»Vad finns på andra sidan flykten?«

Som nybliven pappa insåg Jonas Hassen Khemiri att han hamnat i en relation som inte var förhandlingsbar. Nu kan han – som förste svensk – vinna USA:s finaste litteraturpris National Book Awards för Pappaklausulen. När romanen släpptes på svenska gästade han vår legendariska divan.

»Jag har gått runt och tänkt att det finns saker som är livsfarliga att skriva. Om jag skriver ner dem, så kommer världen inte att finnas till längre. Det är lite som i ens familj när man var liten. Det fanns saker som man bara inte pratade om, förstår du?

När jag fick barn upplevde jag för första gången en relation som inte var förhandlingsbar. I alla mina tidigare relationer hade  det funnits en sorts nödutgång. Man kunde glänta på dörren. Man visste att möjligheten att dra fanns om man behövde. Den fanns inte längre med barnen. 

Och då blev allting 100 procent kärlek och lycka, hade jag kunnat säga om det. Det hade varit den enkla saken att säga. Men det intressanta i det var att jag samtidigt med alla de här natur­liga känslorna som kärlek och lojalitet också hade en smutsig känsla; ett flyktbehov. Nu förstår jag människor som inte upplever att de får plats att vara sig själva i föräldra­skapet. När jag var yngre hade jag en väldigt svartvit syn på det. Man överger inte sina barn, punkt. Men nu kunde jag iaktta hur jag själv gick från rent förakt till förståelse, till och med till sympati, med en del av de män­niskor som gör det. Det kanske finns anledningar till att man överger sina barn.

Jag började skriva om en familj som är präglad av en person som nu är gammal och som inte alltid funnits där för sina barn, och hur det fortsätter att prägla hela familjen. Familjen är som en väv, där allt som händer på en punkt i väven också alltid påverkar allting annat. Det är därför personerna i boken inte har några namn tror jag.
De kallas bara för till exempel »pappan, som också är en son, som också är en bror«. Namn antyder att människor är fixerade individer. Men i en familj är man alltid i relation till den övriga väven. Jag ville skriva ett sådant familje­porträtt. Inte minst för att få syn på kärleken, som ju faktiskt också finns i den här familjen. Och också för att undersöka vad som finns på den andra sidan av flykten, för den som faktiskt ger efter för sitt flyktbehov. För på den andra sidan finns inte frihet, utan ensamhet och isolering.«

Publicerad Vi Läser 4/2018.

Annons