Upptäcktsresande, anarkist & feminist

Vid 15 års ålder rymmer hon hemifrån för att upptäcka världen. Vid 100 skaffar hon nytt pass. Däremellan gör författaren och äventyrerskan Alexandra David-Néel en lång rad oförglömliga resor. 

Den 10 maj 1925 återvänder den 57-åriga fransk-belgiska äventyraren Alexandra David-Néel till Frankrike efter 14 år i Asien. Det blir en hemkomst i triumf, hon får en hjältes mottagande. Så fort hon och hennes tibetanske adoptivson Yonden visar sig på landgången i Le Havres hamn, smäller fotoblixtarna och folkmassan på kajen jublar. I folkhavet urskiljer Alexandra sin man, ingenjören Philippe Néel. Det är för hans skull hon har lämnat sitt älskade Asien och kommit hem till ett krigshärjat Europa. 

I flera års tid har Philippe bönfallit henne att återvända, men gång på gång har hon skjutit upp hemresan. Det är först när han uppgivet ber henne om skilsmässa som hon tar sig samman och beger sig hem. För Philippe är lyckan över att ha fått hem Alexandra stor, men han är svartsjuk på närheten mellan henne och Yonden. Han ställer ett ultimatum: antingen Yonden eller jag. Alexandra vägrar att välja och menar att hon har ansvar för Yonden, som har givit upp sitt hemland för hennes skull. Då ber Philippe henne att leta efter en egen bostad. 

Några veckor senare installerar sig Alexandra och Yonden i ett hyrt hus i bergen ovanför Toulon.

Där börjar Alexandra skriva på En parisiskas resa till Lhasa, berättelsen om hennes livs viktigaste resa. 

»Kanske har hela mitt liv varit en förberedelse för den«, skriver hon till en vän.

Alexandra David-Néel föds 1868 i Val-de-Marne utanför Paris som enda barn till den republikanske aktivisten Louis David och hans belgiska hustru Alexandrine, arvtagerska till en stor förmögenhet. Den instabila politiska situationen i Frankrike gör att familjen emigrerar till Belgien 1873.

Den stora atlasen i faderns bibliotek utgör tidigt en stor lockelse, Alexandra drömmer om fjärran länder. Vid 15 års ålder rymmer hon hemifrån och försöker ta sig till England, men tvingas ge upp när reskassan tryter. Tre år senare har hon dock gjort långa resor på egen hand i Holland, Schweiz, England, Spanien och Italien. 

Under hela sin uppväxt har hon nära kontakt med den kände franske geografen och anarkisten Élisée Reclus, som är en god vän till hennes far. Diskussionerna med Reclus väcker ett starkt samhällsengagemang och gör Alexandra till övertygad anarkist och feminist. Samtidigt är hon en andlig sökare, som redan i ungdomsåren konverterar till buddhismen. 

På faderns inrådan börjar den musikaliskt begåvade Alexandra studera sång och piano vid musikkonservatoriet i Bryssel. När hennes familj drabbas av ekonomiska problem tar hon anställning som sångerska vid operan i Vietnams huvudstad Hanoi: hon blir dess stora stjärna och beger sig på en bejublad turné genom Sydostasien. 

Efter en tid i Paris får hon ett nytt engagemang, vid operan i Aten, och söker sig därifrån till Tunis. Där, i den tunisiska huvudstaden, träffar hon Philippe Néel för första gången i augusti 1900. Då är hon uppburen operasångerska med ett engagemang vid Tunisoperan, och han chefsingenjör vid järnvägen. Den 39-årige Philippe, som dittills njutit i fulla drag av ungkarlslivet och inte haft minsta tanke på att binda sig, faller för den sju år yngre Alexandra och övertalar henne att flytta ihop med honom i ett okonventionellt samboförhållande. Fyra år senare förvånar de alla i sin omgivning genom att gifta sig kyrkligt.

Äktenskapet är lyckligt, men tidvis turbulent. På senhösten 1911 inser Philippe att han och Alexandra måste separera om de ska kunna rädda sin relation. Han föreslår att Alexandra ska åka till Indien för att studera buddhism, något hon länge drömt om att få göra. 

I början av 1912 anländer hon till kungariket Sikkim (senare en del av Indien) och tar sig till dess huvudtempel. Där blir hon vän med Sikkims andlige ledare och kronprins Sidkeong, som ger henne goda lärare och introduktionsbrev till andra andliga ledare. I Sikkim möter hon för första gången den 15-årige munken Aphur Yonden, som lämnar sitt kloster för att bli hennes reskamrat. Senare adopterar Alexandra honom som sin son.

Alexandra och Yonden reser vidare och blir vänner med den 13:e Dalai Lama, som befinner sig i exil i Indien. Alexandras kunskapstörst imponerar på laman, som sänder henne till ett tempel i Lachen nära gränsen till Tibet. Där studerar hon under flera år tibetanska och buddhism under en av de stora buddhistiska, andliga ledarna. 

Hon och Yonden gör en första hemlig resa in i Tibet 1916, men avslöjas. Vid återkomsten till Sikkim utvisas de därför av de brittiska kolonialmyndigheterna.

Eftersom första världskriget rasar i Europa kan de inte återvända dit, utan väljer att resa till Indien, Japan, Korea och därifrån till Kina – och gränsen mot Tibet. Under tre år vistas de vid Kumbunklostret i Tibet, där Alexandra gör en stor och bestående insats som översättare till franska av flera av buddhismens centrala, tidigare till västerländska språk oöversatta, skrifter. 

Sedan är tiden inne för henne att förverkliga sin dröm: att som första västerländska kvinna ta sig till den heliga staden Lhasa. Förklädda till tiggande pilgrimer korsar hon och Yonden otillgängliga bergspass, överfalls av svåra oväder och förföljs av fattiga banditer. Många gånger är de nära att ge upp, men strävar vidare: drömmen om Lhasa är lika stark för dem båda. 

I En parisiskas resa till Lhasa beskriver Alexandra David-Néel den fyra månader långa vandringen mot den heliga staden. Det är en spännande skildring, lika mycket rafflande äventyrsberättelse som intressant antropologiskt resereportage, skrivet med stark närvarokänsla, stor kunskap om – och respekt för – den tibetanska kulturen. Detta, och författarens humor, gör att verket än i dag talar till läsaren.

Till Lhasa kommer Alexandra David-Néel aldrig mer, men hennes kunskapstörst får henne att – mitt under det sino-japanska kriget och andra världskriget – ta sig tillbaka till Kina och därifrån till Tibet. Hon återvänder till Frankrike först 1946, 78 år gammal. 

Under 1940- och 50-talen drabbas hon av två stora förluster: hennes två förtrogna, Philippe och Yonden, dör. Det tar henne hårt, Alexandra försöker arbeta sig ur sorgen. Men ingenting, inte ens sorgen, kan utplåna reslusten som ständigt brinner inom henne. När hon fyller 100 år låter hon göra ett nytt pass, men dör ett år senare utan att ha gjort bruk av det.

Läs också:
New York: I kända författares fotspår