Den 24 maj 2019 var det 100 år sedan riksdagen beslutade om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Beslutet föregicks av en intensiv strid, inte minst inom litteraturen.

I en känd skämtteckning av Ellen Key, kommer hon värdigt skridande beväpnad med en enorm reservoarpenna. Hon skjuter fram pennan som en lans, och mot henne rider i sporrsträck en riddare i rustning. Föga ridderligt måttar han ett slag med spikklubba mot den lilla damen. Riddaren är ingen annan än Svenska Akademiens sekreterare, Carl David af Wirsén, konservativ motståndare till allt som luktade kulturradikalism, kvinnosak och erotik. 

Teckningen ger en god bild av litteraturen som vapen i den politiska kampen. Rösträttsstriden är inget undantag. Många av dess bataljer utspelades på diktens arena, i lyrik, romaner, pamfletter, pjäser och skämtteckningar. 

1884 väcktes den första motionen för kvinnlig rösträtt i Sveriges riksdag. Förslaget kom från liberalen Fredrik Theodor Borg från Helsingborg. 

Borg, som var ovanligt radikal, tyckte att alla länder misshushållade med »de krafter, som qvinnan eger i såväl intellektuellt som moraliskt afseende«. Särskilt med tanke på att männens långa regemente knappast »lemnat menskligheten på den ståndpunkt av humanitet och kultur som man med skäl kunnat önska«.

Det var dags att sluta behandla kvinnor som något »oändligt underlägset«.

Det blev livlig debatt i andra kammaren. Högermannen greve Erik Sparre menade att »det skulle vara intressant om vi här hade fruntimmerssällskap«. 

Men, menade Sparre, det gick ju inte, det skulle bli för trångt! Han skyllde på dammodet. Med sina vida kjolar och skrymmande turnyrer, hur skulle »damerna kunna komma fram på dessa trånga gångar«?

Fredrik Theodor Borg blev rasande. Detta var att »kasta ett skimmer af löje« över frågan. Men Borg insåg att det var det normala: »I England har man sagt, att den första period denna fråga haft att genomgå var löjets, den andra förargelsens och den tredje aktningens.«

Sparres raljanta skämt gav ett av de första flatskratten på rösträttskämparnas bekostnad, men inte det sista. Kvinnosaken i stort hade länge varit en källa till munterhet. Frågan var hett debatterad, av både kvinnor och män. 1880-talet är kulturradikalismens stora årtionde, och norrmännen Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson var namn på radikalernas läppar i hela Skandinavien.

Ibsens drama Ett dockhem hade haft premiär 1879, och pjäsen om Nora som förfalskat en växel och lämnat hemmet blev en skandalsuccé i hela Europa. Var det detta som var kvinnofrigörelse? Ett grundskott mot äktenskapets helgd, mannens makt och familjens väl.

Ibsen – och kvinnorörelsen – är måltavlan i Strindbergs novellsamling Giftas, som kommer ut samma år som Borg motionerar om kvinnlig rösträtt. Strindberg är faktiskt för rösträtt, även för kvinnor, något som brukar glömmas bort. Men han är lömsk på kvinnorörelsen i alla fall.

I novellen med samma namn som Ibsens pjäs är det sjökapten Pall som blir sotis på hustruns väninna, den emanciperade blåstrumpan Ottilia. Hon har gått på seminarium och kollrar bort Palls lilla dockhustru med Ibsen och Platon och annan torr filosofi.

Kapten Pall är skakad, och har gruvliga hämndfantasier. Man borde skicka ner Ottilia »i skansen och släppa andra backlaget på henne med skalkade luckor«. Han visste nog vad en nucka som hon behövde. En rejäl våldtäkt av mannarna, bakom stängda dörrar men med öppen gylf… »Fick Ottilia sin varma mat, så fan hon skulle tala om Plato …«

Den upprörde Pall har rentav frågat Krigskommissarien »om man enligt svensk lag har rättighet att röka ihjäl sin hustrus väninnor! Nej det hade man inte.«

I sin nöd vänder han sig till svärmor – och får det handfasta rådet att göra fru Gulli svartsjuk. Kurtisera Ottilia, bara. Sagt och gjort. Kaptenen börjar prata matematik och stjärnbilder med den förtjusta Ottilia, knäpper hennes bottiner och kysser henne med glöd. Hustrun blir mycket riktigt svartsjuk och sparkar ut den forna väninnan. 

Då är ordningen återställd i dockhemmet, och »lärkefåglar och spillefåglar sjunga och kvittra«!

Det blev tryckfrihetsmål för Giftas. Officiellt rörde åtalet hädelse, för att Strindberg hade skämtat med Herrens heliga nattvard, men alla antog att det grova sexuella språket bidragit. Juryn var oenig och Strindberg blev friad.

Den allmänna rösträttens mest berömda dikt är Verner von Heidenstams Medborgarsång 1899: »Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar«.

Rösträtten kopplades allmänt till värnplikten; en man, en röst, ett gevär, som Heidenstam uttryckte så här:

Ej herrarna ensamt grepo sitt svärd,
när varnande vårdkas tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar. 

Den retoriken var entydigt manlig, där fanns knappast plats för damerna, eller pigorna. Men nu var det hög tid för kvinnorna att göra sig hörda i debatten.

En författare som både läst och inspirerats av Strindbergs Giftas var Frigga Carlberg i Göteborg. Hon var en av den svenska rösträttsrörelsens mest radikala kvinnor. Hon fanns med när LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, grundades 1902.

Frigga Carlberg skrev flera pjäser som fortfarande är roliga att läsa. I När begreppen klarna har doktor Brandtzow rysliga problem. Hans fru Olga har börjat umgås med blåstrumpan Karin, och doktorn blir svartsjuk, precis som kapten Pall hos Strindberg. Doktorn kan inte förstå varför kvinnorna prompt ska utbilda sig och kräva rösträtt? Kan de inte nöja sig med att vårda hemmet?

I andra akten översvämmas huset av doktorns ogifta, bortskämda systrar. Pappa har gått i konkurs, och systrarna måste nu bli försörjda av sin bror. Doktorn blir rösträttskämpe över en natt, och framför allt ivrig tillskyndare av kvinnans rätt till arbete utanför hemmet… Frigga Carlberg skriver rappt och roligt, och humöret har hon absolut lånat av Strindberg.  

Frigga Carlberg var socialarbetare och filantrop, och grundade flera barnhem. När det gällde rösträtten tog hon, precis som Elin Wägner, starka intryck av de militanta suffragetterna i England.

Hon ordnade den enda gatudemonstrationen för kvinnlig rösträtt i Sverige, som hölls i Göteborg. Där marscherade kvinnorna under tre plakat som föreställde en fängelsekund i randiga kläder, en mentalsjuk man i tvångströja, samt Selma Lagerlöf. Det som förenade dessa tre var att alla saknade rösträtt! 

Den tuffa Frigga Carlberg hade till och med vågat bjuda in den berömda suffragetten Sylvia Pankhurst som talare i Göteborg. Det var trotyl. Undra på det, när man i efterhand tittar på suffragetternas metoder. 

Inspirerade av anarkisten Kropotkin kastade de bomber, klippte av telegraftrådar, sprängde brevlådor, satte fyr på läktarna på kapplöpningsbanor och grävde upp golfbanor!

De präktiga svenskorna satsade i stället på folkbildning, studiecirklar och broschyrer. Stor lycka gjorde tärningsspelet Rösträttsspelet, där en av verserna löd:

»Sitt ned ett kast! sa Staaff. För männen först vi ömma. Se’n lofva vi att ej din rätt vi skola glömma.«

Man tryckte vykort i mängd, med bilder av berömda kvinnor i historien och samtiden.

Två av de främsta kvinnorna fanns i de egna leden, Ellen Key och Selma Lagerlöf. Selma Lagerlöf var det verkliga trumfkortet – världsberömd, akademiledamot och obestridd storhet. Hennes tal imponerade till och med på motståndarna: 

»Behöfva inte vi kvinnor också höjas och upplysas? Behöfva inte vi också frihet och makt? Skulle inte vi också erfara tacksamhet och stolthet om fosterlandet ville erkänna, att det behövde oss?«

Men Ellen Key var ingen ofarlig röst i rörelsen. Hennes rykte var om möjligt sämre än suffragetternas. I decennier utpekad som en skräcködla och ungdomens förförare. Fruktad och avskydd både av manliga giganter som August Strindberg, Carl David af Wirsén och Vitalis Norström, och en nagel i ögat på rationella (och kristna) likhetsfeminister. Key blev tidigt offer för skämttecknarnas vassaste ritstift.

Albert Engström i Strix var virtuos när det gällde att karikera rösträttskvinnor. Antingen fula och manhaftiga, eller som magra, frigida nuckor, eller rent av som manslukande vampyrer med långa naglar, redo att slå klorna i de stackars männen. Och vare sig de var feta eller magra hade de alltid en strategiskt placerad skäggvårta.

Kåsören Bon Soir i Nya Dagligt Allehanda har också fastnat just för vårtan, efter ett besök på rösträttsmöte: 

»Hennes glasögon hade sitt stöd på en vårta …Med vårtkratern halföppen såg hon ut som Hin Ondes mamma.«

Den bilden hade han troligen knyckt av Albert Engström.

Den allra första kända rösträttsromanen i Sverige kom ut 1904, och originellt nog propagerar den med full kraft – mot kvinnlig rösträtt! Författaren hette Annie Quiding, gift Åkerhielm. 

Romanen heter Fru Fanny, huvudpersonen är en engagerad rösträttskvinna som slits mellan den traditionella kvinnosaken och Ellen Keys falang, som propagerar för fri kärlek. Fru Fannys unge make blir illamående av det radikala »skamlösa« budskapet, och kräver att Fanny lämnar rörelsen. Det gör hon inte. Hon försummar till och med barnen för rösträttens skull. 

Mycket gripande är kapitlet när Fanny reser på kongress i Köpenhamn, och barnjungfrun slarvar med lilla dottern Etty, som får lunginflammation och dör en kvalfylld död. 

Annie Åkerhielm var en stridbar och produktiv författare, i dag nästan bortglömd, och det mer av idelogiska än litterära skäl. Fru Fanny hälsades artigt av kritiken på sin tid, även om många fann den »väl reaktionär« redan i samtiden. Med åren skulle Annie Åkerhielms konservatism gå över i tysklandssvärmeri och nationalsocialism. Hon blev en av Hitlers uppriktigaste beundrare i Sverige.

Viktiga datum i kampen

27 januari 1918 Finska inbördeskriget bryter ut mellan »röda« och »vita«. Vita sidan segrar i maj.

27 april 1918. Riksdagens andra kammare antar förslaget om kvinnlig rösträtt, men första kammaren avvisar för-slaget för sjätte gången! Högern är nu ensamma om att avvisa allmän och lika rösträtt.

14 juni 1918. Riksdagen antar en ny fattigvårdslag. Rotegång och barnauktioner förbjuds, fattigstugor ersätts av ålderdomshem.

5 juli 1918. Spanska sjukan bryter ut. Totalt kräver influensaepidemin runt 38 000 döda i Sverige.

11 november 1918. Första världskriget tar slut. Tyskland undertecknar ett vapenstillestånd. 

17 december 1918. Riksdagen antar en avsiktsförklaring om att införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Den 40-gradiga inkomstskalan av-
skaffas. 

24 maj  1919 Beslutet om kvinnlig rösträtt fattas (efter grund-
lagsändring). Det bekräftas sedan vid riksdagen 1921.

Som ung journalist var även Elin Wägner motståndare till kvinnlig rösträtt. Hur är det möjligt? Det var ju hon som skrev rörelsens viktigaste roman, Pennskaftet, år 1910. Och på den mest kända bilden av Wägner står hon och tittar upp på en två meter hög trave pärmar, som innehåller 350 000 namnunderskrifter med krav på rösträtt för kvinnor.

Hur ska det tolkas? Jo, den unga Elin Wägner var färgad av Ellen Keys idéer om kvinnans särart. Kvinnor borde hitta andra uttryck än den manliga vägen att »göra politik«. Men Ellen Key ändrade sig senare om rösträtten, och Elin med henne.

Wägner lägger i sin succé-roman vikt vid att skildra de svenska suffragetterna som »riktiga kvinnor«, komplett med kärlekssorg och brustet hjärta. Inledningen är berömd:

»För den som en gång hållit av en stationsinspektor, finns det helt visst angenämare sätt att tillbringa sin dag än att sävligt fara fram genom Sverige med ett persontåg.« 

Damen på tåget är den vackra men sorgsna Cecilia Bech. Hon är en självförsörjande bildad kvinna, som flyttat till storstaden med sin trotjänarinna, Kristin från Simrishamn. Detsamma hade Elin Wägner själv gjort, i sällskap med sin egen kära »piga«, Linnéa Johansson från Växjö.

Pennskaftet har självbiografiska drag, inte minst i skildringen av de kvinnliga journalisterna som kallades just pennskaft. Huvudpersonen, som egentligen är döpt till Barbro, är nyfiken, godhjärtad och påhittig. 

Hon värnar om solidariteten, och bjuder rent av hem en gatflicka på te och sänglogi. Varför gör hon allt detta, undrar flickan häpet?

– Å, herregud, du är ju ett kvinns, svarar Pennskaftet frankt.

Romanens rösträttskvinnor är riktiga kvinnor i varje fiber. De drömmer om man och barn och vackra hattar. »Rösträttens garderob är en större mission än man i hastigheten kan tänka sig. Vår popularitet beror i viss mån på den«, konstaterar en av ledarna.

Pennskaftet slår också vad med en gammal baron om att han ska lova att bli anhängare av kvinnlig rösträtt, om hon lyckas hitta blåsippor en tidig, kylslagen marsdag. Och det gör hon.

Ömt plockar Pennskaftet upp en tuva med blyga sippor: 

»De liknade en grupp små kvinnor«, tyckte hon, »sammankrupna, framåtböjda för blåsten i grå och ludna kläder, oansenliga och tappra, med hela flockar av små nybörjare nere vid kjolkanterna, och blott en enda av dem hade ännu fått mod att vända sin lugna, blå blick mot himmeln.«

Rösträttskvinnorna i Pennskaftet har sina inbördes fejder också. Det är inte alla som gillar Pennskaftets – och Elin Wägners – »skamlösa« moral – ett arv från Ellen Key. Det viktiga sidotemat i romanen handlar om fri kärlek. Pennskaftet lever ihop med sin fästman Dick, utan att de är gifta…

Det erotiska budskapet var svårsmält för många i Elin Wägners samtid. Pennskaftet har kallats för rösträttsrörelsens bibel, men det var inte alla som var bibeltrogna. Det fanns starka röster som rent av ville utesluta Elin Wägner ur rörelsen! Det var tur att de inte lyckades, för det hade onekligen väckt löje i eftervärlden.

Pennskaftet trycktes i tio upplagor, och framstår än i dag, 109 år senare, som en av samtidens fräckaste och fräschaste böcker. Tendensromaner brukar åldras tidigt, men Pennskaftet har stått sig, liksom Fredrik Bööks motvilliga omdöme: »Elin Wägner har utfört konststycket att skriva en roman om kvinnornas rösträtt utan att den blivit tråkig.«

En gång var Wägners roman i alla fall del av en blomstrande genre där många, numera döda och glömda författare bråkade om rösträtten så stickor och strån rök. Men vare sig de var förespråkare eller motståndare till rösträtten hade de nog blivit förvånade över att kvinnorna trots allt bibehöll så mycket av sin kvinnlighet, också vid valurnorna. Och det visade sig att moståndarna inte hade så mycket att frukta, revolutionen stod knappast för dörren.

Det dröjde faktiskt ända till 70-talet innan kvinnorna i Sverige alls röstade i samma utsträckning som männen.u


Annons

Ulrika Knutson

Är kulturjournalist. I sommar stannar hon i Sverige, i skuggan, så nära en badvik som möjligt. I bokpåsen den ungerska författaren Ágota Kristófs trilogi Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen.