På drift i Pristina: Mellan myt och gemyt

Vi kryssar mellan hjältestatyer, litteratur-belamrade kaféer och oemotståndliga gatu-bokkiosker i Europas yngsta huvudstad.

Bland de omaka fåtöljerna på kaféet Dit’ e Nat’ tickar tiden i vardagsrumsrytm; en gråhårig man med en scarf hängandes över kavajslaget smuttar på en caffé americano, ett gäng studenter är försjunkna i ett samtal över några uppslagna böcker, en internationell hjälparbetare förklarar ett och annat om läget i Kosovo för sin bordsdam och i den lyxigaste soffan – längst in i ena hörnet – sover en katt.  

Kaféet ligger i ett kvarter med smala gator, några hundra meter från paradgatan i Kosovos huvudstad, Pristina. Det är ett populärt tillhåll för stadens unga kulturkretsar. Väggen längs med rummets långsida är överdådigt smyckad med böcker. Där samsas Charles Dickens och Chris Kraus med gamla albanska folksagor.

På den inglasade bakgården stiger sorlet i takt med att sällskapen vid de runda borden börjar växa. Cigarettröken ligger tät. För några veckor sedan gavs det senaste numret av den litterära tidskriften Lirindja ut. En sådan händelse brukar uppmärksammas med uppläsningar och konserter på Dit’ e Nat’ och då blir det trångt. I tidskriften som grundarna Lura Limani och Rina Krasniqi står bakom publiceras noveller, essäer och poesi, främst av oetablerade författare.

– Möjligheterna för unga författare är inte särskilt stora här. Det finns några få bokförlag men de ger bara ut översättningar eller bästsäljare av gamla albanska författare. Det finns ingen plats för experiment. Vi ville skapa ett utrymme för oss själva och andra som vill skriva, säger Rina Krasniqi.

När fler människor dyker upp på den rökiga bakgården, nickar de mot vårt bord – alla verkar bekanta med varandra. Att Lirindja har fått ett genomslag vittnar den senaste versionen av konstverket Newborn om. Det nio ton tunga monumentet är Pristinas mest fotograferade turistattraktion och restes 2008 för att fira självständigheten. Varje år målas det om med ambitionen att spegla någon aktuell känsla eller händelse förknippad med situationen i Kosovo. Nu visar det bilder på nittionio kvinnor som på olika vis symboliserar ledarskap i landet. Lura Limani och Rina Krasniqi är två av dem. Genom tidskriften har de skapat en plattform som ger plats åt språket som den yngre generationen talar.

– Det finns knappast någon så kallad skräplitteratur i Kosovo. Använder du slanguttryck i den fina litteraturen, rynkas det på näsan och du blir behandlad som om du inte kan stava, säger Lura Limani.

Varje nummer av Lirindja har ett tema. Det kan vara feminism, arkitektur eller 90-talet – ett decennium då Kosovo var hårt drabbat av våldsamheter. Många av texterna berör Kosovos historia men perspektiven är från dem som var barn under kriget och som kommer vara med och bygga framtiden för det drygt tio år gamla landet.

– Det finns en idé om att litteraturen hjälper till att bygga upp en nationell identitet, men jag tror att andra former av populärkultur gör det bättre. Jag tror inte att det finns någon litteratur som är specifik för Kosovo, den existerar i en albansk språklig sfär, säger Lura Limani.

I det senaste numret medföljer ett vykort med ett foto på ett konstverk och en essä, som båda behandlar de historiska händelserna vid Trastfältet, några kilometer nordväst om Pristina. 

En uniformerad vakt frågar efter min legitimation. Jag och en handfull andra besökare har samlats framför Gazimestan, ett medeltidsinspirerat stentorn som är byggt på 1950-talet till minnet av striden mellan den serbiska fursten Lazar, och den osmanska sultanen Murad. Ett par besökare klättrar upp i tornet och blickar mot molnens skuggspel över de aningslösa kullarna. Det drygt 600 år gamla slaget har besjungits, inspirerat långa diktcykler och med tiden givit upphov till en egen mytologi. Det väcker fortfarande starka känslor. Enligt myten fick furst Lazar en uppenbarelse i en dröm, i vilken han erbjöds att välja mellan ett rike på jorden och ett i himlen. Han valde det senare och det förklarar varför serberna förlorade slaget.

Den ofta Nobelpristippade albanske författaren Ismail Kadare låter några uppdiktade bifigurer vittna om händelserna i sin korta roman Elegy for Kosovo. I den klassiska serbiska historieskrivningen tog albanerna den osmanska sidan under stridigheterna, men nutida historiker menar att många lokala ledare slöt upp bakom serberna.

I romanen får en albansk och en serbisk hovmusikant i uppdrag att sjunga tillsammans inför sina härskare kvällen före den stora striden. Men trots att dessa ska ge sig ut mot en gemensam fiende, har musikanterna bara spevisor mot varandra på sina repertoarer. De gamla texterna sitter djupt rotade och trots att befälhavarna skrattar broderligt åt situationen, ger scenen en antydan om den nationalistiska kulturens förbannelse. Kadare, som skrev sin roman kort före Kosovokriget, ville göra historien och därmed nutiden, mer komplex.

Det var den serbiska hjältemyten som inspirerade Slobodan Miloševic när han ordnade ett massmöte intill tornet under 80-talets sista år. Här höll han ett ökänt tal som gav en föraning om att Jugoslaviens sönderfall skulle bli våldsamt.

Kosovokriget gjorde den geografiska uppdelningen mellan kosovo-albaner och kosovoserber skarpare än tidigare. Sedan 2008 är Kosovo erkänt som en egen stat av stora delar av världssamfundet, inklusive Sverige, och Pristina är Europas yngsta huvudstad. I dag bor de flesta kosovoserberna i mer eller mindre separerade samhällen i norra och nordöstra Kosovo. I Pristina är en klar majoritet av invånarna kosovoalbaner.

Moder Teresas boulevard drar ett rakt streck genom Pristinas stadskarta. Längs paradgatan samsas butiker och restauranger med gatuförsäljare som skyltar med solglasögon, nötter och leksaker. Några säljer krigsmemorabilia, albanska flaggor och plåtar med porträtt på gamla politiker och militärer. Här och var står kubformade bås av glas som rymmer små gatubokkiosker med albansk litteratur. Många av böckerna är biografier med äldre herrar på omslagen som med stränga blickar möter de förbipasserande skarorna. Gatunamnen och hjältestatyerna ger en påminnelse om processen som pågår för att återta de delar av historien som inte fick plats under åren med jugoslavisk diktatur.

Illustratören Dardan Luta ringer och beställer te och muffins från fiket på bottenvåningen till ett lägenhetsblock i utkanten av Pristina. Några minuter senare levereras det vid dörren till hans ateljé på femte våningen i samma hus. När vi träffas har seriealbumet Den långa vintern 1945 – som han har tecknat och skrivit tillsammans med journalisten Anna Di Lellio – nyligen publicerats. Boken skildrar en händelse under slutet av andra världskriget, när partisanerna avrättade tusentals bönder från Albanien och Kosovo i Tivari, i nuvarande Montenegro. Under flera decennier har det varit för-bjudet att tala högt om massakern.

– Under den senaste månaden har vi varit runt i Kosovo och talat om boken och intresset har verkligen varit stort. Alla påverkades av det här eftersom så många har hört om det från äldre släktingar, så jag började intervjua anhöriga och gräva i gamla arkiv. För mig blev det personligt att jobba med historien, säger Dardan Luta.

På engelska finns seriealbumet än så länge bara i ett exemplar, undangömt i en byrålåda i Dardan Lutas ateljé. På väggarna hänger affischer, ett trettiotal inramade officiella frimärken som han har designat och hans Banksy-inspirerade konst, som ofta berör krigspropaganda och nationalism.

– De flesta har nog inte reflekterat så mycket över kriget på 90-talet. De vill inte tillbaka dit. Det finns de som inte vill gå över kyrkogårdar. De vill bara se framåt, för de har upplevt så hemska saker. Men konsten har en viktig plats i samhället, för genom den kan man lyfta svåra saker, säger han.

I Europas yngsta huvudstad kämpar unga konstnärer och författare – ofta utanför de stora institutionerna – för en fri konst och intellektuella samtal om identitet, historia och framtid. Det är mycket som står på spel, men samtidigt pågår vardagen. Dardan Luta visar upp några erotiska skisser som han ritade för ett par år sedan, och snart handlar vårt samtal om serieförfattaren Alan Moore och Christopher Nolans Batman-trilogi.