Neapel – kaos och kvartersgenier i varje hörn

Tumult, humor, tålamod och mirakel – Neapel måste du ta med hull och hår. Kristina Kappelin rapporterar från staden som kastar sig över besökaren.

Ett gott råd för den som nyss har kommit till Neapel är att snabbt ställa in skärpan på Vesuvius eller havet, för att inte ångra resan. Den sjabbiga bebyggelsen vid flygplatsen eller den förödande fula och röriga Piazza Garibaldi utanför Centralstationen, har möjligen en sorts Ferrante-effekt. Man ramlar liksom rakt in i atmosfären i Min fantastiska väninna. Stadsdelen där Elena Greco och Lila Cerullo växer upp heter i verkligheten Rione Luzzatti och ligger mellan tågstationen och fängelset Poggioreale. 

Den är precis lika sliten, grå och camorraplågad som i boken. Den »stora vägen« och den smutsiga, avgasinpyrda tunneln som Ferrante skriver om, antar även i verkligheten smått mytiska proportioner. Därinne känns det vackra Neapel ouppnåeligt.

Sanningen är att stadens dystra och skrämmande sida är precis lika närvarande som den som förför, den tjusande slitna skönheten Neapel som flödar av ljus, färger, dofter och hav.

– Jag är förälskad i Neapel. Men det är en kontroversiell stad med en mentalitet som på samma gång är fatalistisk, storslagen och liksom förbannad, säger författaren Benedetta Palmieri. 

Hon bor i en gränd nära Piazza Dante i centrum och jag tar tunnelbanan dit. Det är en paradox att denna problemstad med sina urusla finanser har en så ren och vackert utsmyckad metropolitana. 

Benedettas hem liksom ångar av Neapel. Hon samlar på tavlor av Vesuvius i alla former och färger, varianter av det röda lyckobringande korallhornet, liksom en och annan döskalle.

– Vi napolitaner har en sorts intim kunskap om och ett ganska nonchalant förhållande till döden, säger hon. När fotbollslaget Napoli vann ligan första gången 1987, satte någon upp en banderoll på kyrkogården: »Ni anar inte vad ni har missat!«

Jag tar in på Hotel Chiaja på gatan med samma namn i Neapels eleganta shoppingdistrikt. Här ser man damer »som verkar ha lärt sig promenera på vindens andedräkt«, som Elena Ferrante beskriver dem genom Elenas och Lilas ögon. Gatan ligger i närheten av slottet och Piazza Trieste e Trento, med det anrika Gran Caffè Gambrinus. Där intog en gång stadens högre stånd och intelligentia sitt morgonkaffe med romindränkt babà eller sfogliatella. På kvällen en aperitivo, inför föreställningen på Teatro di San Carlo mitt emot. 

Invändigt är teatern vacker som en glödande rubin med sina röda sammetsklädda loger. Den är tillika en av Italiens mest framträdande musikscener. Sitt ofta dåliga rykte till trots, är Neapel en levande kulturstad med ett storstilat intellektuellt förflutet. Genom århundraden har Neapel format världsberömda konstnärer, arkitekter, matematiker, filosofer, musiker, dramaturger och författare. När staden erbjuder ett stort kulturevenemang ringlar köerna, något man sällan ser i Rom. 

Över den öppna spisen i foajén på Hotel Chiaja tronar ett porträtt av ägarens farfarsfar Gaetano Fusella. Han blev primo violino på San Carlo i mycket unga år och gav sig snart ut på succéturné i Europa. 

– Gaetano spelade i hela Norden och grundade en musikskola i Stockholm. Titta här, säger Pietro Fusella triumferande, tar fram en tjock klippbok ur en låda och visar stolt tidningsannonsen på svenska från 1900-talets början.

I skuggan av sådana kulturpersonligheter, vimlar Neapel av mer eller mindre självutnämnda kvartersgenier. I Elena Ferrantes böcker är Nino Sarratores far Donato en sådan figur, kvinnotjusare tack vare sitt självpåtagna rykte som stor poet. 

Om inte annat är dessa personer mästare i konsten att anpassa sig till ofta svåra levnadsvillkor. Det har ett namn på italienska, l’arte di arrangiarsi. 

Roberto Saviano har en del av den napolitanska ådran. Han hankade sig fram som underbetald frilansjournalist och så skedde miraklet: han blev ett världsnamn genom att analysera Neapels maffia camorran i Gomorra och nu senast i romanen Blodsleken. Den utspelar sig i stadsdelen Forcella, som genomkorsas av Spaccanapoli, en gata som skär som en kniv genom centrum. I det stora hela bör turister undvika Neapels dunkla gränder. Men längs Spaccanapoli kan man promenera på dagen, medan romanens huvudpersoner tycks passera revy mitt framför ögonen på en. 

Den ungerska författaren Sándor Márai flydde från stalinismens Ungern till Neapel 1948. I San Gennaros blod berättar han om hur napolitanerna ständigt väntar på mirakel och om det planlagda under som regelbundet sker i Domkyrkan. Där bevaras en ampull med intorkat blod som anses vara San Gennaros, stadens skyddshelgons. Márai noterade hur vidskeplighet styr napolitanernas liv. 

– De är rädda för allt. Och samtidigt skrattar de åt allt de är rädda för.

Sándor Márai bodde i Marechiaro, ett litet fiskeläge vid foten av den vackra kullen Posillipo. Utsikten över den hänförande bukten har inspirerat otaliga napolitanska kompositörer. Man ska inte lämna staden utan en skiva med klassiska napolitanska sånger som Marechiare eller Munasterio e Santa Chiara. 

Om ni behöver vila er från alla intryck, är det just till Sankta Klaras kloster ni ska styra stegen. Därinne härskar ett overkligt lugn och trädgården med sina antika kolonner och bänkar av handmålat kakel är en sann skönhetsupplevelse. En fin scen från Ettore Scolas film Maccheroni utspelar sig just här. I närheten ligger en liten kyrka med en mycket napolitansk skylt: »Sankta Martas kyrka. Skyddshelgon för epidemier, hemmafruar och hotellpersonal.«

Havet och det milda vädret har ett enormt inflytande på Neapel. På de stora stenarna längs strandpromenaden solar invånarna i badkläder långt in i oktober. Många tar också ett dopp i det smutsiga vattnet, mot bättre vetande.

Axel Munthe skulle ha avrått. Han är den svenska författare som bäst har beskrivit och förstått Neapel. Munthes skildring av kolera-epidemin i staden 1884, är både skrämmande och fascinerande läsning som lockar till några lite udda turistmål. Ett av dem är kyrkan Santa Maria del Carmine. Dit sökte sig den då 27-årige läkaren Munthe på nätterna, eftersom han inte klarade av att vara ensam med sin dödsångest. En annan plats i Munthes fotspår är klostret för de »levande begravda« i Sant’Orsola Benincasas stränga nunneorden. 

Komplexet ligger halvvägs upp mot Vomero, dit man åker med linbana från centrum. Här bor Neapels välbärgade medelklass på breda, luftiga gator. I Ferrantes Den som stannar, den som går, flyttar Elena hit upp till Via Tasso, när hon som känd författare återvänder hem. 

Jag kommer dit i skymningen, när folk är ute och strosar eller sitter och pratar på kaféerna. Kvinnor drar barnvagnar med små tjocka rosa bebisar. På mer avskilda gator vänslas unga par, fullkomligt uppslukade av sin passion. Det slår mig hur sensuellt Neapel är, hur köttsligt.  

»Neapel är kvinna. Djurisk, opålitlig och med en enorm vital energi«, säger författaren Antonella Cilento. 

Läs också:
Fredrik Backman: »Jag är helt och hållet känslostyrd«

Hon berättar hur kulten av Urmodern i staden naturligt övergick i tillbedjan av Maria. I Boken om San Michele skriver Axel Munthe om hur han ständigt hörde talas om Neapels alla undergörande Madonnor, men sällan om Gud och aldrig om Jesus.

En gång frågade han en gammal luggsliten munk varför det var så. »Frate Anastasio gjorde ingen hemlighet av sin privata åsikt, att Jesu Kristi reputation helt och hållet berodde på att han var Madonnans son.«

Det finns dock en Jesusgestalt man måste se i Neapel. Det är skulpturen i Capella Sansevero av den döda, liggande Kristus, uthuggen i vit marmor.

Kroppen döljs av en slöja som verkar så tunn att man skulle kunna lyfta av den, men även den är av sten. Il Cristo velato av skulptören Giuseppe Sanmartino är ensam värd hela resan och ett av stadens mest anmärkningsvärda mirakel.

Se Neapel, sedan dö.

Läs också:
»Om vissa saker tiger man här«