Hallå där, Alberte Bremberg!
Du är ny chefredaktör för norska Bokvennen – och första svensk på posten. Hur känns det?
– Tack. Jag är ganska chockad över det stora intresset. Det säger kanske något om litteraturens roll i offentligheten här. Det ligger oerhört mycket offentlig och social prestige i den.
Vad kännetecknar norsk samtidslitteratur just nu?
– Jag kan inte säga att jag tycker att det finns en specifik tematik i den norska samtidslitteraturen just nu. På samma sätt som man ofta kan se att det blir i Sverige. Att manga pløtsligt drar åt ett håll. Jag tycker att det finns en myriad av litteræra röster här i Norge. Sen är det ju alltid lite mer fokus på visa saker bland vissa førfattare i vissa åldrar. Men det som är intressant går alltid sin egen väg upplever jag.
Du har sagt att du tycker att norsk litteratur håller en högre nivå än den svenska. Hur menar du?
– Det här med citat är ju alltid en sanning med modifikation … Det jag från børjan sa (efter en del tjat) var att jo, jag tycker att den något yngre, nutida litteraturen i Norge är starkare.
Något som jag sätter ganska starkt i samband med det unika kulturpolitiska systemet i Norge och de insatser som Fritt Ord gör och det klimat som det skapat. Det läggs också/därför oerhørda krafter på att bygga, och uppmuntra författarskap här i Norge. Det är ganska imponerande Sedan har redaktören ett väldigt starkt inflytande här i Norge. Redaktörsarbetet här är så omfattande så det nästan är lite väl mycket, ska jag säga, om jag ska vara helt ärlig och lite norskkritisk. Ibland leder det till njutbar perfektion, och ibland kan man kanske tycka att kockarna varit lite väl manga, och slipat av och standardiserat språket något. Språk är ju något elastiskt. Det skulle aldrig gå att hålla på med svenska författare och skribenter som man gör här I evighet. De skulle bli förolämpade och supersura, vilket också har hänt har jag hørt ryktas J. Det är som sagt en utbredd kultur här att allting ALLTID kan förbättras ytterligare än gång. Svensk effektivitet undanbedes … Som sagt när det fungerar bra, är det toppen, men när det riskerar att bli redaktørsprodukter så är jag lite skeptisk. (måste ju vara lite kritisk också….
Har norska läsare bättre koll på svensk litteratur än vice versa?
– Ja, Norge är på det hela taget oerhört intresserat av Sverige. Och kulturvärldens inställning till svensk kultur antar ofta närmast masochistiska proportioner. Något som jag känner mig ganska oförstående inför. Särskilt som den återgäldas ganska dåligt i svensk kulturvärld … (fast jag tycker mig se en viss förändring där) Jag brukar säga det ibland, att hallå vad pratar ni om, har ni möjligtvis kollat de nominerade på Dublin Impaclistan eller senaste New York Times, det är ju Norge som har en hel liten armé med skønlitterära världsförfattare … Inte Sverige. Som sagt, det är ett djupt masochistiskt drag som jag inte förstår, med tanke på vad en del tokfransar i Sverige kan kläcka ur sig ibland i svensk media.
Men är svenska läsare ointresserade av nordisk litteratur?
– Nja, jag tror inte svenska läsare är ointresserade av annan nordisk kultur och litteratur. Jag tror det är svenska kulturförmedlare som är ointresserade av något annat än sig själva. Det är ju inget fel på svenska folkets intresse vare sig för Skavlan, Knausgård eller Northug, om man sager så. Och inte bara Knausgård, även sådana som Arne Lygre och Steinar Opstad är ju nästan geniförklarade även i den svenska kultureliten. Vi har en norsk chef för Dramaten … Så jag tror nog intresset kan vara précis hur stort som helst. Det är vad svensk media och svenska förlag gör det till. Om de som presenterar det förmedlar det. Det bor ju dessutom 100 000 svenskar i Norge och 50 000 norrmän i Sverige … Det är ju min uppfattning: Sälj Sverige till Norge, så kan vi slåss och kramas I samma valuta.
Vilka norrmän borde vi ha bättre koll på?
– Ja, det finns ju manga intressanta førfattare. Personligen så sätter jag Ingrid Storholmen och hennes nya Her lå Tirpitz väldigt högt, liksom Bergen-poeten Vemund Solheim Ådland. Kjersti Annesdatter Skomsvold, som Monika Fagerholm valt att skriva om i vår nya serie Norden om Norge där nordiska författare skriver om ett norskt favoritförfattarskap, är också en väldigt intressant författare. Lars Petter Sveen är en annan som är väldigt het just nu. Helga Flatlands trilogi om hemkommande Afghanistansoldater uppskattar jag också mycket.
– Men – ska vi tala om Knausgårdska genier … så vill jag framförallt framhålla den egensinniga och känsliga seriettecknaren och litteræra illustratøren Lene Ask som illustrerat Astrid Lindgrens brev i första numret av Bokvennen 2015. Det är en sån där “Once in a lifetime”-førfattare och konstnär – en sådan man bara hittar några få i en generation. Och som jag verkligen hoppas att Sverige får upp ögonen för, liksom England och Frankrike nyligen fått. Annars är utgivningen av manuskriptet till TV-serien Dag i stort sett det roligaste jag last i hela mitt liv och kan läsas som vilken skønlitterär utgivning som helst. Den norska humoreliten passar uppenbarligen min humor som hand i handske.
Hur går det förresten med ditt eget skrivande. Är det någon uppföljare på gång till Tidebok?
– Jag har ett färdigt lyriskt manus, kan man kanske kalla det, en sorts undergångsvision i fjällmiljö, som jag har arbetat med senaste åren. Men jag har inte hunnit få iväg det än för att se om nån vill ha det, har jobbat så hysteriskt mycket med första numret av Bokvennen efter att jag skrev klart det. Sen arbetar jag på ett sorts stort romanprojekt men det är jag bara på researchnivå med.
Publicerad i #2/2015
 
 

Annons