Långläsning

Hur jag skrev Poltava

av Peter Englund

För 30 år sedan utkom en milstolpe i svensk fackbokslitteratur. Exklusivt för Vi Läser återvänder peter englund till slagfältet.

1. Jag närde nog bara en fantasi om vad som skulle hända när min första bok kommit ut. Den gick ungefär så här: Jag strosar i en bokhandel med en bekant, helst en kvinnlig bekant, och passerar en hylla där Min Bok står uppställd bland andra, och säger i förbigående: »Den där har jag skrivit.« Hon svarar imponerad: »Va! Jag visste inte att du skrivit en bok«, varpå jag bekräftar lite nonchalant sådär och vi vandrar vidare. Och hon tittar på mig med lite nya ögon.

Större förväntningar än så närde jag aldrig. Mina inblickar i den litterära världen var grunda men rätt realistiska. Fanns där ett högre syfte var det defensivt. Om jag kunde peka på en bok och säga att »den är min«, skulle alla de år jag tillbringat på universitetet på något vis vara gäldade och jag själv vara fri att gå varthän jag ville.

 

2. När manuset till min bok började bli klart cyklade jag ned till Televerket i Uppsala, som låg vid vid korsningen Dragarbrunnsgatan och Bangårdsgatan. (Där kan man i dag återfinna ett stort gym, öppet 24 timmar om dygnet.) Jag letade upp telefonkatalogerna över Stockholm, bläddrade fram till avdelningen som listade »Bokförlag«. Och, som Jake Gittes, detektiven i Chinatown, rev jag ut sidorna samtidigt som jag harklade mig högljutt. Smakprov ur boken skickades sedan till tre goda förlag alfabetiskt högt upp på listan: Atlantis, Bonniers och Bra Böcker.

De enda som hörde av sig var Bonniers. Först med ett snabbt standardkort, där de meddelade att de tacksamt emottagit mitt manus, och skulle höra av sig; sedan med ett refuseringsbrev.

Efter att ha läst det sistnämnda lämnade jag mitt skrivbord på Historicum och gick bedrövad på en lång promenad. Jag styrde stegen förbi Carolina Rediviva, upp mot slottet. Höstregnet rann i rännstenen. Jag rev refusbrevet i små, små bitar och spred dessa efter mig där jag gick. Jag var fast besluten att hålla detta nederlag för mig själv. Jag berättade inte ens för min flickvän Anki. De mörka tvivel jag en längre tid närt, om min egen förmåga och om varthän jag var på väg, fick ny näring.

Den där höstpromenaden med det iturivna refusbrevet upp mot slottet i Uppsala framtonar så här efteråt som ett av mitt vuxna livs lågvattenmärken.

Den där höstpromenaden med det iturivna refusbrevet upp mot slottet i Uppsala framtonar så här efteråt som ett av mitt vuxna livs lågvattenmärken. Den där boken hade inletts lite grann på lek. Det bästa jag nu kunde hoppas på var att överge den med samma grad av lättsinne.

3. Så när uppstod tanken på att skriva det som skulle bli Poltava? Kanske redan 1979, under min andra sommar i armén? Under ett års tid hade jag anpassat mig väl till livet i gröna kläder, men när det var dags att fullborda värnplikten med tre månader vid kadettskolan i Jönköping gick luften ur mig.

För att få tiden att gå läste jag. Hela tiden. Öppet eller i smyg. Jag har sett ett fotografi från denna sommar, där jag ligger utsträckt invid en lätt granatkastare, förlorad i Laxness Gerpla. Sedan dess har jag haft många perioder då jag läst mer intensivt, men aldrig med samma enkla glädje.

Ett minne är hur jag en varm sommarkväll går över kaserngården: skuggorna är långa på det krattade gruset, solen färgar byggnadernas tegel varmt rött, och från de öppna fönstren i markan hörs Knock on wood med Amii Stewart. I min hand har jag en liten bok med hårda pärmar, Karolinska dagböcker, lånad på det obemannade lilla regementsbiblioteket. Så kommer jag in i logementet, lägger mig på sängens orangerutiga överkast och börjar läsa. Och där börjar det.

4. Problemet är att den här typen av förklaringar nästan ofelbart är förenklingar. Alla berättelser byggs upp bakifrån, utifrån fullbordat faktum, vilket gör att olika händelser efteråt kan få en mening de inte hade, då.

Något skedde dock i mötet med dessa texter. Direktkontakten med en oförmedlad förflutenhet gav inte bara läsningen en oväntat stark känslomässig laddning, utan även en intellektuell sådan. Historieintresset fanns där redan, men mötet med de här texterna gjorde det möjligt att bilda sig en egen uppfattning. Nyfikenheten var så pass stor att jag hösten 1979, efter muck, köpte – per postorder, från Redins antikvariat i Uppsala – Historiska handlingar volym 34:2. Främst var jag ute efter den långa relationen efterlämnad av Adam Ludvig Lewenhaupt, den mest idiotförklarade av alla Karl XII:s generaler, men med på köpet följde också ett antal kortare ögonvittnesskildringar, som bland annat sysselsatte sig med slaget vid Poltava.
Jag fängslades av talande detaljer eller personer i marginalen som jag aldrig mött i historieböckerna. Det var möjligt att se hur den gängse berättelsen om bataljen byggts upp, se hur mycket som valts bort för att skänka berättelsen dess entydighet.

5. Hösten 1980 började jag läsa historia i Uppsala, inhalkad på en tvåsiffrig reservplats. Det var först där jag insåg hur rik den var, brev- och dagbokslitteraturen från tidigt 1700-tal. När det blev dags att skriva uppsats, ville jag försöka göra något av den. Och då jag var ambitiös, och som så många i min generation påverkad av den franska Annalesskolan, blev resultatet inte någon undersökning av olika krigiska förvecklingar, utan i stället en C-uppsats om karolinernas föreställningsvärld. Det var ett arbete min nye professor Rolf Torstendahl prisade – sannolikt mindre för vad den innehöll än för det löfte den utvisade; den var rätt svag –, varpå han frågade om jag månne övervägt att doktorera?

Mina studier hade till den punkten bedrivits med en viss sorgfri planlöshet. Spörsmålet om vad jag egentligen skulle ha alla mina universitetspoäng till hade dock börjat gnaga på mitt sinne. Jag minns väl hur jag den kvällen vandrade upprymd hem till korridoren, genom universitetsparken, förbi statyn av Erik Gustaf Geijer som stod där mörk och mulen med en snökalott på hjässan. Och med den låga porten i muren plötsligt öppnad, och med viktigare ting framför mig lade jag allt vad karolinskt var åt sidan.

6. Det var år av obekymrat korridorliv, spring i Carolinabacken, bullriga fyllor på Norrlands nation. Jag och min flickvän flyttade till en liten studentlägenhet, skaffade två katter, Castor och Pollux, som gick in och ut via en bräda på balkongen. Fastän jag aldrig känt mig riktigt hemma i universitetsmiljön, var tiden där oumbärlig, och på många vis lycklig. Jag fördes in i en ny värld, uppbyggd av historieteori, metodfrågor och analytisk förfining; det var en viktig skolning, vilken förutan inte några av mina böcker hade kunnat bli till.

Tidigt insåg jag dock att en akademisk forskarutbildning också är en disciplineringsprocess. Inte så få ser sin skaparkraft snöpas, och förlorar kontakten med det som ursprungligen fick dem att börja läsa ämnet. Och då är det lätt att man inte släpper ifrån sig så mycket mer än den där avhandlingen. Något liknande höll även på att drabba mig. Ehuru god och vital hotade skolningen att fjärma mig från den enkla förtrollning som en gång dragit mig till ämnet.

7. För det mesta trivdes jag med avhandlingens analyserande, men med tiden kom det att byggas upp ett behov inom mig att också få prova motsatsen, berättandet.

Att jag skrev boken för att snappa luft syns i det färdiga verket. Efter åratal av stramt dissekerande av 1600-talsideologier gav jag mig under några sommarmånader hän. Jag frossade, både i berättandets enkla glädje, och i ett språk präglat av den överdådiga 1600-talssvenska som jag umgicks med till vardagslag – jag hade nyligen avslutat en halvårslång genomgång av ett tjugotal volymer med barockpoesi –, men som tyvärr i mitt fall ofta bara blev ornamental.

Det är synd att kalla det jag gjorde rebelliskt, men visst kändes det som om jag utförde något litet förbjudet: att skriva berättande, på ett språk som var litterärt influerat, om något så stendött som ett slag under den svenska stormaktstiden.

9. Sedan fanns där ännu en faktor. Energin. Och friheten. Finansieringen av doktorerande var under denna epok ett jumpande på isflak: lån kompletterades med bidrag; påhugg som lärarvikarie fullständigades med perioder som institutionsassistent.

Inte för att detta bekom mig vidare mycket. Visserligen blev ens diet stundtals en smula enahanda, men den goda sidan av detta var en obetvinglig känsla av frihet. (Att vara ung handlar dessutom inte i första hand om att inte ha pengar – även om det efteråt kan kännas så – som att egentligen inte bry sig om att man inte har pengar.) Du var inte skyldig universitetet ett uns, utan kom och gick som katten. Bara du uppvisade framsteg i avhandlingsskrivandet så lade sig varken universitet eller handledare i vad du gjorde av dina dagar. Och fyra år föreföll mig vara ett generöst mått tid för att skriva en avhandling. Jag hade helt enkelt tid över, och dessutom frihet att göra med den vad jag önskade.

10. Jag läste självfallet hela tiden, vitt och brett. I min diet ingick allt från Stefan Zweig, Edward Gibbon, Martin Middlebrook och Barbara Tuchman till Natalie Zemon Davis, Georges Duby och Emmanuel Le Roy Ladurie – jag hörde sådana högst skilda storheter som Tuchman och Le Roy Ladurie föreläsa, och ställde nervösa frågor till båda. Att det fanns många olika sätt att skriva historia stod helt klart.

11. Det var alltså ett antal olika faktorer som spelade roll. Framåt 1985 hade dessa sammanfallit så pass att ett beslut tog form: istället för att skaffa mig något påhugg över sommaren skulle jag använda den till att skriva en bok, och den skulle handla om slaget vid Poltava.

12. Jag gjorde upp en underbart naiv liten skrivplan på en A4. Där fanns det ett litet kalenderblad, där jag kryssade av veckorna, med början den 20 maj; där fanns en grov skiss av innehållet, kapitel för kapitel; en dubbelruta i röd tusch, där jag i blyerts förde löpande protokoll (i procent och i sidor) över hur mycket som avklarats; samt en prudentlig uppmaning: »Aldrig mindre än 1,5 sida per dag!«

Jag gjorde upp en underbart naiv liten skrivplan på en A4 …samt en prudentlig uppmaning: »Aldrig mindre än 1,5 sida per dag!«

I planen sammanfördes förhoppningar, besvärjelser och yttre tvång. Jag var väl inläst på ämnet, och hade det fotokopierade källmaterialet samlat i ett antal pärmar. Så jag satt och skrev i rummet in mot gården i vår lägenhet på Studentvägen 17. När solen blev för stark framåt eftermiddagen fällde jag ned persiennerna, och knackade vidare på min gråfärgade Facit. Jag skrev och skrev om, strök, ändrade och ritade pilar, kluddade med tippex och fladdrande, inlimmade papperslappar. Vissa sidor framtonar i efterhand som små konstverk i sin egen rätt, samtidigt som de vittnar om ihärdigheten i min strävan.

Av själva sommaren minns jag litet. Den där konserten på Ullevi med Bruce Springsteen förstås, men resten var mest ett vitt brus. (Live Aid, Tage Erlander död, Rainbow Warrior, Take on me, en massa flygolyckor, Everybody wants to rule the world, femöringen avskaffas, Material girl, Ronald Reagan, Gorbatjov, axelvaddar, Robot 70-skandalen, Maktkamp på Falcon Crest, aids-skräck, videoboxar, Walking on sunshine, Tjejmilen osv.)

Arbetet gick fort. (Jag kunde källmaterialet utan och innan.) Under de här sommarmånaderna förenades glädjen över att styra över orden med glädjen att återskapa ett stycke värld. Jag hade samlat triviala upplysningar med en närmast filatelistisk förtjusning – att krutrök luktar illa, att Rehnskiölds häst var grå, att soluppgången den morgonen var röd osv. »All sanning och all vällust ligger i detaljerna«, för att citera Stendhal. De här enskildheterna var inte självändamål, utan bara små, små byggstenar i det stora hela. Att se bygget befolkas och väckas till liv var en speciell upplevelse, en upplevelse som än i dag väcker samma enkla och oförställda glädje i mig.

Det inte minst märkliga är, att av alla de skrivplaner jag sedan dess gjort är det denna som hållit streck bäst.

12. När jag skickat in smakproven och först bara fått det där nejtack-brevet var jag som sagt fallen för att överge boken. För detta var en period av tvivel och omprövning i mitt liv – refuser oaktat.

Jag minns en morgon när jag just parkerat min cykel och gått in i Historicum. Än en gång hörde jag de inre dörrarna svänga igen mjukt bakom mig. Och än en gång kom där över mig en tanke jag tänkt förr: »Om jag spelar mina kort väl, så kan jag fortsätta att arbeta i det här huset resten av mitt liv.«

Men på väg in i hissen, med min skavda läderportfölj i handen, dröjde jag på stegen. För allra första gången bar denna tanke med sig ett litet kallt stråk av obehag. »Men är det något jag innerst inne önskar? Vill jag verkligen bli sittande i ett och samma hus för resten av mitt liv?«

13. Senare på hösten 1985 kom dock ett kort brev från Kjell Peterson på Atlantis som fick mig att vakna upp. Ja, han var intresserad av att titta på manuset, hela manuset. (Och han lade till ett PS: Se till att använda ett bättre färgband till skrivaren.)

Sanningen var att smakproven jag skickat in var de enda som var renskrivna, och det på institutionens dator. Så jag återupptog projektet. Jag använde alla mina sparpengar till att köpa en egen dator, en PC 8088 av märke Copam. Därefter satte jag mig ned och skrev rent mitt kluddiga manus, något som på ett naturligt vis formade sig till en överarbetning.

I detta hade jag fördelen av, å ena sidan, den återhållsamhet som skrivande på maskin lär innebära, och, å den andra, den lätthet vad gäller ändringar, omkastningar och ordlek som datorn erbjuder.

Vid det laget hade kunskapen om vad jag arbetade med vid sidan om börjat sprida sig på institutionen. Reaktionen var mest en smula medlidsam. Anki försökte vara uppmuntrande: »Dina föräldrar kommer säkert att läsa den.«

14. Så småningom blev det renskrivna manuset inskickat. Kjell Peterson tackade ja. (En exkurs: många år senare, när jag den 20 december 2002 skulle ta mitt inträde i Svenska Akademien, stötte vi ihop i trappan på Börshuset, båda i frack, och han stack ordlöst leende till mig en kopia av ett gammalt brev; det var från förlagets lektör, som läst mitt manus och rekommenderade att förlaget skulle tacka nej.) Kjell hade en del förslag till ändringar: bland annat ville han lyfta bort notapparaten samt ändra titeln. Jag hade döpt den till »Ingen kula träffar människan«, men han ville ha något mer kärnfullt. Så det blev Poltava.

När det blev dags för boken att komma ut var mina förväntningar inför mötet med publik och kritiker dämpade. Då jag för första gången öppnade förlagets katalog, såg hur stort de slagit upp detta mitt förstlingsverk, så blev jag faktiskt lite rädd: jag satt då på en snabbmatsrestaurang vid Stora torget i Uppsala, men störtade upp från en halväten döner och irrade oroligt i väg under en mulen augustihimmel.

15. Första recensionsdag var den 28 oktober 1988. I min almanacka för 1988 är den veckan nästan tom. Där står inget om »Första recensionsdag«. I stället skulle jag den fredagen träffa en doktorand från Polen och diskutera rättspraxis under 1600-talet. Veckan dominerades i stället av två andra saker: 1. Att vår halvårsgamle son Gustav fått sin första tand och 2. Att jag på måndagen skulle ha ett nytt avhandlingsavsnitt klart.

Dock minns jag att tidigt den morgonen smög jag upp och hämtade DN som låg nedanom brevinkastet. Jag slog upp kulturdelen. Jag fann en stor recension av min bok. Jag läste den i badet. Jag noterade att den faktiskt var riktigt bra. Jag var lättad.

Senare ringde Kjell och ville att jag skulle komma till Stockholm. Han skulle bjuda på lunch. Jag anlände lätt nedslagen till förlagets våning vid Humlegården; på Centralen hade jag skummat Aftonbladet och läst en avfärdande anmälan av en känd historieprofessor från Stockholm, som menade att det fanns mer intressanta saker att skriva om.

Kjell kunde dock förlösa mig ur min nyvunna dysterhet, ity han hade sett långt fler recensioner än jag och visste att det gått bra, till och med mycket bra. Han pekade och bubblade och skrattade. I samma veva dök det upp en journalist från Expressen, och ville intervjua mig. Jag blev avfotograferad sittande i en Kjells storblommiga fåtöljer. Senare åt vi på en restaurang i närheten av Rosenbad. Det som fastnade i mitt minne är efterrätten: vit chokladmousse med orange mangosås.

När jag åter klev in i lägenheten var det redan mörkt. På tv rullade ett avsnitt av Batman, 60-tals-upplagan. Jag var glad, omtumlad och lite förvirrad. Jag berättade för Anki om min dag. Telefonen ringde.

Nästa dag gick vi ned på stan, Anki och jag, med Gustav i den ljusblå barnvagnen. Jag styrde oss med bestämda steg förbi Studentbokhandeln på Sysslomansgatan, för jag visste att de hade ett exemplar av boken i skyltfönstret. Antar att jag nu skulle leva ut den där fantasin. När vi kom dit var boken borta.

Jag tänkte något lagomt mörkt i stil med »sic transit gloria mundi«. Det var först senare som jag fick reda på att orsaken var att boken sålt slut.

Du kanske också gillar