Hemlängtan hjälpte exilnorrlänningen Stina Jackson att skriva ypperlig »slow crime«.

Publicerad i Vi Läser 4, 2018.

Kerstin Ekman – en gång i tiden en lovande deckardebutant – står i entrén på förlagshuset. Det är en tacksam tillfällighet för en skribent som söker ett sätt att inleda en text om Stina Jackson. Hon är norrlänningen som efter tio år i USA drabbades av en så stark hemlängtan att hon började skriva på Silvervägen, det mest intressanta som hänt svensk spänning på länge.

Romanen börjar med att Lelle kör ut på Riksväg 95, i folkmun känd som Silvervägen. Ända sedan dottern Lina försvann för tre år sedan har han tillbringat nätterna på sträckan, på jakt efter livstecken. »Han visste hur vägen krökte sig och var revorna i viltstängslet lät älg och ren korsa den efter eget bevåg. Han visste var regnet samlade sig och var dimman flöt upp ur tjärnarna och förvrängde världen.«

– Lelle var det första jag såg. Scenerna med honom kom nästan direkt. Det var han som satt bakom ratten, säger Stina Jackson.

Hon är »besatt av true crime« och en viktig inspirationskälla till Silvervägen var dokumentärserien Highway of tears, om de många kvinnorna som försvann längs Highway 16 i Kanada. Den täta skogen, de långa öde vägarna … parallellerna till hemtrakterna var tydliga. Stina Jackson började skissa på ett fiktivt landskap med starka drag av farmoderns by utanför Arvids­jaur, den som gränsar till en »vacker och ödesdiger« sträckning av Silvervägen.

– Jag visste att det skulle handla om försvinnande. Jag är lite besatt av det, säger Stina Jackson och erkänner att jo, visst kan det ibland kännas som hon själv försvunnit.

– Hela min familj är i Norrland. Jag bor i USA. Det är en sorg att leva så långt bort. Att ha hjärtat på två ställen. Har jag inte försvunnit från mitt ursprung? säger Stina Jackson

Silvervägen är en berättelse om sorg och saknad. Det är en mogen debut; både berättarkomposition och bildspråk imponerar. En talande detalj är att trots att man som läsare tidigt inser att Lelle kommer att möta romanens andra huvudperson, Meja, så vågar författaren vänta med att låta deras vägar korsas. Först ska Lelle köra allt djupare in i sin ensamhet. För att vara en spänningsroman är det ovanligt lite action.

Hur medvetet var det?

– Jag var lite orolig när jag skickade in manuset. Har den här boken ett hem? Den hör inte hemma i den klassiska deckargenren. Själv läser jag sällan renodlade deckare. Mer … Kerstin Ekman. Hon är en av mina hjältar.

Det är nu jag berättar att jag träffade Ekman i entrén. Stina Jackson ser ut som hon vill avsluta intervjun på stört och springa efter Ekman. Men hon sitter snällt kvar.

– I många länder förväntar man sig att skandinaviska deckare ska se ut på ett visst sätt. Jag hoppas att det finns ett behov av en mer finstämd spänning.

Vill man så kan man även läsa Silvervägen som en berättelse om tillit. I Lelles värld kan alla ha med dotterns försvinnande att göra. Men det är inte bara hans tillit som fått sig en törn. Boken befolkas av människor som känner att samhället svikit.

– Det var en atmosfär jag ville få med. Utflyttning, stora övergivna hus, människor som inte litar på staten.

Varför då?

– Jag växte upp med deras rädsla. Hur ska vi överleva? Hur ska vi blomstra? Det är svårt att bo kvar. Och vi som flyr känner oss som svikare. Men Silvervägen visar att Norrland fortfarande lever kvar i mig.

Annons