Runmarö – författarnas ö

TEXT: LARS WESTMAN FOTO: CHRISTIAN LJUNG

En timme från Stockholm ligger ­Sveriges kanske mest litterära ö. Här tillbringar Tomas Tranströmer sina somrar, precis som Strindberg och Söderberg gjorde före honom. Lars Westman, själv flitig Runmarögäst, rapporterar från en plats där de litterära legenderna vårdas ömt.

Den här texten publicerades ursprungligen i Vi Läser #4 2012.

---

Är Tomas Tranströmer ättling till franciskanermunkarna
som kom hit till Runmarö på tolvhundratalet?

Det är i alla fall en bra tankelek. Och jag prövar den på honom själv. 

Vi sitter i Blå huset i byn Gatan på Runmarö. Det här är lotsarnas by med ­utsikt över Kanholmsfjärden och leden
in mot Stockholm. 

Blå huset är världsberömt och översatt till sextio språk. Tranströmers morfar var lots och bodde här i huset. Sysslingar och släktingar har sommarhusen på sluttningen ner mot sjön. Alla är hopsläktade ända tillbaka till den katolska medel­tiden.

Han själv blev poet. Det kanske också är en sorts lots, undrar jag.

– Mycket bra, svarar han. 

I sin diktsamling Östersjöar skriver han om franciskanerna. De hade kommit som missionärer till Stockholm från Frankrike och grundat ett kloster på Riddarholmen. Kung Magnus hade år 1288 skänkt ön Runmarö till dem, inte för att få böner lästa över sig utan av krassa ekonomiska skäl: på ­Runmarö fanns kalk. Och kalk behövdes som murbruk i den nya stad kung ­Magnus tänkte bygga.

Franciskanerna visste hur man gjorde. De bröt och brände kalk i några hundra år. Gamla Stockholm är murat med kalk från Runmarö. Munkarna gillade dessutom sniglar, escargots, med pressad vitlök och jungfruolja. De importerade sniglar, vinbergssnäckor, från Frankrike till Stockholm och tog dem med sig ut till Runmarö. De spred sig snabbt i landskapet.

Ättlingarna till sniglarna hasar i dag omkring i Tranströmers trädgård precis som munkarna finns i hans gener.

Hur skulle sniglarna annars ha kommit hit till ön? Simmat? Han skriver om dem i Östersjöar, de är släkt:

»Syster snigel står nästan still i gräset, ­
känselspröten sugs in 

och rullas ut, störningar och tveksamheter …

Vad den liknar mig själv i mitt sökande!«

De utlokaliserade franciskanerna blev vanliga skärgårdsbor. Och när Gustav Vasa stängde och plundrade alla kloster i landet blev munkarna kvar på Runmarö.Vart skulle de annars ta vägen? Åka till­baka till Frankrike efter trehundra år?

De fick ihop det med kvinnor här ute. Och som invandrare alltid har gjort tog de svenska namn för att inte deras barn skulle mobbas.

Franciskanernas ättlingar blev lotsar. De kunde den »underbara labyrinten
av öar och vatten …«, alltså farleden från ­havet och in till Stockholm.

Jag drar den här kronologin för Tomas och hans hustru Monica. Varför skulle han inte kunna vara ättling till en franciskanermunk? Har han tänkt i de här ­banorna någon gång?
Jovisst har han det.

– Mycket bra, säger han.

– Det här har du aldrig talat om för mig, säger Monica.

Han gillar den här tankegången som han inte kan sätta ord på eftersom han förlorade talet i en stroke för tjugo år sedan. Han kan inte säga mer än orden »Bra« och »Mycket bra«.

Högersidig förlamning. Men han är med i alla samtal, utan tolkningar. Och om en stund ska han sätta sig vid pianot; en gammal synt som han tog ut till ön långt före stroken. Och långt före Nobelpriset. Några tangenter är stumma, ­kanske blir det en ny synt för en bråkdel av Nobelpengarna. 

Efter Nobelpriset får han ännu fler vänsterhandskompositioner, tillskickade sig av kompositörer över hela världen. Borde han inte be kompositörerna und­vika de stumma tangenterna på synten? ­»Mycket bra«, säger han. Vi har trevligt i Blå ­husets kök. Det är första dagen de är ute för sommaren.

Monica Tranströmer säger att hon kommer att sakna de där torsdagarna i november när vi journalister köade i trapphuset utanför lägenheten på Södermalm, i väntan på att hennes man skulle få Nobelpriset. År efter år. Samma procedur.  

– Ibland kom ni in och undrade om vi var besvikna. Men det var vi inte. Tomas spelade för er.

Hon pekar på en redskapsbod utanför köksfönstret, den tänker de bygga om för en ännu mindre bråkdel av Nobelpengarna. Det är svårt att greppa omfattningen av  förändringen i livsföringen. Livet går ­vidare som vanligt. Eller?   

– Jag hade tänkt lansera dig Tomas som franciskanerättling, säger jag. Det blir en världsnyhet. Är det ok?

– Ni journalister måste alltid komma med nyheter, säger Monica Tranströmer.

– Mycket bra, säger hennes man.

August  Atrindberg  kunde förstås inte veta att det skulle framfödas en världs­poet här på ön. Och Nobelpriset med alla dynamitpengarna fanns inte när han kom hit sommaren 1889. Att det blev just Runmarö berodde på att han var portad nere på Kymendö, där folk kände sig skandaliserade i hans roman Hemsöborna.

Runmarö blev i stället hans basläger i tre somrar. Och det var han som drog ut de första författarkollegorna hit: ­Hjalmar Söderberg och Gustaf Janson som de första i en lång kedja ända in i vår tid.  

Runmarö är en härlig ö som dessutom har fördelen av att ligga bara en timmes båt- och bussresa från Slussen inne i Stockholm. Om man får lappsjuka kan man dra in till stan. När jag går i land i Styrsvik efter fem minuters båtfärd från fastlandet möter jag ofta författare på väg hem eller in till stan.

Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström sommarbor borta i Lerkila, nära några strindbergska kultplatser. Peter Mosskin bor fast här ute, han som skrivit romanserien om sina förfäder från Asien. Mosskin har en lya inne i stan. Det tycks gå bättre att skriva där inne. Samma med Fredrik Sjöberg. Det händer kanske för mycket på Runmarö. Eller för lite. Kanske är det för vackert här ute? Vad är det för mening att sitta och skriva när skapelsens alla underverk ligger utbredda framför en? 

Strindberg hade inte sådana skrupler. Utsikter förlöste honom. 

Jag blir skjutsad på flakmoppe av Pia Landelius runt bland husen där Strindberg bodde. Flakmoppe är standardfordonet på alla skärgårdsöar. En trehjuling med stort flak där man kan sitta två ­vuxna eller dubbelt så många barn.

Det är långt mellan byarna. Runmarö är en kontinent. Över en mil vägar. Strindberg bodde på norra delen, i Stenbro och Lerkila. Han valde hus med utsikt. Det verkar som om han fick frid inför stora utsikter, som om de var en del av evigheten.

Alla vet var han bodde. Pia Landelius har berättat allt i Runmarö Tidning. Hon kom hit till Runmarö för tjugo år sedan för att det fanns så fina skridskoisar ända ut till havsbandet.

Hon vinkar till några sommarboende som kommit ut till sina hus. Alla känner henne. Ibland har hon stora grupper med sig på Strindbergsvandringar. En gång gick hon vilse med en hel grupp när hon skulle till Silverträsket. Det är en liten pöl kantad av gungfly mitt inne i skogen. Strindberg skrev en berömd novell om Silverträsket. Jag har själv gått vilse på väg dit. Där finns köttätande blommor som lever på insekter; sileshår och ­amerikansk flugtrumpet.

Pia visar mig huset där Strindberg ­bodde med utsikt över Kanholmsfjärden. Sedan knattrar vi i väg på flakmoppen till huset där han sparkade den danska tri­baden Marie David utför trappan. Han ansåg att hon förfört hans hustru Siri. Så där höll han på.

– Huset är en station i alla Strindbergsvandringar. 

– Det visste vi inte när vi köpte huset, säger ägarna. Plötsligt kan det stå trettio Strindbergsturister vid staketet. 

Strindberg levde öppet med full insyn i sitt komplicerade privatliv. En sommar hade han inte pengar att betala hyran. När han drog in till stan på hösten höll ägaren kvar hans hustru Siri och barnen som gisslan. Det kom inga pengar från Strindberg förrän i november. Familjen höll på att frysa ihjäl. En annan mer tveksam historia handlar om en blomsterkorg han gav till Siri, med en huggorm under blommorna.

Ja, det blir lite för mycket Strindberg ett sådant här jubileumsår.Var han så bra? Svar: Han skrev I havsbandet här på ­Runmarö. Hans bästa roman? 

Däremot är novellen Silverträsket rörig och med påklistrad mysticism i hans skruvade En blå bok-stil. 

»Strindberg kan dra åt helvete«, sa man på ön. Lotsarna tystnade när han kom. Men sommaren därpå fick han ändå hyra. Man behövde sommargästerna. Och Strindberg drog hit folk, han var skärgårdens första stora uttolkare, konstigt nog har han ingen Vaxholmsbåt uppkallad ­efter sig, med tanke på den invasion han drog i gång hit ut.

Ortsborna var kluvna men behövde pengarna. Pia Landelius berättar om när Bruno Liljefors ville betala med en tavla för att bli rodd ut till sin ö Bullerö. »Kan man äta tavlor?« sa man. »Liljefors kunde väl simma ut till Bullerö.«

Historien lever förstås; hur många ­miljoner hade tavlan varit värd i dag för ättlingarna?

Så mycket skäll som författaren Gustaf Janson fick kom Strindberg aldrig i närheten av. Gustaf Janson är bortglömd i dag men aldrig överträffad som Runmarös skild­rare. Han skrev tre böcker från ön fyllda med kufar, fyllbultar, ­skojare, slags­kämpar och skenheliga ­missions­pastorer. Och framför allt brännvin. Runmarö höll på att supa ihjäl sig i ­Gustaf Jansons böcker. De var den tidens storsäljare med upp­lagor som Strindberg inte kom i närheten av, då.

Runmaröborna läste själva inga böcker. »Böcker, vad ska det tjäna till? Kan man äta böcker?« Däremot fanns det sommargäster som berättade för Runmaröborna om Gustaf Jansons böcker och kanske ­läste högt ur dem. Saken var klar: böcker var rena djävulskapet och Gustaf Janson dess profet. Det gick så långt att handelsmannen på Runmarö var tvungen att bränna hela sitt lager av Gustaf Jansons bok Ön. Det snackar man fortfarande om.  

riita carlström skötte biblioteket på Runmarö på åttiotalet när Gustaf Jansons böcker var glömda och Tomas Tranströmers stjärna var i stigande. Återigen var det sommargästerna som var pålästa. De berättade för Runmaröborna vilken stor poet som sommarbodde i Blå huset i ­Gatan.

Särskilt den där samlingen Östersjöar; den handlade direkt om Runmarö och ­indirekt om hela tillvaron. Och tvärtom. Jag råkade en gång skriva i Tidningen Vi att han var mer känd i San Francisco än på ­Runmarö. Det var en kränkning mot ön! ­Riita ­Carlström gav mig landstigningsförbud!

Men lite rätt hade jag. Och Tranströmer själv låg lågt, han ville inte blanda ihop sitt liv som poet med livet på ön. 

– Tomas blev livrädd när jag frågade honom om han ville komma och läsa sina dikter i hembygdsgården, säger Riita. 

Det var då det. När han fått Nobel­priset hade Runmaröborna egen stor ­Nobelfest i Hembygdsgården samtidigt som det var Nobelfest i Stadshuset. 

– Vi hade klätt in hela hembygdsgården med björktapeter från Ikea. Det låg dikter av honom vid tallrikarna på festbordet. 

 På bioduken var det tv:s direkt­sändning från Stadshuset. Några grät
när ­Monica Tranströmer läste Tomas ­Nobeltal. Man såg honom sitta där i sin rullstol och lyssna.  

– Aldrig har vi haft en sådan fest på Runmarö. När dansen började i Blå ­hallen började vi dansa här i hembygdsgården. 

redrik Sjöberg bor nog vackrast på ön. Huset ligger på en klippa ovanför ­Uppeby träsk som inte är något träsk utan en gammal havsvik som avsnörts av land­höjningen. Här hamnade han av en ­tillfällighet.

– Jag skrev en kolumn om blommor i Svenska Dagbladet. »Åk till Runmarö, där finns det orkidéer«, sa man till mig.

Orkidéerna stod som spön i backen runt kalkhällarna på Runmarö. Men framför allt fanns det blomflugor. Blomflugor dras till orkidéer, och tvärtom. Men lika omsusade som orkidéer är, lika oansenliga och ringaktade är flugorna. Ingen bryr sig om dem. Utom Sjöberg; han är avhoppad entomolog, alltså i­nsektsforskare.

Han skrev boken Flugfällan om släktet blomflugor och om en bortglömd flugforskare, René Malaise, som en gång ­konstruerat en flugfälla. 

– Jag är samlare, jag samlar på insekter som ingen bryr sig om. Och jag samlar på bortglömda gamla avvikare som ingen ­heller bryr sig om, säger Sjöberg. 

Det finns något gripande i alla fantaster som levat och verkat en gång och ­sedan glömts bort. »Fotnoternas män« kallar Tranströmer dem i dikten ­Codex. Som till exempel Gustaf ­Janson, han som skrev storsäljarna om Runmarö. Han är försvunnen i den ­kollektiva minnesförlusten.

Sjöbergs bok Flugfällan blev Augustprisnominerad och en stor framgång. Tyskarna älskar Flugfällan (Die Fliegen­falle). Nu har han just kommit hem från en ­turné där han läst ur sin nya essäsamling Varför håller man på? Först har han själv läst på svenska, sedan har den lästs på ­tyska. Fullsatt. 

Han är fortfarande häpen över hur ­fantastiskt livet blev efter Flugfällan.

– Jag kan leva på mina böcker. Otroligt!

Han och hans hustru Johanna köpte den här tomten med vidhängande stuga en gång när de var unga och fattiga. Sedan blev det ett hus med glasad vägg ut mot sjön. Tre barn fick de. De gick i skolan borta vid kyrkogården. Vuxna och utflyttade, men kommer alltid tillbaka till ön. Den lilla stugan som familjen bodde i blev ­Johannas ateljé när det nya huset var klart. Hon är bokbindare.

Författare kan vara hur nerviga som helst. De som binder deras böcker motar liksom bort alla dåliga vibbar i böckerna de gör. Hon och hennes man Fredrik är alltså ett perfekt par. Hon har ställt ut sina bokband i Paris och New York och skulle kunna kalla sig kunglig hovleverantör (fast det gör hon inte så klart), efter bröllopsboken som hon band åt Victoria och Daniel.

En gång ställde hon ut en miniatyrbok, stor som en tumnagel, i New York. Just nu håller hon på med att göra papper av gamla getingbon. En bit getingpapper fick hon in i den kungliga bröllopsboken. ­Getingpapper är kanske bra mot alla ­dåliga vibbar? Getingarna bygger bon av pappersmassa kan man säga. De tuggar
i sig trä.

– Jag tycker bona är så vackra, säger hon.

Runmaröborna kommer nu med geting­bon till henne.

Om man är bokbindare och får getingbon av de sturiga skärgårdsborna är man en av dem. 

– De har accepterat oss, säger hon.

fredrik sjöberg och Tomas Tranströmer fann varandra på allvar via insekterna. Med flakmoppen tar det bara fem minuter bort till Gatan och Tranströmers Blå huset. Tranströmer hade samlat insekter som väldigt ung och hade en gammal osorterad samling på vinden, den tog Sjöberg tag i och katalogiserade och skrev en liten bok om, med roliga kapitel om insektssamlandets vedermödor.

– Om man skriver om insekter måste man berätta historier, säger han.

Folk är ju nollställda inför själva ämnet. Men om man berättar bra historier om flugsamlarna får läsarna en massa kunskap om flugorna på köpet. Där har vi nyckeln till all folkbildning. Och det finns alltid bra historier om flugsamlare, det ligger i sakens natur.

– Här på Runmarö har det funnits tre insektsforskare; C.G. Hoffstein, Tomas Tranströmer och jag själv. Och störst av oss var Hoffstein.

Carl Gustaf Hoffstein var en fattig ­snickare och hantverkare som bodde på
en udde i Långviken. Alla skrattade åt ­honom och hans flug- och blomsamlande. När Hoffstein skröt om att han fått en blomma uppkallad efter sig blev det ännu värre. »Kan man äta sig mätt på sånt?«, ­hånade man.

vad hjälpte det att han var en bra snickare och att han byggde hus åt lotsarna, bland annat Blå huset åt Tranströmers morfar. Han var en ohjälplig kuf.  

Det var Fredrik Sjöberg som hittade honom efter hundra år. Och på samma sätt som Strindberg och Tomas Tran­strömer lyft upp Runmarö ur utskär­gårdarnas dimmor, har Fredrik Sjöberg lyft upp hela insektsforskningen, ­entomologin, i modernitetens ljus. 

– Förr brukade folk fråga varför jag ­samlar flugor. Det är billigare än att supa brukade jag svara. Dessutom tänker man bra när man samlar. Nu frågar ingen längre. 

lugor är snudd på ekologiska. Men hur är det med sniglarna på ön? Inga ­insekter precis. Men skulle man kunna dna-bestämma Runmarösniglarnas ­härkomst genom att matcha deras gener mot något kromo­somregister? Varifrån i Frankrike härstammar de, från vilket franciskanerkloster? 

– Det kan finnas olika populationer sniglar med olika proveniens, säger han.

Med så kallade mitokondrie-dna kan man spåra härkomster tusentals generationer tillbaka. Hur många snigelgenerationer går det på ett människoliv?

Jag märker att han tänder lite ­behärskat på Tomas Tranströmers härstamning från franciskanerna. Visst är det en bra teori – bara man inte pressar den för hårt. 

Det sannolika är ofta sannare än sanningen, säger han.

Det är ju faktiskt glasklart. 📚

---

Lars Westman (1934-2021) var journalist och författare.