad har gjort att Helena Österlund inte klarat det tidigare? Självkritiska skäl, medger hon tveklöst. 

– Eller snarare självhatande. Nu har jag en annan relation till mig själv, och en vänligare relation till det jag skriver. Förut strök jag in i förbannelse, nu vågar jag ha kvar mycket mer. 

Men om det nu är svårt att visa för andra, hur vågar man då ge ut en bok och låta vem som helst läsa? Helena Österlund medger att det är ambivalent. 

– Å ena sidan är det den enorma viljan att det ska finnas en bok där det står mitt namn, å andra sidan det fruktansvärda i att den finns. 

Andra exempel på författare som visar det de skriver tidigt är de som – så ofta de kan – visar delar av ett nytt manus för sin partner. Som John Ajvide Lindqvist. När jag intervjuade honom i hans skrivarstuga i Roslagen för tio år sedan berättade han att han läser högt för sin hustru, författaren Mia Ajvide, när han har skrivit 20–30 nya sidor. »Det ska mycket till innan jag lyssnar på andra människors omdömen, utom min hustrus.«

Det finns också en hel del exempel på författare som jobbar kollektivt, inte minst många deckarförfattare, som Sjöwall/Wahlöö och Lars Kepler. Fast då handlar det om att båda är lika delaktiga i texten. Även i ljudboksfabrikerna blir det allt vanligare med kollektivt skrivande, influerat av tv-serieproduktioner à la Netflix. 

Men det är inget kollektivt skrivande Malin Nord och Beate Grimsrud sysslar med. Beate Grimsrud sparkar bakut när jag kallar det just så. 

– Man kan säga att jag har handledning!

Öppen med det hon skriver har hon varit från allra första början. Delvis handlar det nog om självförtroende och att hon inte blandar ihop kritik av manuset med kritik av sig som person. 

– Kritiska röster är tränare som egentligen ropar »HEJA!«.

Handböcker om att skriva skönlitterärt är ofta fulla med tips om hur man tar till sig kritik. Men som till exempel Göran Hägg skrev i Nya författarskolan är det svårt att hitta läsare som kan vara ärliga. Och som amerikanske Stephen King ofta citerats ur sin kultskrivbok Att skriva: »Att skriva är ett ensamt jobb. Att ha någon som tror på en är avgörande.« 

Bodil Malmsten tyckte i sin synnerligen personliga bok om att skriva, Så gör jag, att en personlig läsare måste vara ärlig utan att såra. Tidigare hade hon brukat rusa i väg till sin personliga läsare, »han heter Kjell«, så fort hon fått ihop ett första utkast. Det slutade hon med. »Numer har jag lärt mig att hålla igen.« 

Att Beate på många sätt är unik intygar Lotta Aquilonius, hennes förläggare sedan den uppmärksammade romanen En dåre fri 2010.  Men hon betonar att Grimsrud blir Grimsrud hur social hon än är med
sin text. 

– Svaret som kommer ut är ju ändå hennes. 

Lotta Aquilonius påminner om att det är väldigt olika hur författare jobbar. Med vissa blir hon inkopplad redan på idéstadiet och ibland får hon läsa först när manuset är färdigt. 

– Mitt jobb är att vara en samlande punkt för de här olika konstellationerna av människor som samlas kring manus. I Beates fall är de lite fler. Hon frågar om hjälp i stället för att fastna i något, hon har ett otroligt framåtdriv. 

Lotta Aquilonius har flera tankar om varför så få släpper in utomstående läsare tidigt. 

– Det handlar nog också om vad man får energi av. Beate får energi i den sociala kontexten i sitt skrivande. Till och med när vi pratar i telefon kan hon plötsligt säga: »Nu fick jag en idé, nu måste jag lägga på!« 

» Här skulle du kunna få med klassperspektivet som vi talade om tidigare.«

Begreppet writers room hörs allt oftare, konstaterar även Lotta Aquilonius. Det syftar på ett rum där flera författare, än så länge oftast tv-manusförfattare, sitter och skriver tillsammans. Håller bilden av författaren ensam på sin kammare att bli omodern? Det tror Lotta Aquilonius.

En tanke: Författarrollen är ju dessutom mer utåtriktad i dag. Kanske var det på alla sätt lättare att sitta kvar ensam med sin text på sin kammare på Strindbergs tid, när det inte förväntades att man någon gång skulle ta sig ut, träffa andra och dimpa ner i en tv-soffa?

Tillbaka till Beate Grimsrud, som alltså inte sitter i något writers room. Romanen skulle ha getts ut i oktober 2018, men datumet skjuts fram flera gånger, när det här skrivs till augusti 2019. Manuset är för långt, varje del – och de är många – är flera hundra sidor. 

Beate skriver på under hösten och skickar till sin redaktör Gunilla Sundén, som jobbat med hennes texter under många år.

Så ses vi igen i januari 2019. Skrivarlyan på Södermalm är nu upplyst av vintersolen. Den svarta byggplasten är borta och utanför är det glashalt och kallt. 

Beate kommer med kaffe och små cheesecakes med somriga hallon från arbetslokalens gemensamma kök. Hon har mindre ont i ryggen och hennes och Malins samarbete har egentligen upphört. Malin har hunnit flytta från Stockholm till Östersund, men hon kommer ner då och då. Som i dag. 

– Jag har jobbat alla dagar utom julafton, även helger, till och med nyårsafton satt jag och skrev. Så det har inte stått stilla, säger Beate. 

– Nu ska jag bara läsa igenom allt och stryka. Jag får inte skriva nytt. Det bara rinner, det kommer för mycket hela tiden. Fast visst, jag har aldrig varit en författare med skrivkramp. Jag kommer lämna en del anteckningsböcker olästa, dem får vi ta en annan gång. 

Bara en sista genom­läsning … I augusti ska romanen finnas i bokhandeln.

Hur tror du att Malin har påverkat romanen?

– Det där är svårt. Man kan ju undra om det hade blivit en annan bok.
Ja, kanske. Det hade kanske tagit längre tid, det kanske inte hade blivit något.

Malin fyller i att Beate har en röst som inte kan komma någon annanstans ifrån än från Beate själv.  

– Däremot har väl vissa scener kommit till för att jag ställt en specifik fråga. 

Vad är det för bok nu då? En väldigt existentiell roman, svarar Beate. 

– Varje mening är dränkt i något slags existentiellt blod. Jag hoppas att det inte blir för mycket kladdkaka av det. Dess-utom handlar den om sjukdom och eventuell död och mycket oro och ångest inför att livet har ett slut. Sedan är den ganska rolig och drastisk! Men som alltid är det inte handlingen som är det viktiga, utan varje mening. 

Malin Nord skriver själv på ett nytt manus, som ingen har fått läsa än. Inte ens hennes fru, som annars är hennes första läsare. Hon berättar att hon tidigare var mer som Beate och ville att hennes vänner skulle läsa genast. Nu är det viktigare att vara ensam med texten, tills hon vet vart den ska föra henne. 

– Jag är rädd att jag ska förlora magin. Det är väl aldrig du, Beate?

Beate funderar inte ens en sekund. 

– Nej, för min del handlar det snarare om att jag inte kan visa allt jag vill, jag får ju inte trötta ut alla omkring mig.

Jag lämnar de båda författarna, Beate vill hinna läsa ett stycke högt innan Malin ska med ett tåg norrut.

När Malin Nord går en stund senare kommer Beate Grimsrud att sitta där mol allena med sina meningar. För, slog hon fast nyss, man kan ju trots allt inte vara ständigt social.  

– För att komma igenom en stor roman måste man sitta ensam, det finns inga genvägar. Väldigt många timmar är jag ensam med det här tröskandet. 

– Fast nu i slutfasen har jag så fantastiskt roligt, jag njuter! Och när jag haft det så fantastiskt i tre dagar vill jag dela det med någon och säger: »Kan du inte sätta dig på den där stolen så ska jag läsa lite för dig?«

Från Tranströmer till Ajvide – fler författare som fått hjälp

Det finns olika anledningar till att författare tar hjälp av utomstående i skrivprocessen. Vi har Tomas Tranströmer och Jean-Dominique Bauby som båda drabbades av en stroke. Den svenske poeten fick hjälp av hustrun Monica för att färdigställa Sorgegondolen. Bauby, före detta chefredaktör på Elle, hamnade i koma och ett så kallat locked in-syndrom. Trots det lyckades han blinka fram (!) självbiografin Fjärilen i glaskupan, som även blev en gripande film. Skräckmästaren John Ajvide Lindqvist lyfter ofta samarbetet med hustrun (och författaren) Mia. 

Deckargenren kryllar av deckarpar som tar hjälp av varandra på alla möjliga sätt. Sjöwall/Wahlöö, Roslund/Hellström, paren Kepler och Börjlind samt pseudonymen Erik Axl Sund. 


Annons

Lina Kalmteg

Författare och journalist som insett att all slags text blir bättre av flera och olika läsare, och därför försöker bli modigare att visa det hon skriver. I vår läser hon Ágota Kristófs självbiografi Analfabeten.