Terroristen som romanfigur 

Nästan från ingenstans blev terrorsekten IS – även känd som Daesh – synonymt med värsta tänkbara ondska. Och nu kommer romanerna … Vi vände oss till två författare som båda är aktuella med romaner där IS spelar en framträdande roll. Hör terrorsekten verkligen hemma i ett skönlitterärt verk?

Artikeln publicerades i Vi Läser 1 2017.

Johannes Anyuru

Hur gick dina tankar inför skrivandet kring att väva in IS i handlingen?
– Jag tror att den skrivande alltid måste tala om de fasor som hemsöker inte bara världen som helhet utan också hennes privata spillra av den. Och Daesh är ju i allra högsta grad en fasa som de senaste åren har hemsökt islam, mitt hörn av världen, och Europa, som också är mitt hörn av världen. Varje gång jag har följt nyhetsrapporteringen från en av dessa attacker har jag haft en känsla av att en demon har stulit mitt ansikte och burit det som en mask medan jag sovit. Så jag behövde skriva om detta. Jag ville försöka gestalta vad dessa människor tänker och de miljöer som de kommer ifrån, miljöer inte alltid är så olika de platser jag själv har vistats på.

Vilken var den största utmaningen?
– Den största utmaningen, när jag väl hade bestämt mig att skriva var att skriva en text som kunde undfly det starka undersug ur fascismen som just nu blåser genom världen, den kraft som alltid drar in berättelser om islam i en berättelse om att det behövs mer säkerhet, mer kontroll, mer tortyr, slöjförbud, minskad invandring, och så vidare. Och det var då ett element av science fiction eller magisk realism kom in i romanen – en av terroristerna i min bok tror ju att hon kommer från framtiden.

Romaner där terrorister utgör en viktig del av handlingen har det skrivits förr. Men om jag bortser från spänningsgenren så har jag svårt att komma på någon roman som väver in Daesh/IS.
– De litterära och undersökande texterna om just Daesh har nog inte hunnit komma än, av olika skäl. Jag kan däremot tycka att till exempel Yahya Hassans diktsamling indirekt handlar om det här ämnet, eller i alla fall om de människor som ibland rekryteras av Daesh.

Gjorde du någon särskild research?
– Jag läste artiklar, av vilka ett par av forskaren Evin Ismails texter var särskilt viktiga. Hon har bland annat skrivit en sorglig, reflekterande text om en intervju som hon gjorde med en ung man som senare åkte till Syrien och gick med i en av jihadistgrupperna. Det var en text som stannade kvar i mig. Sen tyckte jag också om A rage for order av Robert F Worth, om den arabiska vårens förvandlingar, och Resa in i tomheten av Samar Yazbek, som ju kom på svenska för nått år sen. Två andra böcker som var helt centrala för den här romanen, om än av helt andra skäl, var filosofen Elaine Scarrys bok om tortyr och krig, The body in pain, och Harry Martinsons Aniara.
Hur går dina tankar inför releasen den 2 mars?
– Jag hoppas förstås att romanen blir läst och omtyckt. Att den sprider en sorts ljus. Jag hoppas att den förmedlar något om sökandet efter hopp som alltid pågår, hopp för våra barns skull, hopp om en framtid här.
 
Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar tilldelades Augustpriset 2017

 

Joakim Zander

I din senaste roman Orten spelar IS-rekryter en avgörande roll. Vilken var den största utmaningen med att väva in terrorsekten i handlingen?
– När jag började skriva Orten var IS på frammarsch. Det kändes som om de kom från ingenstans och plötsligt kontrollerade de stora delar av Irak och Syrien, något som jag fann skrämmande och fascinerande. Det faktum att de var så nya i kombination med att områdena de kontrollerade var oerhört slutna var ett stort problem för mig initialt. Det fanns ännu inte så mycket objektiv litteratur eller rapporter om vare sig ideologin eller livet i de områden de la under sig. En stor utmaning var att försöka förstå vad det var IS ville uppnå och vad det grundade sig i, bortom sensationsjournalistiken.
Gjorde du mycket research?
– Enormt mycket. I början var jag främst hänvisad till bloggar, Youtube och alternativa medier för att få en bild av hur allt hängde ihop. Sedan hade jag turen att få kontakt med professor Leif Stenberg på Centre for Middle Eastern Studies vid Lunds universitet. Han hjälpte mig att hitta litteratur och fallstudier och svarade på mina förvirrade frågor. En stor tillgång i början var det amerikanska magasinet Vice videodokumentärer inifrån IS. De gav mig möjlighet att se hur det såg ut i Raqqa och vid fronten. Mot slutet av skrivandet kom flera böcker och artiklar på området som bekräftade mycket av det jag lärt mig under mitt eget researcharbete, särskilt Jessica Stern och J. M. Bergers ISIS: The State of Terror och Graeme Woods artikel What ISIS really wants i The Atlantic.
Har du fått några reaktioner som på något sätt handlar om hur du väver in IS-rekryter?
– Jag får mycket frågor om radikalisering och migration i allmänhet, både i Sverige och utomlands. Något som är slående i reaktionerna och frågorna är att det generellt tycks finnas väldigt låg kunskap om hur radikalisering fungerar och den svenska debatten är tyvärr låst i ideologiska skyttegravar. Jag tror att  vi alla skulle tjäna på att försöka förstå mekanismerna som leder till att vissa människor väljer att sympatisera med något så barbariskt som IS, istället för att reflexmässigt fördöma dem. Och jag tror att det är helt omöjligt att förstå det om vi inte accepterar att det nästan uteslutande är i stort utanförskap som den här typen av problem uppstår.
 
Joakim Zander är aktuell med pocketutgåvan av Orten (Månpocket)