Vem kan trösta Europa?

Författaren Per Wirtén ger sig ut på en odyssé med tåg genom Europa och hittar berättelser som kan hjälpa oss förstå vår skadeskjutna kontinent.

Tåget rullade långsamt över Rumäniens slätter. Ibland bromsade det in och blev stillastående i det milda höstljuset. Bruna vråkar cirklade runt djupa diken med igenslammat vatten. Jag stirrade ut genom det repiga fönstret. Det stora landskapet låg i väntläge, som om det längtade efter en annan vind.

Jag var på en lång resa genom Europa. Varje dag under tre veckor skulle jag sitta på olika tåg. Se kontinenten glida förbi och tyst sjunka in i den. Jag hade börjat i EU:s fattigaste region, nordvästra Bulgarien runt den lilla staden Vidin vid Donaus flodbankar, och skulle avsluta resan i den mest förmögna: Londons finanskvarter, som trots Brexit fortfarande tillhör unionen.  

Jag ville förstå varför EU hotas av inre upplösning och undersöka om den gamla idén om ett Europas förenta stater fortfarande håller. Att börja resan där unionen är som fattigast var ett ställningstagande. 

Nu satt jag på ett tåg som stannat till på den flacka landsbygden mellan Transsylvaniens vackra städer. Vid horisonten reste sig Karpaterna. Jag längtade efter den polska författaren Andrzej Stasiuks böcker, i synnerhet den storslagna romanen Taksim.

Jag vet ingen författare som med så gråmulen precision fångat landskapet jag betraktade utanför tågets fönster; alla de små städerna i östra EU:s östra gränstrakter, där livet verkar stå stilla men i själva verket är i ohejdbar rörelse på jakt efter det undflyende välståndet. Med Stasiuk – som ofta blandar fiktion, resereportage och egna minnen – reser man inte i knarrande tåg, utan i rostiga bilar längs oskyltade vägar från södra Polen till norra Rumänien. 

Taksim börjar i en av dessa bortglömda städer med sina undanfösta människor. »När nordanvinden blåser känns stanken från den döda fabriken. Alla har rest härifrån nu. De som är kvar kunde inte.« Jag önskar att jag kunde skriva som Stasiuk, men varje försök är förgäves.

Redan något år före finanskapitalismens stora krasch 2008 och den efterföljande eurokrisen undersökte den amerikanska ekonomen James K Galbraith ojämlikheten i EU.

Till sin stora förvåning märkte han att den i vissa avseenden var större än i USA. Han drog slutsatsen att fattiga européer, från de trakter Stasiuk skildrar, skulle börja flytta till de rika storstäderna i nordvästra EU, utlösa främlingsfientlighet och förstärka extremhögern. Ojämlikheten var ett allvarligt hot mot EU:s framtid och behövde därför bemötas med en gränsöverskridande fördelningspolitik i samma stil som den amerikanska under New deal på 1930-talet, avslutade han.

Jag minns att jag då tyckte Galbraith var orättvist alarmistisk. Men nu vet alla att han hade rätt. Sedan några år präglas EU av de privilegierades växande rädsla för öppna gränser och de obemedlades förhoppningar om förverkligat välstånd. Arbetslöshet i Rumänien är inte längre bara en rumänsk fråga, utan har med den fria rörligheten blivit en gemensam europeisk. 

I Taksim reser Pawel och Wladek mellan olika marknader i en skåpbil med utslitna däck. De säljer begagnade skinnjackor och neonfärgade t-tröjor långt från kontinentens mondäna storstäder. De binder samman Europa men får aldrig plats i några högtidstal. Deras villkor har fallit utanför politiken.

De tillhör den växande grupp européer som börjat kallas prekariatet, efter en bok med samma namn av den brittiska ekonomen Guy Standing. De saknar trygga anställningar och fast boende och faller utanför de flesta trygghetssystem. Standing kallar dem »den farliga klassen«, eftersom de saknar naturlig lojalitet med samhällssystemet. De har inte längre något att förlora om det störtar samman. De lever redan i de utfransade ytterkanterna.

Taksim är mättad av livsleda och hopplöshet, ett flackande genom Europas bortglömda bakgårdar och inblickar i vad som döljs bakom planken mot gatan. Oväntat utvecklas den till en gammaldags romantisk saga om fattig kärlek, ond maktutövning och flykt från en välbevakad borg på den rumänska slätten. 

Några dagar senare gick min resa genom södra Polens små provinsstäder: Ozwiecim, Rzeszow, Tarnow och det underbara Przemysl vid den ukrains-ka gränsen. Här återfinns Stasiuks litterära hemland; slitet, historiskt förfärligt och oerhört vackert. Han är en tungsinnets romantiker. Det är enkelt att förstå.

Södra Belgiens rostbälte är inte heller att leka med. Brunfärgade städer, övervuxna slagghögar och sönderslagna fabriker. Mellan Liège och Mons passerade mitt tåg en marknad som påminner om de Pawel och Wladek reser mellan i östra Europa, med samma tilltufsade människor och buckliga skåpbilar.

Några få mil söderut, på den franska sidan av samma avindustrialiserade landskap, inleds Marie-Hélène Lafons oförglömliga lilla roman Annonsen om den ensamstående Annette och hennes son.

Hon har vuxit upp i en värld där man gick direkt från grundskolan till fabrikshallarna, men en dag monterades de ner och försvann till avlägsna länder. Den orubbliga vardagen – arbeta, ta bilen till Belgien för att dricka mycket öl och avslutningsvis en mild efterklang som pensionär – gick upp i rök. Hon har i stället fångats »i en klibbig känsla av konstant förödmjukelse«.

I de trånga radhusen i hennes lilla stad är alla nu rädda för varje förändring, eftersom ingen förändring längre är till det bättre. »Annette kände sig överfallen belägrad översvämmad från alla håll och oförmögen att värja sig.« Europa, de digitala uppkopplingarna, de nya migranterna, pressen att utbilda sig. Hon är ensam. Hon är rådlös. Hon är inte längre anställningsbar. Det enda som verkar bestående i tumultet är de belgiska och brittiska kungahusen. Hon hoppas på dem.

Marie-Hélène Lafons litterära landskap är Le Pen-landet, som hon bemöter med hänsynsfull försiktighet. Annonsen blir så småningom en otippat lycklig roman. 

Lafon slår en båge mellan rostbältet i norr och de lantliga avfolkningsbygderna längre söderut, dit Annette flyttar, därmed mellan den nya högernationalismens europeiska hemmaplaner; i såväl Frankrike som Sverige och andra länder. Le Pen-landet är insvept i rädsla, i en taggig känsla av försvar mot avlägsna marknadskrafter och en stat som inte längre erbjuder något skydd. I hennes romaner är det ett psykiskt och politiskt tillstånd.

Efter andra världskriget utmärktes västeuropeisk politik av ett försök att bädda in de hänsynslösa marknadskrafterna i starka välfärdsstater och den förödande nationalismen i ett förenat Europa. Kristdemokrater och socialdemokrater var överens om inbäddningens syfte att motverka otrygghet och rädsla men oense om hur stark den skulle vara. 

Men de senaste årtiondena har marknaden och kapitalismen återigen bäddats upp genom olika avregleringar. För de flesta har välståndet vuxit till ett dagligt konsumtionstivoli, medan andra har fastnat i rollen som överblivna åskådare. Ojämlikheten har återkommit som en avgörande samhällsfråga. Europa binds nu samman av utbredda orättvisor och ömsesidig misstro.

Det regnade när jag passerade förbi Belgiens murriga järnvägsstationer där huttrande människor väntade på försenade lokaltåg. Jag kunde inte släppa Annettes rådlösa slutsats: »Man var tvungen att försvara sig. Men hur.« När jag var där låg Marine Le Pen fortfarande högt i opinionsmätningarna inför franska presidentvalet, Storbritannien var på väg att rösta för Brexit och i Ungern fann invånarna tröst i en auktoritär regeringschef. Vart är Europa egentligen på väg? Varför har de »gamla« partierna så förtvivlat svårt att höra nödropen?

Långsamt verkar nu även den andra inbäddningen, den av nationalismen, vara på väg att slitas upp. Samtidigt som verkligheten – eurokrisen, terrorhoten, klimatfrågorna, migrationen, pessimismen – ropar efter gemensam politik, så drömmer starka politiska opinioner om en åternationalisering. 

I Calais stannade tåget vid en tom perrong innan det sköt fart ner i tunneln under Engelska kanalen. Det var min sista dag på tåg. Stationen låg inringad av höga staket med vass ståltråd för att hindra migranter att ta sig till London. 

I romanen En fjärran kust berättar författaren Caryl Phillips om den afrikanska krigsflyktingen Solomons svåra resa till Storbritannien. En kväll står han på en bro över just de här spåren. Ska han våga hoppa ner på taket till det framrusande snabbtåget som är på väg mot tunneln? I sista sekunden hejdar han sig. I stället smyger han över Calais hamnkajer och klamrar sig fast på utsidan av skrovet till en bilfärja. Blöt och sönderslagen spolas han iland på en brittisk stenstrand.  

Jag vet ingen som skildrat migrationens och rasismens europeiska historia med större uthållighet än Caryl Phillips. I romaner, novellsamlingar och essäer har han med en underbar språklig lätthet undersökt hur svarta människor genom århundraden bundit samman Afrika, Nordamerika och Europa. Han är som en arkeolog. Försiktigt frilägger han de undanskymdas liv.

I en lång novell i Främlingar berättar han med sin typiska stil om en ung nigerian som när han anländer till Leeds på 1950-talet lever i futurum och hela tiden talar om sitt liv som en framtid, men som sedan mals ner av rasismen och till sist förlorar allt, utom rester av sin envisa inre värdighet. Det är en fasansfull novell med dokumentär prägel. 

»På nätterna när bibliotekens lysrör släckts viskar deras böcker till varandra.«

Phillips berättelser påminner på så vis om Marie-Hélène Lafons. Men den nya nationalismens politik placerar Lafons och Stasiuks litterära landskap i orubblig motsatsställning till Phillips. Det ena kallas europeiskt. Det andra marginaliseras som främmande. Jag drömmer om att de ska förenas. På nätterna när bibliotekens lysrör släckts viskar deras böcker till varandra.

Genom Europa sträcker sig dolda rutter och knutpunkter som de flesta inte känner till. Det är flyktingarnas, migranternas och människosmugglarnas geografi. Det var dem Solomon följde för att komma till Storbritanniens avlägsna kust. När flyktingarna från kriget i Syrien strömmade in i Europa sommaren och hösten 2015 steg några av dessa rutter plötsligt upp till ytan och blev synliga. 

I den mäktiga reportageboken Den nya odysséen kartlade journalisten Patrick Kingsley dem i större detalj än någon annan tidigare gjort. Obetydliga europeiska byar, järnvägssträckor och vägkorsningar visade sig vara huvudpunkter för de långa och farliga resorna. Information om ändrade villkor spreds blixtsnabbt genom Facebook och sms. Instruktionerna kunde vara detaljerade. Liknande dolda leder har funnits i decennier. De är inte främmande. De tillhör Europas historiska arv.

Kingsley följde bland annat Hashem al-Soukis flykt från Damaskus till Skinnskatteberg. Han beskriver familjefaderns resa som »en lektion i kärlek, motståndskraft och hängivenhet«. Den skulle kunna vara hämtad ur en roman av Caryl Phillips.

Från hotellet i Londons finanskvarter där jag avslutade min långa resa kunde jag spana mot de fattiga stadsdelarna i East End dit invandrade i århundraden sökt sig i olika vågor: irländare, judar, sydasiater och afrikaner. De har skildrats av författare som Salman Rushdie, Monica Ali, Buchi Emecheta och Sam Selvon.

Det tog mig tre veckor att resa från EU:s fattigaste region till den rikaste. Men jag kunde lika gärna tagit tunnelbanan några få stationer i London för att mäta upp samma ohållbara ojämlikhet. 

För att bättre förstå de kriser som skakar EU behöver vi vända på de etablerade synsätten – de som dominerar nyhetsrapporteringen och den politiska debatten – så att de börjar utgå från de undanskymdas villkor, från de platser där förväntningar på bättre liv trasslats samman med vanmakt och rådlöshet. Litteraturens berättelser är en underskattad nyckel till en sådan vändning. 

Europa är en komplicerad kontinent med en skrämmande historia. Ett EU som binds samman med demokratiska institutioner kan bara fungera om vi klarar av att översätta och förstå varandras erfarenheter, minnen och mardrömmar.

»Litteraturen har en förmåga att berätta om verklighetens villkor på
ett sätt som politikens språk inte klarar.«

Frankrikes nyvalda president Emmanuel Macron har, åtminstone tillfälligt, brutit den förlamande EU-pessimismen med en politik för ett förändrat och mer offensivt EU. Han har också påpekat att litteraturen har en förmåga att berätta om verklighetens villkor på ett sätt som politikens språk inte klarar. Därför är biblioteken vår största tillgång.

I Taksim skildrar Andrzej Stasiuk hur invånarna i Pawels och Wladeks polska hemstad väntar på något slags revolution: »Det är vad man känner här i staden – väntan. Alla ägnar sig åt livet på ett provisoriskt vis. Man väntar ut det och hoppas att allt ska vändas upp och ner, att allting ska bli annorlunda och de sista äntligen bli de första.« Det känns som en träffande beskrivning av läget i de obemedlades kvarter under 2010-talet, i Vidin, Medziborie, Bailleul, Saint Denis, Molenbeek och Hammarkullen – det europeiska tillståndet.

Hundratals boktips

På jakt efter nästa bok att läsa?

Tipsgeneratorn – garanterat bra läsning!