Tora Dahl och pojkarna på Parkvägen

TEXT: STINA JOFS FOTO: CASPER HEDBERG

Efter 50 år kunde förseglingen av författaren Tora Dahls dagböcker brytas. Nu får vi en inblick i det mytomspunna kotteriet på Parkvägen 10 och en kärlekshistoria med Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren i två av huvudrollerna.

Ingen här, skamligt nog, visste att de fanns, säger bibliotekarien Alfred Arvidsson och rotar i fullmatade mappar med läsarbrev – mest beundrarpost – till författarinnan Tora Dahl.

Bilresan från Lidingö till Biskops-Arnö är en dröm i gult och blått. Maskrosor och gullvivor skiner ikapp. Hästgårdar, åkrar, gödsellukt och blomdoft, Skokloster och Jan Fridegårds statarmuseum, slott och koja utmed färdvägen. Himlen är bokstavligen skyhög, endast genombruten av snörräta ledningar i det elnät som levererar energi från norr till söder.  

– Det verkar vara en Tora Dahl-hausse på gång… 

Rektorn för folkhögskolan Biskops-Arnö, Mats Lundborg, berättar att mitt besök är långt ifrån det första. 

– Privata intressenter, författare och journalister har plötsligt fått upp ögonen för henne. 

Platsen vi befinner oss på är känd sedan urminnes tider. På 1200-talet förvärvades ön av ärkebiskops-ämbetet i Uppsala, därav namnet. Under åren har ­mäktiga herrar ersatts av andra lika mäktiga, det har rivits och byggts. Där borgen först stod, uppfördes ett palats och på 1700-talet restes den herrgård som fortfarande står. Under en av flyglarna är en gotisk ceremonisal bevarad. Hela klabbet är K-märkt förstås. 1956 fick Föreningen Norden överta marken och i samband med det förbands ön med fastlandet, nya byggnader restes. Två år senare startade man den folkhögskola som i dag formellt heter Biskops Arnö Nordens Folkhögskola. Tora Dahl studerade aldrig här – hon var redan etablerad författare när skolan öppnade – men vid sin död 1982 blev platsen på ett sätt ändå hennes.

– Det var Jesper Högström som hittade dem. Vi hade ingen aning.

De brev som Alfred Arvidsson visar mig vittnar om en hängiven läsarskara. Tora Dahl var 49 år när hon debuterade med Generalsgatan 8, en bok som gick många förbi och de få som ändå läste verkade inte särskilt imponerade. Men mer skulle komma. Totalt skrev hon 29 böcker, mest framgång rönte den självbiografiska sviten om Gunborg Haag. Tora Dahl, den oäkta dottern till en bagerska, blev till slut den författare hon alltid velat vara. Trots motstånd, ska väl sägas, inte minst från maken Knut Jaensson, som var en av 1930-talets stora litteraturkritiker. Han kom att kallas »vänskapsgeniet« när han knöt till sig sin tids unga, lovande poeter. Medan Harry Martinson, Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Artur Lundkvist samtalade och söp – några mer än andra – på Parkvägen 10 på Lidingö, stod Tora Dahl i köket och tillagade den mat som männen skulle äta. Kollegor var de knappast. Poeterna var arga, progressiva, de ville riva och bygga nytt. Det gällde inte bara synen på litteratur och konst, utan samhället i stort och den mänskliga samvaron, inte minst sexualiteten. De stora orden bet emellertid inte på Tora Dahl. 

Mer prat än handling, kunde hon ­konstatera. Mer fest än manifest.  

Alfred Arvidsson verkar lättad när jag säger att jag inte behöver se alla brev.

– Självklart ska allt sorteras, men hur och när återstår att bestämma. 

Ett bevarat bibliotek på Biskops Arnö

Det jag egentligen kommit för att se har inget oordnat över sig över huvud taget. I samband med Tora Dahls död 1982 iordningställdes en kammare i sobert grått och vitt. Där skulle hennes privata bibliotek förvaras. Önskan var hennes egen. Åtta nätta bokskåp, fullmatade med världslitteratur och böcker skrivna av svenska författare. Ett ovalt bord, en munkstol, i fönstersmygen ett fotografi på Toras Dahls make. Rummet används numera som skolsal för de 18 elever som antas till Biskops Arnös skrivarlinje, en av landets mest prestigefyllda utbildningar som fostrat författare som Sara Stridsberg, Beate Grimsrud och Vi:s litteratur-redaktör Peter Fröberg Idling, bland många andra. Denna vår och sommar gäller emellertid distansundervisning.

Vägg i vägg har Jan Fridegård ett likadant bibliotek. Tora och Jan sågs i livet, de läste förmodligen varandras verk, nu delar deras älskade böcker väggar och tak. Alfred Arvidsson plockar fram verk skrivna av författare som stått Tora Dahl nära – några närmare än många visste, skulle det visa sig. Här finns både de lite mer formella dedikationerna och de nära, från Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf och flera andra. Det är dessa två män som kom att betyda mest för Tora Dahl, ­relationerna ska visa sig vara intima, innerliga, ­passionerade. 

–Den riktigt brännande kvarlåtenskapen finns på Kungliga biblioteket i Stockholm, säger Alfred Arvidsson.

Han menar dagböckerna, de som Tora Dahl skänkte till KB med ett viktigt förbehåll: De skulle förseglas i 50 år. I en av dem skrev hon: »Jag tror att det blir läst en gång, när jag inte finns längre, av människor jag inte känner, det är ganska lustigt att tänka. En del ska förstå.«

Journalisten och författaren Jesper Högström förstod. 

Han lyckades dechiffrera det »du« som förekommer i dagböckerna. Nu sitter han i mitt kök på Lidingö, vi ska strax ta en promenad bort till Parkvägen 10, dit paret Dahl-Jaensson flyttade 1931. För det är om den platsen som Jesper Högströms bok Jag vill skriva sant handlar. Undertiteln Tora Dahl och poeterna på Parkvägen läser jag först som »Tora Dahl och pojkarna på Parkvägen«.  

Jesper Högström skrattar, säger att »så var det nog många gånger«.

– De var stora barn, samtidigt hade de en mycket upphöjd uppfattning om sin egen roll. Många av dem kunde inte laga mat, knappt svara i telefonen. De var hela tiden beroende av hjälptrupper. Det fanns några undantag: Jan Fridegård, Harry Martinson, konstnären Eric Grate… De visade en vuxnare sida.

Stjärnpoeterna, parnassens pojkar. På Parkvägen 10 fick de mat, sprit, husrum och en scen att verka på. En litterär salong i grönskan på Lidingö skulle vara grogrund för en ny litteratur, men många gånger var det nog mer självupptagenhet, avund och konkurrens som drev diskussionerna.

– De tillhörde en krets som inbillade sig, och som stödde sig på D.H. Lawrences böcker, att sex skulle göra oss fria bara vi följde våra drifter. Det var en hel idévärld som blomstrade på Parkvägen 10, en mycket manlig idévärld ska väl tilläggas.

Hur stod Tora Dahl ut?

– Hon förstod att hon befann sig i ett intellektuellt kraftfält, en poesins maktsfär, men hon såg också bakfyllorna, ynkligheten, fattigdomen och avunden. Hon genomskådade de unga männen, men ingen var intresserad av att höra hennes åsikter.

Litterär salong på Lidingö

I slutet av 1970-talet skrev Tora Dahl Kamrater och Nya vägar, två böcker där hon berättade om livet på Parkvägen och alla »pojkarna«, både äldre och yngre: Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Moberg, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Nils Ferlin, Jan Fridegård, Erik Lindegren, Erik Asklund, Gunnar E. Sandgren, Thorsten Jonsson. Till Parkvägen kom inte bara författare utan också konstnärer som Eric Grate, Stig Åsberg och Esaias Thorén. Kvinnor förekom, men oftast som bihang, tillfälliga flickvänner som kom och gick. 

Skulle någon kvinnlig författare kunna lyftas fram i den gruppen, på den tiden?

– Nej, jag tror inte det. Karin Boye var där vid något tillfälle. Moa Martinson en gång och sedan aldrig mer. Det var ett extremt manligt sammanhang. Kvinnor sågs, om man får generalisera, antingen som unga förförerskor eller som den något äldre Tora, en matmor, värdinna. Tragedin i det hela är att de båda rollerna konkurrerade med varandra. Tora ­ogillade de unga kvinnorna. De unga kvinnorna tyckte att Tora var en avundsjuk skvallertant. Båda grupperna behövde förhålla sig till solen, eller snarare solarna, på himlavalvet. Det var männen förstås. Det var djupt orättvist mot alla parter. 

Tora Dahls beskrivningar i böckerna om Parkvägen skapade rabalder. 

– De publicerades när de unga männen blivit etablerade. Flera blev ledamöter av Svenska Akademien. Modergestalten, den milda och väna Tora Dahl, hade förrått dem, menade bland andra Artur Lundkvist, som var rasande.  

Tora Dahl talade ut om hur hon själv upplevt tiden när hon städat och diskat efter de unga genierna och själv kämpat med ett författarskap hon inte tyckte fick något större erkännande. De åldrade modernisterna uppskattade inte att bli skildrade med samma syrlighet som de själva en gång riktat mot det bestående samhället.

– Tora Dahl hade en mycket välfungerande bullshit-detektor, det är inte så vanligt i kulturlivet, säger Jesper Högström.

Att det långt senare skulle visa sig att Tora hade långa, intima kärleksrelationer med två av dem var det få som förstod.

Jesper Högström hade tidigare skrivit en bok om Hjalmar Söderberg, och ville försöka sig på en biografi om Gunnar Ekelöf.

– Han gick som son i huset på Park­vägen, bodde där under långa perioder, så jag bestämde mig för att läsa Tora Dahls dagböcker. De hade blivit offentliga 1994, men ingen verkade ha brytt sig om dem särskilt mycket.

Jesper Högström beskriver ögonblicket då han förstod sprängstoffet i dagböckerna.

– En stöt gick genom kroppen. Det var som att hitta gamla smalfilmer, skildringar av middagar, replikskiften, ilskna utbrott, sedda lite grann från sidan, genom den något äldre kvinnans blick på de unga »genierna«. Där fanns Gunnar Ekelöf beskriven, både som vän och kärlek. Och så tillägnades böckerna ett »du« som ingen visste vem det var. 

När Jesper Högström till slut förstod att det var poeten Erik Lindegren, som också och ibland parallellt med Ekelöf hade ett förhållande med Tora gick det inte att lägga undan materialet.

Gunnar Ekelöf fick vänta. Tora Dahl tog över.

Jesper Högström talar länge om författarbiografiernas ställning.

– Inom litteraturvetenskapen ville man förr inte blanda in människan bakom verken. Men många av de biografier som skrivits har varit insmickrande, osanna, och har bara bekräftat bilden av ett geni. Tora Dahls dagböcker visade något annat. 

Visst tvekade Jesper Högström ibland på bokens inriktning:

– Många gånger tänkte jag: Vad är det för historia? En massa sängkammar-beskrivningar, triviala. Sex är svårt att beskriva. Antingen skriver man för mycket eller för lite. Jag ser beskrivningen av Tora Dahl och hennes två älskare mer som en vemodig historia om ensamhet. Jag hade aldrig känslan att det var en pikant historia om en äldre kvinna som roar sig med unga pojkar. Nej, en berättelse om några människors kärleks-längtan och ensamhet… så såg jag det. 

Ett stycke riven kulturhistoria

Jesper Högström och jag går dalgången  fram, sedan upp mot höjden vid Skärsätra, och stannar slutligen vid ett gammalt trähus, falurött, pittoreskt, en typisk Lidingövilla kan tyckas. Det var här en liten grupp kulturintresserade Lidingöbor ville placera en plakett för att hedra minnet av Gunnar Ekelöf, men sällskapet hejdades tack och lov i sista stund av Gudrun Bohlin, Lidingös kommunantikvarie.

– Det var fel hus, säger Jesper Högström.

Parkvägen 10 ligger bara några hundra meter från mitt hem. Jag har gått samma sträcka tusentals gånger, mina tre barns gamla skola ligger granne med det ­berömda huset. Eller låg snarare. Skärsätra skola invigdes 1911, makarna Tora och Knuts hus revs 1984. Deras tomtmark är nu inkorporerad med skolan, men spårvagnsrälsen ligger där den alltid legat. Likaså Kottlasjön och Mölna brygga, som inspirerade Gunnar Ekelöf till En Mölna-elegi.

Jesper Högström visar ett av de få foton som finns av Parkvägen 10; ett hus så långt från de välkända sommarvillorna med snickarglädje, torn och verandor man kan komma. Nej, en kompakt låda i betong, inga krusiduller eller stora ­fönster mot naturen utanför. 

Hur hamnade paret på Lidingö?

– De hade tröttnat på stan, och deras förhållande hade gått i stå. Knut var notoriskt otrogen och Tora fick finna sig i det. Hon kämpade med att bli utgiven, hans kritikerkarriär gick spikrakt uppåt. I början hade hon varit mycket delaktig i hans arbete. Formuleringar och analyser, som ansågs geniala i de första recensionerna Knut skrev, kom från Tora. Hon fick dock aldrig cred för dem. Kanske tänkte hon, eller de snarare, att lite lantluft skulle göra dem gott. Både privat och yrkesmässigt.

Under researcharbetet har Jesper Högström varit på Lidingö ett trettiotal gånger, sprungit längs vattnet på sina ­träningsrundor och hamnat vid det som numera är en lekplats för skolbarn. I den skildring han gjort utifrån dagböckerna, slår det mig att Tora Dahl aldrig verkar ha skrivit om skolan de bodde alldeles intill. Hon var utbildad lärarinna, men valde bort den karriären. »Läraryrket var själsdödande«, säger Jesper Högström. Men ändå. Hon måste dagligen ha blivit påmind: barnens lekar, deras röster, lärarinnornas förmaningar, skolklockans ringande …

– När man skriver dagbok försöker man få med det viktigaste förstås, men tänker aldrig på det man utelämnar. Ta det här med maten, till exempel. Tora som lagade mat varenda dag, skrev aldrig en rad om det. 

Vad är din bild av henne?

– Ibland har jag varit ganska trött på henne. Hon är gnällig, förbittrad.
»Åk därifrån om det är så jävla jobbigt!«, har jag tänkt många gånger. Man känner hennes ambivalens. Hon befinner sig i ett litterärt maktcentrum, men hon vantrivs i den roll hon tilldelats där. Dessutom sitter hon fast i äktenskapet – hon har helt enkelt inte ekonomi att klara sig själv. Läraryrket vill hon inte ta upp igen. Att stanna på Parkvägen 10, hos Knut, är ett val hon gör.

Om hon inte hade lyckats med skrivandet till slut, hade vi brytt oss om henne?

– Jag tror det. Tora Dahl är intressant, hon levde i en intressant tid. Och hon beskriver ett slit som många nog kan känna igen sig i. Mycket gick emot henne, både yrkesmässigt och privat, men det fanns en jäkla fighting spirit i henne. Och inte att förglömma, hon betydde mycket för de läsare hon så småningom fick. ­Hennes buttra envishet ledde ändå till något till slut.

Vi skils åt. Dagarna går. Jesper Högström skickar mig en bild på en betongklump som nu står på hans skrivbord hemma. 

– Jag fick för mig att det var en bit av huset på Parkvägen 10, kanske den sista som fanns kvar.

Om klumpen verkligen tillhörde huset vet ingen, men Jesper Högström vill hålla fast vid tanken. Betongen får symbolisera mödan med att beskriva en människa.

– Som biograf tycker jag att man har rätt att koncentrera, man får stilisera och bygga scener, men det är viktigt för läsaren att veta, tycker jag, att varenda replik och tanke går tillbaka till ­källmaterialet. Jag har inte hittat på. Det ska vara sant, sa Tora Dahl, som ju skrev många biografiska skildringar, och fortsatte: »Framför allt ska man försöka nå fram till en rättvis skildring.« Jag har verkligen försökt att göra det.

---

Stina Jofs är redaktör på Vi, född och uppvuxen på Lidingö. »Som barn brydde man sig ju inte, men ju äldre jag blir, desto mer fascinerad blir jag av alla de författare som bott på denna ö. Många hus bär på en rik kulturhistoria.«