Stephen King har skrivit över 80 böcker. Hans senaste bok på svenska – Törnrosor – kom ut i februari. I ett exklusivt möte med Gunnar Rehlin berättar han om sitt barndomstrauma, kritikernas illvilja – och vilka illdåd som återstår innan han kastar in den blodiga handduken för gott.


Stephens pappa skulle bara gå ut en sväng. Köpa cigg. Samma rutin som så många andra morgnar. Men Donald King – dammsugarförsäljare, rumlare och kvinnokarl (som enligt envisa rykten mer än gärna gjorde nattliga hembesök hos unga änkor för att demonstrera de senaste produkterna) – försvann. Lämnade familjen. Kom helt enkelt aldrig tillbaka. Det här var 1949. När sonen senare i livet blir världsberömd författare, återkommer han ofta till episoden. Han gör det i samtal med vänner, i intervjuer, i sina böcker. Som när en dammsugarförsäljare vid namn Donald King hastigt dyker upp i kapitel 50 i den oavkortade versionen av Pestens tid. En gäckande skuggfigur, lika flyktig som den verkliga förlagan. Kanske berodde faderns plötsliga försvinnande på hans dåliga vana att hamna i klammeri med rättvisan (han använde flera olika alias för att inte gripas). Kanske fanns det helt andra skäl. Oavsett vilket:
– Det var det som gjorde mig till feminist, säger Stephen King.


Till feminist?
– Absolut. Jag blev uppfostrad av en ensamstående mamma. Jag hade hela tiden kvinnor omkring mig. Mamma hade fem systrar som alltid fanns där – och nu är jag gift med en stark kvinna med fem systrar!
De många starka kvinnorna i hans närhet har fått direkta konsekvenser för hans författarskap.


När jag nämner titlar som Dolores Claiborne och Liseys berättelse, bryter han in: »Du hittar den tematiken redan i Carrie!«
– Jag känner mig faktiskt betydligt mer bekväm när jag skriver om kvinnor, säger han utan att tveka, och avslöjar vad 45 år i bokbranschen lärt honom:
– I den här branschen är det kvinnor som får saker att hända.

Han låter blicken vandra runt lite i det sterila sammanträdesrummet. Det är en stekhet dag i New York. När jag klev in på Simon & Schusters lokaler på 6:e avenyn, visade termometern på 30 grader. Det har gått 38 år sedan vårt senaste möte.


Det var i Cannes 1980. Stephen King och regissören George A. Romero besökte filmfestivalen för att prata om filmen Creepshow. King hade skrivit manus och spelade en av de ledande rollerna (vilket var synd, för hans skådespelartalang är minimal). Då var han ännu relativt okänd och det var hyfsat lätt att få träffa honom.

Jag minns hur vi blev sittande på en balkong med utsikt över Croisetten och pratade. »Att jag själv gjorde en roll var för att jag ville testa«, sade han innan samtalet gled över i att handla om skräckgenrens tjusning och real actors. Innan vi skildes åt signerade han min pocketutgåva av Pestens tid och ett foto: »Gunnar, remember, they only come out at night«. 

För att vara världens förmodligen mest berömda författare är han förvånansvärt öppen och rak.

Jag har behållit fotografiet under alla dessa år. Jag plockar fram min mobil och visar en bild på fotot.
Minns du det här?
– Haha! Vi var båda yngre då!
Han och jag har även pratat på telefon ett par gången. Mitt intryck har alltid varit detsamma. För att vara världens förmodligen mest berömda författare är han förvånansvärt öppen och rak. Befriande självironisk, inte rädd att prata om de mörka episoderna i sitt liv, som åren då han satt fast i ett tungt missbruk av alkohol och narkotika. Det är egentligen bara ett ämne som han lovat hustrun Tabitha att undvika. 
– Jag pratade med henne i telefon nu i morse, och hon sa: »Nämn inte Trump! Prata om din bok i stället«.


Han går henne till mötes till hälften. Trump kan han inte hålla sig borta från (mer om det snart). Men han glömmer heller inte sina nya böcker. The Outsider, som släpptes 2018. Nyutgåvan av Att skriva. Och så Sleeping Beauties (Törnrosor), en kilotung roman på 736 sidor, vars grundhistoria inte är helt enkel att återge. Jordens alla kvinnor har somnat in och täckts av en kokong, och den som väcks till liv förvandlas till en mordmaskin.

Handlingen utspelar sig i en liten stad på landet, en klaustrofobisk mansvärld där farorna blir allt fler för varje dag som går. Idén kom från sonen Owen – och Stephen älskade den. De bestämde sig för att skriva boken tillsammans. Efter att sonen gjort oss sällskap på förlaget – han är klädd i jeans och ljusbrun skjorta och ger ett sympatiskt intryck – berättar han att de till en början bara hade själva grundidén.

»Remember, they only come out at night …«

Stephen King skruvar på sig. 
– Det är sant, säger han. Och samtidigt är det bull-shit. Idén var faktiskt mer utformad än så. Bland annat hade vi bestämt att en stor del av handlingen skulle utspela sig på ett kvinnofängelse. 
Sedan berättar han en historia om hur han under uppväxten, under en intensiv läsperiod, plötsligt drabbades av en viktig insikt, en insikt som blev en nyckel i hans läsande och skrivande liv.

Under vår research tillbringade vi mycket tid på just ett kvinnofängelse. Och vad ska jag säga. Känslan av sorg var överväldigande. Den var överallt.

I en bra roman representerar mikrokosmos makrokosmos. Den lilla staden berättar något viktigt om den stora världen. Kvinnofängelset berättar om – ja, vadå?
– Under vår research tillbringade vi mycket tid på just ett kvinnofängelse. Och vad ska jag säga. Känslan av sorg var överväldigande. Den var överallt. 
På fängelset gjorde han även en annan upptäckt:
– Deras bibliotek hade alla mina böcker … Jag vet inte vad det säger om det jag skrivit.


När grundlades Stephen Kings skräckintresse? Eller. Intresse är ett för svagt ord i sammanhanget. Besatthet är bättre. När började det? Många King-konnässörer pekar på ett biobesök 1957. Stephen var tio år. På duken visades The Earth vs the Flying Saucers. Plötsligt avbröts filmen och biografägaren klev in i salongen med allvarlig min. »Sovjetunionen har just sänt upp sin första sputnik i rymden.« Tioåringen paralyserad av skräck. Där och då insåg han hur tätt sammantvinnade den fiktiva och den verkliga skräcken är. Den atombombsladdade rymdsonden var inte bara ett nattsvart påhitt. Den cirkulerade över honom i just detta skrämmande nu. När som helst kunde den utplåna honom och allt han höll kärt. 
Stephen King letar i minnet, längre tillbaka i tiden. 


– Jag tror jag var sex år gammal och mamma läste en Dr Seuss-berättelse för mig. Det var en väldigt enkel historia om en bondpojke som inte hade visat kungen tillräckligt med respekt och därför skulle avrättas. Det slutade lyckligt, precis innan yxan faller så räddas han – men det som jag tog med mig från denna sedelärande berättelse, var bilden av bödeln i svart huva och yxan.


Men ledtrådarna är fler än så. Den tidiga övervikten, pojkens osäkerhet, ångest och starka känsla av utanförskap. Och hans sammanbitna och målmedvetna verklighetsflykt: superhjälte-alter egot Cannonball Cannon; telefonkatalogerna där Stephen strök över alla namn som figurerat i dödsannonserna i lokaltidningen; dagdrömmarna om mörka övergivna gator där märkliga figurer grep efter honom i den svarta natten.
En dag smög Stephen upp på vinden där han började rota runt i lådorna med faderns kvarlämnade böcker, bara för att en stund senare stirra på ett omslag med ett lik som klättrar upp ur en grav. Han hade just upptäckt den mytomspunne H.P. Lovecraft. När man läser slutet på en roman som Väckelse från 2014 blir det tydligt hur mycket fyndet på vinden präglar Kings författarskap.


Under skoltiden upptäckte han även serieförlaget EC Comics mycket blodiga seriemagasin, med titlar som The Vault of Horror och The Crypt of Terror. Han tog mod till sig och började skriva själv. Tjatade in sina alster i skoltidningen. Fick en novell, med den underbara titeln I was a Teenage Grave Robber, publicerad i ett fristående magasin.

När modern Nellie Ruth fick reda på sonens skrivintresse avslöjade hon att den försvunne fadern hade varit en opublicerad men inte alls oäven författaraspirant. 


Betyder det att skrivartalang kan gå i arv? Tanken är inte främmande för Stephen King.  Sönerna Owen King och Joe Hill (som med vampyrromanen NOS4R2 etablerat sig som utmärkt skräckförfattare), kan ju tyckas vara bevis på det. 

Jag minns ett tidigare samtal med Stephen King. Han fick frågan: Varför skriver du så otäcka berättelser? Och svarade: Tror du jag har något val?


Stephen Kings debutroman  Carrie publiceras 1974, efter en tuff period då han och hustrun Tabitha var i det närmaste panka. Hon arbetade på Dunkin´ Donuts medan maken kämpade med sitt manus. I ren frustration ville han slänga det. Men Tabitha såg potentialen och skickade in det till ett förlag. Doubleday nappade, men det fanns ett problem.

Makarna King hade stängt av sin hemtelefon för att dra ner på kostnaderna och förläggaren William Thompson hade svårt att få tag i sin debutant. Halvt desperat skickade han ett telegram till adressen där King var skriven:
»Carrie Officially A Doubleday Book. $2,500 Advance Against Royalties. Congrats, Kid – The Future Lies Ahead.«
Två år senare regisserade Brian de Palma filmversionen med Sissy Spacek som den mobbade flickan som med sina telekinetiska krafter utkräver en blodig hämnd på sina mobbare. Och resten är, som det brukar heta, historia.


Drygt 40 år senare är Stephen King en av världens bäst säljande författare genom tiderna. Det är omöjligt att hålla reda på den totala upplagan. Men en bra bit över 350 miljoner är en vanlig gissning. Och den förr så bespottade författaren har nu vunnit fler priser än han kan hålla reda på. Dessutom – kritikerna har börjat ta hans romaner på allvar: Är han inte rentav en av USA:s bättre skildrare av småstadsamerika, av människorna som halvt slentrianmässigt, halvt föraktfullt brukar kallas »vanligt folk«? 
Själv säger han:
– Jag ser inte mig själv som en skräckförfattare. Men jag invänder inte mot det. Folk gillar att sätta beteckningar på andra. Jag bryr mig inte. Jag gör det jag gör.


Du torde vara miljardär i dollar räknat vid det här laget. Vad driver dig? 
– Inte pengar. Vi har så vi klarar oss. Jag är billig i drift, min enda hobby är att samla på bilar. 


Okej, en ganska dyr hobby ändå. Så vad driver dig?
– Viljan att underhålla, säger han allvarligt. Jag tycker helt enkelt om det. Om läsarna blir glada av att läsa mig, då blir jag också glad. 
Under många år var Stephen King bespottad av kritikerna. De kunde inte förstå hur någon som skrev om skräck och blod kunde vara så populär. De såg inget värde i hans verk. Skräplitteratur, kort sagt.


När King tilldelades The National Book Foundations prestigefulla pris »Medal for Distinguished Contribution to American Letters« visste upprördheten inga gränser. Mest upprörd var den legendariska litteraturnestorn Harold Bloom:

»Another low in the shocking process of dumbing down our cultural life. I’ve described King in the past as a writer of penny dreadfuls, but perhaps even that is too kind. He shares nothing with Edgar Allan Poe. What he is is an immensely inadequate writer on a sentence-by-sentence, paragraph-by-paragraph, book-by-book basis.« 
– Det är klart att allt hat sårade mig. Särskilt i början av karriären. Det förnekar jag inte. Och det finns ju inget bra sätt att protestera mot det. 


Hur hanterade du det?
– Det enda man kan göra är att fortsätta. Och hoppas att folk till sist ska se vad det är man gör. Och vet du vad: Jag tror att jag levt längre än mina värsta kritiker! 
Sedan konstaterar King att de som bedömer hans böcker i dag, 2000-talets kritiker, är av en annan skola. De är uppvuxna med hans böcker. Många betraktar flera av hans verk som en del av en amerikanska litteraturkanon. Att han överlevde Harold Bloom och andra belackare får ändå ses som ett smärre mirakel. 


Under många år missbrukade han både alkohol och droger; i dag kan han inte minnas hur vissa böcker kom till. Skrivprocessen som föregick Cujo är ett svart hål.
– Jag trodde alla pappor drack så mycket, säger Owen. 
Det kom till en punkt då det inte gick längre. 
En dag, det måste ha varit 1987, samlade Tabitha barnen och vände sig mot maken: »Om du inte tar tag i dina alkoholproblem måste jag tvinga dig att lämna hemmet. Lämna oss.« Om inte förr så insåg Stephen King nu allvaret, och under två år arbetade han målmedvetet med att bli fri från sitt beroende. Han lyckades.

Stephen King
Skrivandet har länge varit en livlina för Stephen King. Men sedan han fyllde sjuttio går det inte längre lika lätt. Foto: Martin Adolfsson

Men tio år senare var han nära att åka dit igen. I juni 1999 promenerade han runt i kvarteret i Bangor, Maine, när han blev påkörd och illa skadad. 
 Jag vet inte hur många ben i kroppen som krossades. Det gjorde oerhört ont. Det var till och med svårt att tänka. Men svaret på frågan »Får det här dig att sluta skriva?« blev nej. Snarare tvärtom. Att skriva blev svaret. 
Vad hände med bilen som körde på dig? 
Han skrattar.
– Min fru köpte den. Och lät förstöra den. Hon ville inte att den skulle säljas i småbitar på Ebay.
Olyckan gjorde att han blev beroende av smärtstillande medicin. Men även det beroendet är borta i dag.


Tabitha och Stephen har varit gifta i fyrtiosju år och det är tydligt vilket stort inflytande hon har på honom. Han återkommer ofta till henne under våra samtal, och säger att han är övertygad om att barnen fått ärva hans fantasiförmåga, men ännu mer hennes.
– De växte upp i en litterär atmosfär. Vi bodde långt ute i ingenstans, och vi hade ingen tv när barnen var små. Däremot fanns det böcker överallt. Så de läste i stället.


Med ett snett leende konstaterar Owen att det kunde gå dagar då barnen knappt såg föräldrarna.
– Vi hörde ljudet från skrivmaskinerna, från deras respektive arbetsrum. De skrev hela dagarna. Fast vi kunde gå in till dem. Jag har inget minne av att pappa någonsin sa »Ut härifrån!«. Medan han jobbade så lyssnade han på AC/DC, och jag vet inte hur många gånger vi gick till sängs till tonerna av hårdrock.   

Jag var mitt uppe i The Shining och hade en massa manussidor liggande. Min son tyckte de var ett utmärkt underlag för sina teckningar

Stephen bryter in:
– Den enda gång jag ångrade att jag inte låste mitt arbetsrum var när din bror Joe gick in där när jag var bortrest. Jag var mitt uppe i The Shining och hade en massa manussidor överallt. Joe tyckte de var ett utmärkt underlag för sina teckningar. 
Efter det hyrde Stephen King ett rum där han skrev klart både The Shining och Pestens tid. 
– Det var väldigt trevligt, säger han. Men sedan ville jag tillbaka till mitt arbetsrum där hemma, och när jag väl flyttat tillbaka låste jag aldrig dörren igen. 
Stephen King läser mycket och alltid. Vid sina resor har han med sig ett gäng nya böcker, och när han kör bil lyssnar han på ljudböcker. Tidigare – långt före ljudböckernas tid – brukade hans barn läsa in romaner på band åt honom, så att han skulle kunna lyssna i bilen.
– Owen läste in James Ellroy åt mig. Och hela Krig och fred! Som en present till mig.


Man förstår vilken fin gåva det är när Stephen King tillägger att det tog så lång tid för sonen att läsa in den tjocka romanen att den sträckte sig över ett helt teknikskifte: från band till cd. Och Owen nöjde sig inte med det. Pappan fick senare även en inläsning av David Foster Wallaces »omöjliga« tegelstensroman Infinite Jest. Både den och Krig och fred är nästan lika omfångsrika som de böcker Stephen King själv så gärna skriver. I början av karriären tyckte förlagen att han skrev väl långt.


När mästerverket Pestens tid kom ut första gången var den »bara« 800 sidor tjock. Kings förläggare tyckte att originalmanuset på 1 100 sidor var på tok för långt, och fick honom att skära bort 300 sidor. Men när King ett antal år senare var ett begrepp kunde han ge ut originalversionen. Så har det fortsatt: Under kupolen är 1 070 sidor. 11/22/63 landade på 850. The Outsider är förhållandevis kort – bara 560 sidor. 


Varför skriver du så tjocka böcker?
– Jag vill ge läsaren en möjlighet att andas, och storyn förtjänar en möjlighet att berätta sig själv. När jag börjar skriva är romanfigurerna fortfarande platta, sedan blir de verkliga, och det är en del av det stora nöjet för mig.


Inspiration och idéer kommer inte lika lätt längre. En del material hämtar King direkt från verkliga händelser – han skrev Jurtjyrkogården efter att en av hans söner nästan förolyckats i en bilolycka. 11/22/63, romanen om en man som reser tillbaka i tiden för att förhindra mordet på John F Kennedy, låg i bakhuvudet hos honom i många år (»När jag först kom på idén söp jag så mycket att jag lät den bero«).

Under kupolen fann sin form – han hade haft idén sedan tidigt 70-tal – under en motorcykelfärd genom Australien. Många av hans böcker utspelas i små städer ute på landsbygden – den fiktiva Maine-staden Castle Rock har ofta figurerat. 


– I hela mitt liv har jag bott i små städer på landet. Det är städer med tydliga klasskillnader, men samtidigt är det orter där folk verkligen talar med varandra, där man vet vem som är vad, säger han och – det är nu han glömmer bort sitt löfte till Tabitha – leder in samtalet på Donald Trump.


– I Under kupolen finns det en romanfigur som påminner om Trump, men det var ju ingenting jag tänkte på när jag skrev den. Greg Stillson i Död zon är en Trump-liknande person, och …


Även om Stephen King känner sig hemma i små städer på landet, är han väl medveten om att det var befolkningen i många av dessa orter som röstade fram Donald Trump som USA:s president. Och man behöver inte prata med Stephen King i många minuter för att förstå att han hatar Trump.
Efter flitigt delade twitter-elakheter som »1665: Isaac Newton discovers how gravity works / 2017: Donald Trump discovers how democracy works«, blev skräckmästaren blockad av landets president (något som verkar göra King en smula stolt). King har fortsatt att gissla presidenten på twitter, hans »favoritkanal«.


– Twitter tvingar dig att komprimera det du vill säga. Du vet att du bara har ett visst antal tecken på dig och det gäller att utnyttja dessa på ett effektivt sätt.
När Twitter utökade teckenlängden från 140 till 280 protesterade King. »Helt onödigt«, skrev han – på Twitter.


Även i hans böcker finns det gott om politiska inslag, men han slår fast att han aldrig kommer att skriva en roman med en »uttalad politisk agenda«.
– En författares jobb är att säga sanningen. Vi bor i ett land där man fortfarande kan göra det. Fiktion är sanning inuti en lögn – och författarna är faktiskt viktigare än någonsin just nu.


– Det finns ju mängder med böcker som har en politisk agenda, som Djurfarmen och 1984. Och Narnia-böckerna var ju reklam för kristendom! När mina böcker blir politiska, är det för att storyn för dem dit. Sleeping Beauties tar avstamp i att män inte vet hur man stryker eller byter blöjor. Om alla män skulle somna, så skulle kvinnorna jobba ihop och lösa problemen.

Tabitha och Stephens hem i Maine med den smått legendariska grinden.

När vi träffas för intervjun har det gått åtta månader sedan Stephen King fyllde sjuttio. Trots åldern fortsätter han att ge ut (tjocka) romaner i furiöst tempo, samtidigt som han läser det mesta som kommer i hans väg. Han har en god kännedom om nordisk spänningslitteratur.


– Jag tycker om Jo Nesbø, och jag gillar Stieg Larsson, inte minst för att han kunde tillåta sig att skriva långt, haha … Och så John Ajvide Lindqvist, säger han och berättar att han nyligen såg en rolig bild på honom. 
– Han såg ut som en gammaldags profet!


Kings storhet gör att ett positivt citat från honom på omslaget, en blurb, garanterar uppmärksamhet. När jag avslöjar att jag är en av dem som alltid köper nya böcker som King berömmer, ler han och pekar på mig:
– You’re a good and smart man.


Genom att studera vilka King »blurbar« får man en uppfattning om möjliga arvtagare i spänningsgenren. En av dem är Justin Cronin, som förnyat vampyrgenren. Här finns också italienaren Luca D’Andrea, vars debutroman Ondskans innersta väsen handlar om inskränkthet i en liten alpby. Stephen King har hyllat engelsmannen Andrew Michael Hurley, som återknyter till den gotiska skräckromanen, och thrillerförfattare som Sharon Bolton och Gillian Flynn.

När jag för några år sedan intervjuade Flynn i samband med Gone Girl sa hon: »Stephen Kings inflytande på mig har varit oerhört stort. Och att sedan få offentligt beröm av honom – ja, det var overkligt.« 


Det har gjorts en lång rad filmatiseringar av Kings verk, och han är mån om att uppmuntra filmskapare att ta sig an hans verk. 
– Jag har alltid tyckt om idén att man ska ge nykomlingar en chans. Jag fick själv hjälp i början av min karriär. Det här är min möjlighet att ge tillbaka. Ibland blir resultatet inte bra, men det får man ta. Det är väl inte direkt någon som längtar efter Children of the Corn.

Skräckmästaren gullar med katter 1985.

Under 2017 kom inte bara den utmärkta film­versionen av Det, utan även den hett emotsedda The Dark Tower, som tyvärr var en besvikelse. De som läst sin dos av King vet att den åtta böcker långa romansviten The Dark Tower är hans magnum opus. Antagonisten genom hela serien är The Man in Black, också känd som Randall Flagg. Ondskan personifierad återkommer han gång på gång i Kings böcker, i Pestens tid och i Drakens ögon och så vidare. I Gwendy’s Button Box från förra året figurerar en mystisk man i svart hatt. Som går under namnet RF.


Stephen King är först och främst känd som en mästerlig skräckförfattare. Men det finns en tunn liten bok av ett helt annat slag, som hyllats av kritiker och som fortsätter att tryckas i nya utgåvor. Hösten 2017 utkom Att skriva i en nyöversatt svensk utgåva. Boken innehåller som titeln antyder Stephen Kings bästa råd till skrivande människor. Den kan också ses som en sorts inofficiell biografi i det att han drar paralleller till sitt eget liv och, inte minst, in i detalj går in på bilolyckan och den svåra konvalescensen.


Vilka råd vill du ge en ung författare i dag?
– Skriv överallt där du kan skriva. Om det behövs, jobba gratis ett tag. Se till att din röst blir hörd. Och se alltid till att sätta värde på dig själv.


Vårt andra möte lider mot sitt slut. Stephen King måste signera en stapel med den holländska utgåvan av Sleeping Beauties. Jag passar på att fråga pr-kontakten Chris Lotts om det inte är dags för King att komma till Sverige snart. Varför inte till Bokmässan? Lotts skakar på huvudet.
– Han är inte så intresserad av att resa till andra länder längre. Dels är han ju sjuttio år gammal, dels är han väldigt amerikansk: han är nöjd med att vara här. 


När jag gör mig redo för att lämna hotellet, och Stephen King signerar mitt exemplar av The Dark Tower, säger han plötsligt:
– Do you know Lindqvist? 


Det ger mig ett bra tillfälle att framföra en personlig hälsning från den svenske skräckmästaren. John Ajvide Lindqvist är mycket influerad av mannen jag har framför mig, och Ajvide är stolt över att King för några år sedan i en intervju pratade om »the wonderful John Ajvide Lindqvist«, så stolt att han förstorat upp citatet på väggen i sitt arbetsrum.


På väg ner i hissen tänker jag att det går en sextioårig båge mellan den skräckslagne tioåringen som satt fastfrusen i biosalongen, över tonåringen som fantiserade om svarta skuggfigurer som griper efter en i mörkret, och som skriver I was a Teenage Grave Robber, den framgångsrika författaren som går ner sig i ett mörkt träsk av sprit och droger, till den sjuttioårige världsstjärnan som skickligt och till synes nöjd med tillvaron fortsätter på den förskräckligt framgångsrika vägen. Samtidigt som han aldrig glömmer detta: »They only come out at night«. 


När jag kommer ut på 6:e avenyn igen tittar jag på bilden en sista gång innan jag stoppar ner telefonen i fickan. Jag vänder blicken mot himlen. Har det inte börjat skymma?

Tidslinje: Stephen King – 70 år som skräckmästare

Rehlin väljer King-favoriter

Pestens tid
I mitt tycke Kings största verk. Det goda och det onda slåss i en post-apokalyptisk värld, där en vetenskapligt framställd influensa tagit död på befolkningen. Läs den längre versionen på 1200 sidor. Magnifik!

The Shining
Kubricks filmversion är bra, men boken är bättre – och mycket annorlunda. I filmen är Jack Torrance galen från början, i boken blir han det efter hand. Även slutet skiljer sig åt till bokens fördel.

Att skriva
Både en briljant manual i konsten att skriva böcker och en sorts självbiografi, som är mycket utlämnande. Många författare menar att det är den bästa bok som skrivits om författandets ädla konst.

Mr Mercedes/Den som finner/Sista vakten
Trilogi om den åldrade polisen Bill Hodges. Den andra delen handlar om besatta bokälskare. Trilogin är något av det bästa King skrivit det senaste decenniet.

11/22/63
En man reser tillbaka i tiden för att försöka förhindra mordet på John F Kennedy. En fantastiskt fängslande roman med en av Kings mest rörande kärlekshistorier – och ett strålande slut.

Annons