Med sin strålande trilogi har Rachel Cusk vänt ut och in på romanformen. Philip reste till Norfolk för ett samtal om hur Brexit skadat grannsämjan och varför hon till varje pris vill undvika allt charmigt.

Det finns många hundar i Norfolk. I den lilla kuststaden Wells-next-the-Sea ser man dem överallt, som om det pågick en enorm hunduppvisning i stan. Vid hamnen sitter hundarna medan deras ägare fiskar krabbor eller äter fish and chips, och väntar på att själva få en bit.

Här blandas pensionärer med småbarnsfamiljer. Arbetarklass med övre medelklass, kamphundar med dalmatiner.

– Byn stod emot gentrifiering i decennier. Den är väldigt traditionellt brittisk, säger Rachel Cusks man Siemon Scamell-Katz medan han rattar parets jeep för att köra oss till deras hemby Stiffkey.

Cusk sitter i baksätet.

– Det som man ser är nästan som toppen och botten av samhällsskiktet, med ingenting emellan, säger hon.

Wells-next-the-Sea håller ändå på att gentrifieras. Allt fler värdshus dyker upp, erbjuder avokadomackor till en medelklass som bor i villor som de hyrt på Airbnb.

Rachel Cusk har tänkt mycket på Brexit. Hon liknar omröstningen vid en medelålderskris.

Rachel Cusk och hennes man köpte ett fallfärdigt hus i Stiffkey för några år sedan, rev det, och byggde en modernistisk betongkloss klädd i ljusgrå, skifferliknande sten. På gården har paret en konstgjord damm med en bana för simning i mitten. Där simmar Cusk varje dag, ända till november.

– Jag har funderat på att skaffa en våtdräkt för att kunna simma ännu senare in på året, säger hon.

Men om det här låter som inledningen på ett inredningsreportage ser Cusk till att ta ner oss till en annan stämning ganska snabbt.

– Det här husbygget har varit så tungt att jag nästan börjat hata huset. I ett år var vi tvungna att ta en paus för att man trodde att det bodde en fladdermus någonstans i bygget. Britterna älskar att rädda fladdermöss, säger hon.

Byn Stiffkey – med ett par hundra invånare – är också ett kapitel för sig.

– Man måste leva här för att verkligen uppleva det. Människor har blivit uppslukade av politik och beter sig allt mer ilsket, säger hon.

– Våra närmaste grannar, som är våra vänner, har även de rivit ett ruckel och vill bygga ett nytt hus. Men eftersom taket på de nya ritningarna är tio centimeter högre än på det förra finns det människor som släpper in saker i deras brevlåda och väser utanför deras fönster. De kom hit för att de älskar fågelskådning. Jag tror att de har blivit genuinly surprised

Rachel Cusk bor på den idylliska brittiska landsbygden. Men skenet bedrar. Grann­fejder är legio.

I Norfolk röstade en majoritet på Brexit. Den kollektiva psykologin intresserar Cusk. Många har använt skilsmässan som metafor för att beskriva Storbritanniens utträde ur EU-gemenskapen.

– Det finns likheter med en skilsmässa, och den viktigaste är slöseriet med pengar. Plötsligt bryr sig ingen längre: 1 200 jurister jobbar varje dag med detaljer och ingenting går att reda ut. Det blir snabbt en Dickens-roman.

Eller kanske mer som Shakespeare, tillägger Rachel Cusk: Ju mer du vill ha någonting, desto fler måste du döda.

– Brexit är samtidigt ett slags medelålderskris, ett försök att återerövra en förlorad ungdom, säger hon.

Allt det här, menar Cusk, spiller över i folks privatliv.

– Det senaste året har jag hört allt fler historier om folk som blivit ovänner.

Hennes beskrivning av de ilskna grannarna leder automatiskt tankarna till Transit, den andra delen i den romantrilogi som just nu lanseras på svenska.

I boken har en nyskild kvinna, Faye, köpt en lägenhet i London men blir snabbt utsatt för ett kokande hat från paret under henne.

Så fort hon eller hennes två söner rör sig i köket hör de hur ett ilsket kvastskaft slår mot golvet.

– Det är ett intressant förhållande, förhållandet till grannar. Man skapar varandra. Mobbaren känner igen mobboffret och tvärtom. Men det är också möjligt att, som min man Siemon, förhålla sig helt och hållet neutral till detta. Det kan hända att han utvecklat den här förmågan för att han bott här i tjugo år, eller så bor han här för att han har den här förmågan, säger hon.

Siemon Scamell-Katz är Rachel Cusks tredje man. När hon skilde sig i början av 2010-talet skrev hon den självbiografiska essäboken Aftermath, som behandlade separationen.

Boken blev inte särskilt väl mottagen, recensenter tyckte att Rachel Cusk gjorde sig till martyr. I Camilla Longs recension i Sunday Times beskrivs Cusk som en »spröd liten dominatrix och oöverträffad narcissist som exploaterar sin man och sitt äktenskap med förtjusning«.

Recensionen belönades med det brittiska priset »Årets sågning«.

– Sättet som folk reagerade på den boken var så våldsamt och chockerande. Det blev som ett eko av det som hände i mitt liv. Den personen som det var meningen att du skulle älska, den personen hatar dig
i själva verket mer än någonting annat. Mottagandet och skilsmässan kändes som samma sak, säger hon.

Cusk hade redan tidigare erfarenhet av att få sina självbiografiska texter omdiskuterade. Hennes bok om moderskap, A Life’s Work, blev både brett läst och hårt attackerad, då vissa läsare ansåg att hon var en otacksam förälder som skrev om sina negativa känslor kring moderskap.

Efter Aftermath visste inte Cusk om hon skulle skriva fler böcker. Hon ville inte skriva en essäsamling och var trött på fiktionens begränsningar. Hon hade varit lärare på skrivkurser under många år och upptäckte att fiktionens byggställningar ofta kom i vägen för vad hennes elever försökte säga när de ville närma sig en sanning om sina liv.

– Fiktion handlar om att titta på någonting utifrån. Det fanns en tid, under modernismen och delvis postmodernismen, då romanen faktiskt kunde generera sanningar och göra vad du ville. Men det har blivit allt mindre möjligt. Vi tycks leva i våra egna verkligheter och det blir allt svårare att säga att när tre personer ser på någonting ser de samma sak.

Rachel Cusk menar att det är ett resultat av samhällsutvecklingen.

– Det har att göra med olika gruppers status, demokrati, jämlikhet, idén om jaget. Nu för tiden måste man säga att Jane ser på trädet och John ser på trädet, men Jane ser det här och John ser det här. Även här funkar skilsmässan som metafor. Romanen skiljde sig på åttiotalet och man blev tvungen att ge upp idén om att det fanns en objektiv sanning.

Diskussionen om perspektiv och tolkningsföreträde förs på många nivåer i samhället just nu, påpekar jag.

– Jo, men jag såg det först i fiktionen. Om man studerar en sak väldigt noga, som jag gjort med litteraturen, då kan man också förstå större sammanhang. Vi har förlorat universaliteten, och det problemet dök upp tidigt i romankonsten.

Rachel Cusk säger att hon var mycket »arg och frustrerad« och tänkte att om hon någonsin skulle skriva igen behövde hon en ny form.

Vad var du arg på?

– Jag antar… att de saker jag var frustrerad på inom romankonsten var samma saker som i mitt liv. Jag hade länge levt enligt strukturer som existerat innan mig. Jag kände mig förråd och skadad av dem.

Så hur skriver man romaner om det inte finns objektiva sanningar? Cusk har löst det på ett sätt som fått många kritiker att mena att hon förnyat romankonsten.

 

I trilogin om den frånskilda Faye är jagberättaren bara en iakttagare. Huvudpersonen är ett slags bifigur.

Faye rör sig i världen – en skrivarkurs i Aten, en lägenhetsrenovering i London, en litteraturfestival någonstans i Europa – och lyssnar på vad andra säger. Romanerna är vittnesskildringar kring mänskliga tragedier, ofta kring skilsmässor, familjemedlemmar eller djur som dött. Tekniken påminner lite om hur det kan låta när man träffar hundägare i parken, om de är pratsamma. Man får en glimt ut deras liv, fast i komprimerad form.

– Jag tänkte på formen i ett år eller två innan jag började skriva. Innehållet är inte viktigt, det kunde egentligen vara vad som helst, säger hon.

Eftersom böckerna är skrivna i jagform och handlar om en författare har de ofta placerats i samma kategori som Knausgårds eller Sheila Hetis självbiografiska romaner.

– Jag beundrar de här författarna mycket, men de gör någonting annat. Jag skulle kanske tveka att kalla Knausgårds böcker för romaner, säger hon.

I Rachel Cusks trilogi är det som att Faye landat på en öde ö. Läsaren vet inte hur hon hamnat där och vart hon är på väg. Spänningen ligger inte på intrigplanet – det finns knappt någon intrig – utan i bristen på information. Det påminner lite om Lars von Triers kritstrecksvärld i filmerna Dogville och Manderlay. Det är nästan som en antites till det som man i Storbritannien kallar för »the domestic novel«.
Här saknas det stora köket där alla sitter runt bordet och pladdrar. Ingen kommer till bordet med ett varmt mål mat.

– Jag jobbade mycket med att undvika allt som kunde kallas »charm«, för det kändes inte sant. Folk kan faktiskt värma sin mat själva, säger hon.

– När jag upptäckte att jag kunde skriva så här var det en enorm lättnad. Jag slapp bygga det där hemmet. Det hade varit en börda att beskriva det, att skapa det sociala dramat, eftersom jag känt mig utkastad ur såna sammanhang, säger hon.

 

Vi väljer: Cusk-böcker
Konturer – Första delen i trilogin om Faye. En kvinnlig författare reser till Aten och möter människor på vägen.
Kudos – Faye kommer till en litteraturfestival och möter blaserade författare, journalister med livskriser och får plötsliga samtal från sina söner. Den avslutande delen i trilogin..
The Last Supper – En reseskildring om när Cusk och hennes familj flyttar till Italien i några månader. En av personerna som skildras i boken kände igen sig och stämde Cusk – en ny, reviderad upplaga gavs senare ut.
A Life’s Work: On Becoming a Mother – Cusks genombrott (från 2001) som självbiografisk författare, efter tre romaner. En bok som sålt i många upplagor, men som också blev omtvistad vid utgivningen på grund av skildringen av moderskapet

 

I intervjuer har Rachel Cusk pratat om hur hon alltid kände sig som det svarta fåret i familjen. Hon är uppvuxen i USA och Kanada med brittiska föräldrar. I dag har hon inte längre någon kontakt med dem.

– Det är ett stort ämne, min barndom, men det är nog inte intressant för någon annan än mig. Jag antar att mitt skrivande kommer därifrån, från min barndom och hur min familj betedde sig. Känslan av att vara utanför. Min frustration över att det fanns en grupp personer som byggde upp en bild av sig själva som inte var sann, säger hon.

Jag ber henne om ett exempel.

– Jag gick till matbutiken med mamma och någonting hände, och senare hörde jag henne berätta vad som hänt och jag tänkte nej, nej, så där gick det inte till! Och hon var alltid hjältinnan i de här berättelserna.

Jag frågar om det här inte är en vanlig känsla, speciellt i tonåren, när man upptäcker att vuxna människor är fulla av brister.

– Kanske en författare är en person som vaknar tidigt till det här. Det är hemskt att vara vaken. Skrivandet är en plats där man kan bearbeta det. Mina föräldrar pratar inte längre med mig. Men mina syskon har accepterat mig som jag är, säger hon.

– Nu, när jag är 51, kan jag konstatera att den där hemska makten som föräldrar har verkar bli större för varje år. Ju äldre jag bli desto mera inser jag att jag hela mitt liv försökt överbrygga den där klyftan som handlar om skillnaden mellan mig och dem. Och jag har gjort det på grund av konventioner, säger hon.

När jag senare skriver ut citaten ser jag hur Cusk ofta pendlar mellan liv och skrivande samma resonemang. I text kan hon låta skarp, men i intervjusituationen skrattar hon ofta efter sina hårdaste slutsatser.

»Jag har gjort allt jag kan för att göra livet ok« konstaterar Rachel Cusk.

Hon har två tonårsdöttrar från sitt förra äktenskap. Den yngsta har precis flyttat hemifrån för att studera.

– Jag har inte kunnat erbjuda det traditionella livet, där det finns en mamma och en pappa. Och kanske
i synnerhet inte en mamma som står i köket. Jag är glad över att mina barn fått uppleva såna mammor, eftersom jag själv inte är en sån, säger hon.

– Jag har gjort allt jag kan för att göra livet okej. Det har inte varit en familj som sitter runt ett bord, men om man väntar… så väljer barnen själva hellre det verkliga framför fantasin, säger hon.

Malin Ullgren skrev i Dagens Nyheter i våras om Cusks »passivitetsprojekt«. Ett annat sätt att säga det är att Faye har valt att »go with the flow«.

– Passivitet är visserligen en sorts nihilism, men Faye har barn och ett ansvar att leva. Hon kan inte bara hoppa i havet och aldrig återvända. Därför visste jag att det skulle bli tre böcker, för det var den stora frågan: Okej, du är passiv, men hur tänker du leva?

 

rachel Cusks favoritböcker
Regnbågen av D.H. Lawrence – Alla borde läsa denna roman. Lawrence är den store uttolkaren av mänsklig utveckling och självinsikt.
Bergtagen av Thomas Mann – Något av författarnas bibel. Inte helt enkel att ta sig in i, men mitt tips är att arbeta sig framåt lugnt och fokuserat.
The Collected Stories of Katherine Anne Porter – Porter är den mest oförtjänt bortglömda av 2000-talets författare. Prosan är ett mästarprov i medkänsla och noggrannhet.
Pesten av Albert Camus – Camus roman om en civiliserad stad som drabbas av medeltidens mörka pest behåller en evig fräschör som social metafor.
Mot fyren av Virginia Woolf – Woolfs nyskapande roman är fortfarande den allra bästa när det kommer till självmytologiserande medelklassigt familjeliv.

 

Alla berättelserna i trilogin kan läsas som realistiska beskrivningar av människor som Faye möter, men de får också en annan betydelse.

– Jag antar att Faye på sätt och vis är alla de här personerna. Medan man läser om dem lär man sig om henne. På så vis har jag bara vänt romanen ut och in.

Jag frågar Rachel Cusk om hon inte tror att den klassiska 1800-talsromanen – den som handlar om förbjuden kärlek och klass – lever och mår bra i den litteratur som beskriver olika minoritetsperspektiv? Där hittar man ofta det motstånd som skapar traditionellt spännande narrativ.

– Det är en bra poäng. Vilket betyder att alla vi andra är hemlösa, och vi bör också rätta oss efter det. Det här gör de stora manliga romanförfattarna väldigt arga. De vill inte vara hemlösa och ödmjuka. Men vi måste lära oss att den gamla världen inte längre existerar. Jag tror däremot att feminismen fortfarande har radikala saker att uträtta, säger hon.

Tror du att vi styr våra liv?

– Speciellt i Transit diskuterar jag det här. Finns det något sånt som ett öde och vilken form har det? Jag antar att ett livsöde handlar om att vara fånge i ens egen idé om ett narrativ. Vissa av de här idéerna är generiska, nästan klichéer, som att man alltid gifter sig med samma person, eller med sina föräldrar… jag ser på de här sakerna lite som en irriterande hund som jag sparkar åt sidan. Jag är trött på alla teorier om repetition och liknande och vill se vad som finns på andra sidan.

Och ett sätt att göra det kan vara att bli mera passiv.

– För mig handlar det om frågor som gäller att vara vit, medelklass, medelålders. Är det verkligen jag som ska slåss? Det finns yngre personer som förstår det nya landskapet. Eller finns det en kraft som kommer med åldern? Jag konfronterar min egen känsla av icke-betydelse, vilket jag alltid gjort. Jag ser att manliga författare väljer en annan väg. Julian Barnes, Ian McEwan, författare som känner sig fullständigt berättigade att tala om Trump eller vad som helst. Jag känner inte den tryggheten. Men det kanske är till min fördel, säger hon.

 

En av Rachel Cusks alla välfyllda bokhyllor.

Vad tänker Rachel Cusk göra nu, efter Faye-trilogin? Det är inte riktigt klart. Under hela intervjun har hon hållit i en blå e-cigarett, som om hon tänker röka, men hon har ännu inte tänt den. Och inte heller nu hinner hon innan hon börjar prata.

– Ja, det är ju den stora frågan. Jag känner generellt att jag är väldigt trött på språket. I Kudos finns flera karaktärer som har engelska som andraspråk, det var ett sätt att arbeta med språkets begränsningar. Nu har jag precis skrivit en essä som handlar om bilkörning där jag försökt rensa bort alla subjektiva känslor. Jag vet att andra försökt göra samma sak, Gertrude Stein och Hemingway, och så vidare, men det här har i alla fall intresserat mig på sistone. Att bara använda ord utan laddning. Men det är väldigt svårt.

Jag påpekar att en av de saker som hon är så skicklig på är metaforer och liknelser. Ska hon helt och hållet överge dem?

– Jag tror att det snarare är så att en text utan ett subjektivt perspektiv kan bli en metafor i sig själv.

 

Sista delen släpps i april
Namn: Rachel Cusk.
Ålder: 51 år.
Född: I Kanada, men bodde de första åren av sitt liv i Los Angeles.
Bor: I Norfolk och i London.
Familj: Maken Siemon och två döttrar från ett tidigare äktenskap. bibliografi: Debuterade med romanen Saving Agnes när hon var 26 år. Har sedan dess skrivit ytterligare sju romaner och tre fackböcker.
Aktuell: I oktober släpptes Transit på svenska, andra delen i en trilogi. Första delen Konturer utkom i våras. Våren 2019 kommer sista delen, Cudos, på svenska. Samtliga är översatta av Rebecca Alsberg. 
Annons