Redan som 9-åring flanerade han runt i Paris för att utforska stadens hemligheter. Många år och ett nobelpris senare har Patrick Modiano insett att det var ett sätt att fly hemmets alla sorger

I en stor, luftig lägenhet vid Luxembourgträdgården i Paris sitter Patrick Modiano, 2014 års nobelpristagare i litteratur, och skriver på en ny roman. I arbetsrummet löper bokhyllor från golv till tak, fyllda med litteratur från hela världen – men också dokumentärt material som gamla telefonkataloger.

I sin nobelföreläsning berättade författaren om deras stora betydelse för honom: »När jag var ung och skulle komma igång med att skriva letade jag efter gamla telefonkataloger över Paris-området, särskilt den sorten där abonnenterna förtecknades efter sin gatuadress. Att bläddra i en sådan katalog var som att se en röntgenbild av staden. En sjunken stad, ett Atlantis, vars tidsdoft strömmade emot en. Det enda spår som alla dessa tusentals okända människor hade lämnat var sina namn, husnummer och telefonnummer.«

Luxembourgträdgården – en ständig inspirationskälla.

Nu låter den 73-årige Modiano dem återuppstå i sina böcker, där anteckningsböcker med gamla telefonnummer och adresser ofta spelar en symbolisk roll. Som i För att du inte ska gå vilse i kvarteret, där författaren Jean Dardagne väcks av ett telefonsamtal. En för honom obekant man har hittat hans adressbok och vill återlämna den till honom. Det blir upptakten till ett motvilligt utforskande av händelser i det förflutna.


Modianos verk utspelar sig under en och samma tidsrymd, mellan 1940-tal och 1970-tal. Dit återkommer han hela tiden. Vad är det som gör den tidsperioden så intressant för honom?
– Eftersom jag i mina verk försöker skildra en tidsperiod mellan minnet och det bortglömda, så innebär det att jag är tvungen att återskapa min ungdomstid som jag upplevde då. Fast för mig finns inte en dåtid, en nutid och en framtid. De olika tidsskikten överlagrar var-andra i en sorts transparens, berättar författaren under en paus i skrivarbetet.
– Jag har skrivit ett trettiotal böcker, men i själva verket tror jag att det rör sig om en och samma bok där samma namn, situationer och miljöer återkommer utan att jag själv är helt medveten om det. De är som formerna i ett kalejdoskop.


I nobelpristagarens händer blir kalejdoskopet magiskt, en tidsresa in i det förflutna. Ingen kan som han måla upp den märkliga stämning som rådde i det ockuperade Paris under andra världskriget. I romanerna fortsätter livet skenbart som vanligt: människor går på bio, teatrar och restauranger precis som före kriget. Det finns en sorts desperation i sökandet efter nöjen: nöjespalatsen blir en sorts tillflyktsorter, garanter för att livet ändå inte har förändrats alltför mycket. I själva verket har staden blivit mardrömslik.

Huvudstaden trogen. Patrick Modiano har inga planer på att lämna sitt älskade Paris. Foto: Nicola Lo Calzo

Stämningsanslagen är suggestiva, bara Modianos beskrivningar av tystnad är mästerliga. Under ockupationen har bristen på bilar gjort Paris till en märklig tystnadens stad, nya ljud står plötsligt fram och tycks förstärkta: klappret av hästhovar, steg, lågmälda samtal på gatorna. Samtalen förs i förtäckta ordalag, eftersom man aldrig kan veta vem som lyssnar. Hotet är ständigt närvarande, människor försvinner spårlöst varje dag. Mörkläggningen om kvällarna och utegångsförbudet gör staden spöklik.
– Romanförfattare är känsliga för atmosfärer, därför att de ofta har en mer välutvecklad sensibilitet än andra intellektuella – och för att de tycker om konkreta detaljer. I mina böcker försöker jag föra in läsaren i en sorts »vakendröm« och jag har lagt märke till att drömmar har en emalj av detaljer som är mycket precisa, förklarar författaren.
– Jag är ju varken en »historisk författare« eller en »realistisk författare« i vanlig mening. Det enda som intresserar mig är stilistik och meningarnas musikalitet.
I ockupationens mardrömslika Paris som Modiano beskriver, öppnar sig tillfälliga gläntor av mänsklig värme. Människor, som aldrig skulle ha träffats i fredstid, möts och förälskar sig i varandra. Det är ofta en kärlek utan framtid, med en intensitet som bara förtvivlan kan skapa. Älskande möts och skiljs åt, kvar blir en allomfattande känsla av förlust. I nobelpristagarens romaner finns ofta ett mysterium som inte klaras upp helt. Ofta försöker huvudpersonen spåra en person som till synes gått upp i rök. Den försvunna har ofta haft en eller flera falska identiteter. Vem var personen ifråga?

Om det inte vore för surrealisten Raymond Queneau, hade Modiano kanske aldrig blivit författare.

Den tidiga efterkrigstidens och Algerietkrigets Paris har också lockat Modiano att skriva om identitet, försvinnanden och förlust. I 2000-talets Paris söker berättaren Jean i Nätternas gräs efter Dannie, en gåtfull kvinna han älskat fyrtio år tidigare, bara för att mötas av en myriad av antagna namn och identiteter.
I nyutgivna Slumrande minnen tänker berättaren tillbaka på människor han känt som ung student, människor som mystiskt tycks ha uppslukats av staden och försvunnit. Och hur förhöll det sig egentligen med mordet på skuggestalten Ludovic F.?  »För mig är Paris fullt av vålnader, lika talrika som metrostationerna och alla dess ljuspunkter som tändes när man tryckte på knapparna på tavlan med linjekartans anslutningar.«
– Jovisst, teman i mina böcker är identitet, minnesförlust, försvinnande, glömska och gåtor. Det är den tid jag har levt
i som har fått mig att intressera mig för just dessa teman. Om jag hade levt på 1700- eller 1800-talet skulle nog mina romaner handlat om helt andra saker. Och varför är då försvinnandet ett så stort tema? Jo, därför att jag upplever att människor försvinner snabbare i vår tid än i föregående tidsepoker, säger Modiano.
– I regel förblir platser och gator sig lika, och det gör oss mer känsliga för det faktum att människor vi känt på dessa platser och gator har försvunnit. Men jag skriver också för att rädda minnet av de döda, de okända, de vars existens man har velat radera ut alla spår av. Därför skrev jag Dora Bruder.

Dora Bruder var en 15-årig parisiska av judisk härkomst som i september 1942 sändes från fånglägret Drancy i Paris till Auschwitz. Patrick Modiano såg hennes namn i en tidning från 1941, fascinerades av Doras öde och skrev en roman om henne. I år uppkallades en gata efter Dora Bruder i Paris: ett människoöde återvunnet från glömskan till författarens stora glädje.
Ett av de omaka par som möttes under ockupationen var Patrick Modianos föräldrar. I uppväxtskildringen En stamtavla tecknar han mindre smickrande porträtt av dem. Modern, Louisa Colpeyn, var en vacker, belgisk skådespelerska som arbetade för ett tyskt filmbolag i Paris. Hon rörde sig i kulturvärlden och umgicks med skådespelare, konstnärer och författare. Fadern, Albert Modiano, var affärsman av judisk härkomst, men registrerade sig inte som jude under ockupationen. Han levde på svarta börsaffärer under kriget och rörde sig bland kriminella och medlöpare.
– Jag tvekade länge innan jag publicerade En stamtavla, eftersom jag avskyr självbiografier. Men jag tänkte att detta självbiografiska verk skulle komma att blanda sig med mina andra romaner och slutligen uppgå
i samlingen – och bli en roman den också.
En stamtavla gör klart att varken fadern eller modern var särskilt intresserade av de två barnen: Patrick, som föddes 1945 och hans yngre bror Rudy, född 1947. För det mesta bodde bröderna långt ifrån föräldrarna, hos deras vänner och bekanta som barnen överlämnades till. De flesta av dessa vuxna kände barnen inte alls: de kom att leva på många olika platser och i många olika hus. Jag frågar hur mycket hans uppväxt har präglat det han skriver.
– Vuxenvärlden är mystisk för ett barn, men i ögonblicket förvånar inget det. Det är först efteråt som barnet ställer sig frågor. Det är därför mina böcker så ofta handlar om återkomster till ett gåtfullt förflutet som måste dechiffreras. Det var så jag kom att ställa mig frågor om min fars aktiviteter under den tyska ockupationen av Paris, och det hjälpte mig att bättre förstå denna komplicerade period som var så svår att genomleva.
Barndomen var rörig, men Patrick Modiano och hans bror lyckades stötta varandra genom de värsta kriserna. Men när Patrick var 12 år gammal slog katastrofen till: Rudy drabbades av leukemi och avled.
Hur artade sig din tillvaro efter Rudys död?
– Det är svårt för mig att tala om min tidiga barndom. Jag har försökt att väcka den till liv i Straffeftergift. Nej, det är för svårt att tala om min bror Rudy. Orden räcker inte till …
– Jag hade en bisarr barndom – och föräldrar som var bisarra, de med – och en ungdom som var en aning kaotisk. Men hade allt varit normalt, hade det ändå inte hindrat mig från att bli romanförfattare. För jag hade hittat en gåta, också där det inte skulle verka finnas någon. Det finns gåtor överallt.
Själv har Patrick Modiano två döttrar med sin hustru, författaren och illustratören Dominique Zehrfuss: Zina, regissör och tecknare, och Marie, sångare och författare. Marie, den yngsta dottern, är gift med den svenske musikern Peter von Poehl och har debuterat på svenska med diktsamlingen En enkel visa. Jag frågar Marie hur det var att växa upp i ett hem med två framgångsrika, ständigt skrivande föräldrar.
– Åh, min barndom var normal och mycket balanserad. Jag var från tidig barndom medveten om att jag var lyckligt lottad. Båda mina föräldrar arbetade hemma, jag kunde träffa dem och vara tillsammans med dem närhelst jag ville, berättar hon.
– Vi har alltid stått varandra nära, men varit mycket självständiga. Mina föräldrar har aldrig lagt sig i de konstnärliga val jag har gjort. Det har aldrig varit en börda att vara deras barn.

Ingen valp, dock författaren som ganska ung.

Det fanns ljuspunkter i mörkret även under Patrick Modianos uppväxt. Hans mors vän, den originelle språkekvilibristen och surrealisten Raymond Queneau tyckte synd om den plågade Patrick. Under förevändningen att han skulle hjälpa pojken med geometri, gav han honom ett andra hem.
– Raymond Queneau hade vänligheten att ofta bjuda hem mig till sig, eftersom han kände på sig att jag var en lite vilsen ungdom. Det som genast gjorde intryck på mig var hans skratt, det var ett mycket märkligt skratt som genast skapade närhet.
Många år senare var det en imponerad Raymond Queneau som såg till att den då 23-årige Patrick Modiano fick sin första roman, Place de l’Etoile, publicerad.
I nobelpristagarens romaner spelar Paris geografi en stor roll. Redan som 9-åring började Modiano att flanera runt i sin hemstad och utforska dess hemligheter. I likhet med poeten Baudelaire sörjer han förstörelsen av stadens äldre kvarter och byggnader.
I sin nobelprisföreläsning berättade han om varför staden utgör en sådan lockelse att skriva om: »Man kan gå vilse eller försvinna i en storstad. Man kan rentav byta identitet och leva ett nytt liv. Det kan ta mycket lång tid att spåra en människa om man bara har ett par gatuadresser i en undangömd stadsdel att utgå ifrån. Det korta konstaterande som man kan läsa i vissa efterlysningar har alltid väckt genklang hos mig: ›Senast kända adress‹. Teman som rör försvinnande, identitet och tidens gång är intimt förknippade med storstädernas topografi.«

Från debutåret 1968 till året då han tilldelades Frankrikes finaste litteraturpris, 1978.

Jag frågar Patrick Modiano om han någonsin hade funderat på möjligheterna att han skulle kunna få ett nobelpris. Han nekar å det bestämdaste, men säger att han är mycket, mycket hedrad av priset.
– När tillkännagivandet av nobelpriset ägde rum, satt jag på ett kafé med min fru. Min dotter Marie ringde mig för att tala om nyheten. Och du förstår, i den sortens situationer får man känslan av att det handlar om någon annan än en själv, säger han.
– Som privatperson har jag fått detta stora erkännande av Sverige, ett land som jag redan har nära band till genom min familj. Som författare upplever jag att mina böcker plötsligt får ett andra liv.
Lika tacksam som han är över priset, lika glad är den tillbakadragne Patrick Modiano över att lugnet åter har sänkt sig över lägenheten vid Luxembourgträdgården. Nu kan han ostörd återvända till sin ungdoms Paris och fortsätta sitt arbete som minnets kartograf.
Rubrikfoto: Nicola Lo Calzo

Läs även:

Annons