Yukio Mishimas livsöde är overkligt sorgligt. Den uppburna författaren blev besatt av att återinföra kejsaren i Japan och startade en privat armé. Efter en misslyckad statskupp tog han sitt liv. 

Natten till den 2 juli 1950 slår stora eldslågor upp från Kinkaku-ji, Den gyllene paviljongens tempel, i Kyoto. När brandkåren äntligen når fram är katastrofen ett faktum: ett av de finaste exemplen på medeltida japansk byggnadskonst ligger i aska. Senare samma dag griper polisen en 22-årig munknovis, Yoken Hayashi, som misstänkt för mordbrand. Han erkänner omedelbart.

Rättegången blir en av de mest uppmärksammade i 1950-talets Japan. Medierna rapporterar indignerat att den fule, svårt stammande novisen Hayashi inte visar någon ånger över det han har gjort. I stället förklarar novisen att det är hans hat mot allt det perfekta och vackra i världen som har fått honom att bränna ner den 500-åriga, kulturminnesmärkta helgedomen. 

Hayashis vittnesmål får den hyllade 25-årige författaren Yukio Mishima att haja till. Han känner igen känslan av otillräcklighet inför skönhet. Han blir närmast besatt av fallet, läser allt han kommer över om det: poliskommunikéer, rättegångsreferat, intervjuer och reportage. När Hayashi i januari 1951 döms till sju års rättspsykiatrisk vård och placeras på en vårdinrättning i utkanten av Tokyo, beger sig Mishima dit för att träffa honom. 

I början av 1950-talet står den unge författaren vid ett vägskäl i livet. Efter att 1949 ha fått ett stort genombrott med den självbiografiska romanen Demaskering, har han lämnat ett prestigefyllt jobb på finansdepartementet för att skriva på heltid. Mishima är väl medveten om att han tar stora risker, men har egentligen inte något val: Skrivandet har alltid varit en livsnödvändig ventil för honom, ett sätt att balansera normalitet och abnormalitet, skönhet och fulhet, liv och död.

Yukio Mishima föds som Kimitake Hiraoka den 14 januari 1925 i sina farföräldrar Jotaro och Natsuko Hiraokas hem i Tokyo, där även hans föräldrar bor. Klanen Hiraoka är välbärgad, både Jotaro och hans son Azusa är högt uppsatta tjänstemän och Natsuko, Mishimas farmor, kommer från en av Japans äldsta adelssläkter. 

Natsuko hatar och föraktar sin man, som kommer från enkla förhållanden, och styr klanen med järnhand. Alla i hushållet är rädda för henne: hon är manipulativ och har en skarp tunga. Inte blir det bättre av att hon är sjuklig och plågas av en gikt som emellanåt binder henne till sängen. 

Natsuko bestämmer att det lilla barnbarnet ska uppfostras av henne, utan inblandning av modern Shizue. Farmodern vägrar acceptera att hennes barnbarn är en pojke, utan klär och uppfostrar honom som en flicka. Hon inpräntar i pojken att han inte får gå utanför huset, inte ha kamrater hemma och inte väsnas. När han så småningom börjar i skolan slipper han visserligen ut i några timmar, men han inser snart att klasskamraterna lever helt andra liv än han. De lever i ett nytt, modernt Japan som strävar efter att bli västerländskt, men hemma hos klanen Hiraoka hyllas gamla, traditionella värderingar.

Skönheten och döden gick hand i hand för Yukio Mishima.

Långt senare beskriver Yukio Mishima sin barndom som ensam och dyster: han flyr in i dagdrömmarnas och böckernas värld. Han drömmer om att uppnå skönhet och perfektion, men ser sig själv som ful och full av brister. Han är kort och spinkig och lider av bräcklig hälsa. Inte blir det bättre av att de muskulösa, idrottande klasskamraterna gör narr av honom när han berättar att han är med i skolans litterära klubb. Det gör extra ont eftersom han är avståndsförälskad i en av dem, även om han inte ens vill erkänna det för sig själv.

Tidigt bestämmer han sig därför för att ägna sig åt det samurajerna kallade bunbu, träning av både intellekt och kropp. Han gör det med den äran, blir allt mer vältränad och hans studieresultat är lysande. Mishima är besatt av två saker: att skapa en fulländad kropp och att uppnå perfektion i sitt skrivande. 

År 1931, när Mishima är sex år, invaderar japanerna Manchuriet. En konflikt med Väst trappas långsamt upp. När Mishima går på universitetet bombar Japan Pearl Harbour, och Stilla havskriget inleds. Det är med bultande hjärta den unge mannen hör nyheten om bombningen: han drömmer om döden på slagfältet.

Skönheten och döden har alltid gått hand i hand för Mishima, redan som barn tänker han sig döden som en sorts estetisk manifestation. Förväntansfullt inställer han sig för krigstjänstgöring, men arméläkaren tycker sig höra ett pipljud i lungorna. Den unge juridikstuderanden antas ha tuberkulos och frikallas. 

Besvikelsen får honom att lägga ner ännu mer energi på kroppsbyggandet och skrivandet. Mishima får ett stort genombrott med debutromanen Demaskering 1949 och hyllas som litterärt geni. Men efter det massmediala ståhejet följer den stora tomheten. Vad ska han nu skriva om? Det är då Mishima av en händelse ser munknovisen Yoken Hayashis vittnesmål i tidningen och upptäcker de smärtsamma parallellerna mellan sig själv och pyromanen. Det får honom att börja skriva Det gyllene templets paviljong, som kommer ut 1956.

Romanen beskrivs ofta som en mångbottnad psykologisk thriller, där författaren gör sig till uttolkare av gärningsmannens drivkrafter. Men den kan också läsas som en allegori över det moderna japanska samhällets sätt att hantera sitt historiska arv. För Mishimas generation, som växer upp i skarven mellan det gamla och nya Japan, är frågan om den japanska identiteten stor och viktig. 

De flesta unga författare är radikala och ser en genomgripande omvandling av samhället som nödvändig, medan Mishima säger sig vilja slå vakt om gamla traditionella värden – i handling om så skulle krävas. Hösten 1968 bildar han därför det privata gardet Sköldsällskapet och lyckas även utverka tillåtelse för gardet att träna med självförsvarsstyrkorna, det japanska försvaret.

Två år senare, den 25 november 1970, stormar Mishima in på självförsvarsstyrkornas område i Tokyo med sina närmaste män i sitt garde. Han uppmanar styrkorna till statskupp och ett återinsättande av kejsaren.

Försöket går om intet och Yukio Mishima och hans närmaste man begår självmord genom seppuku, harakiri. Få insatta betraktare ser dock tilltaget som något annat än ett teatralt iscensatt självmord, ett självmord till vilket det finns viktiga nycklar att hämta i Den gyllene paviljongens tempel.

Mishimis litterära tvillingsjälar

Yasunari Kawabata
Som ung sökte Mishima upp författaren Yasunari Kawabata ( 1899–1972). Kawabata hjälpte honom komma fram i efterkrigstidens litterära värld i Japan. De delade känslan av att ett traditionellt Japan ohjälpligt hade gått i graven och ersatts av kaos och alienation. Nobelpriset 1968.  
Läs:  Snöns rike och Tusen tranor.

Francois Mauriac
Bland utländska författare höll Mishima Francois Mauriac ( 1885–1970) allra högst. Han imponerades av den psykologiska analysen i Mauriacs mörka berättelser om passion och uppgörelser i katolska familjer, och av dennes känsliga återgivande av detaljer: känsloskiftningarna i ett ansikte, förnimmelsen av en beröring. 
Läs: Thérèse och Ormboet.


Annons
ititimage001-2

Erbjudande

Prenumera på Vi Läser!

För bokälskare, av bokälskare