Vem minns Kenneth i dag?

Av: Per Svensson  Illustration: Malin Rosenqvist

Den första halvan av 1980-talet var en litterär guldålder i Sverige. Ändå lär ingen av de då omsusade författarna bli en ny Kerstin Ekman eller PO Enquist. Varför då? Per Svensson har ett svar. 

Jag får ett mejl från Jonas Thente, litteraturkritiker på Dagens Nyheter: »Nämn en enda litterär gestalt från 80-talet vid namn? Kan du? Kan någon?«

Jag funderar. Hette inte huvudpersonen i Stig Larssons Nyår Kenneth? Men i övrigt? Och Thentes poäng är nog dessutom att ingen, inte ens de som minns vad han heter, använder »Kenneth« som en självklar referens. Det är svårt att i 80-talslitteraturen hitta motsvarigheter till Markurell, Krilon, Frida, Lars Hård, fröknarna von Pahlen, Jack …

Thentes mejl är ett svar på en fråga jag länge funderat över: »Varför har 80-talsgenerationen, alltså de författare som debuterade på 80-talet och präglade bilden av decenniet, inte åldrats in i rollen som bärare, och personifikationer, av den svenska kvalitets­litteraturen på det sätt som författare från tidigare generationer gjort?«

Eller för att uttrycka det mer rakt på sak: Varför kommer ingen av 80-talets omsusade unga författare att bli en ny Kerstin Ekman eller en ny PO Enquist? 

Att tala om litterära »decennier« som vore de levande personer med specifika karaktärsdrag, är förstås i sig en litterär verksamhet. Man skapar fiktion. Redan etablerade författare upphör inte att publicera sig bara för att ett decennium övergår i ett annat, tvärtom brukar många författarskap som i efterhand kan sägas ha definierat ett visst decennium nå sina stora publika framgångar först när vädret slagit om. Det är då de förvandlas från »typiska« till »enastående«, från x-talsförfattare till författare som »alla« förväntas känna till. Sven Delblanc, till exempel, var kanske som mest uppburen under 80-talet. Det var då han gav ut de episka Samuel-romanerna. 

Faktum är att man på goda grunder kan hävda att 80-talet, och då särskilt den första halvan av decenniet, var en guldålder, kanske den sista, för den stort anlagda berättande svenska romanen. Sara Lidman fullbordade sin Jernbane-svit. Kerstin Ekman gav 1983 ut En stad av ljus, den sista av Katrineholms-romanerna. Poeten Göran Tunström blev på 80-talet en folkkär berättare med Juloratoriet (1983) och Tjuven (1986). 

Så vad är det då Jonas Thente, och jag själv, tänker på när vi talar om 80-talslitteraturen?  Vad hade författarna i 80-talsgenerationen gemensamt?

De var inte »70-tal«. De skrev inte socialrealism. Inte heller självbekännelser.

»Det är ju /…/ slående i den unga åttiotalslitteraturen att sociala och politiska ställningstaganden nästan helt lyser med sin frånvaro«, konstaterade litteraturkritikern Oscar Hemer i ett »samtal om postmodernismen och den skandinaviska 80-talslitteraturen«, publicerat i Bonniers Litterära Magasin 1987.

Han ställde sedan en försynt fråga till sin samtalspartner, litteraturvetaren Rikard Schönström. »… menar du att det är oförenligt med ett postmodernt medvetande att ta ställning?« 

Rikard Schönström bejakade misstanken:
»Ja, jag menar nog det.« Det var som det skulle. Det 80-talet hade emot tidigare decennier, i synnerhet 70-talet, var deras fixering vid »stora berättelser, det vill säga ideologier som gjorde anspråk på att kunna förklara och förändra världen. Den vid tiden största berättelsen var marxismen. Tvingas man peka på en enda sak som definierade det intellektuella 80-talet så är det just uppbrottet från 70-talets vänsterkultur.

Misstänksamheten mot den »stora« berättelsen tenderade att smitta av sig på de mindre berättelserna. Att skriva romaner med början, slut, intriger och sammanhållna karaktärer var kanske inte jämförbart med att försköna Gulag, men något åt det hållet. Att hitta på historier och att förfalska historien var syskonförbrytelser.

»Vad man saknar hos den unga generationen är kanske ett visst mått av berättarglädje«, medgav Rikard Schönström i samtalet med Oscar Hemer.

»Det var ett högdraget decennium«, säger DN:s biträdande kulturchef Åsa Beckman när jag ställer samma fråga till henne som till kollegan Jonas Thente.

Åsa Beckman, som under 80-talets sista år var redaktör för BLM, sammanfattar den litterära mentaliteten under decenniet med tre ord: Upphöjt. Smart. Ängsligt. Man skulle ägna sig åt den kvalificerade konsten och man skulle vara intellektuellt briljant. När dessa två krav kombinerades kunde nästan vem som helst bli darrig. Det låg därför nära till hands att förlita sig på ett säkerhetsnät av auktoriteter, teorier och begrepp: Roland Barthes. Jacques Derrida. Jean-Francois Lyotard. Jean Baudrillard. Horace Engdahl. Anders Olsson. Tidskriften Kris. Romantiken. Gunnar Ekelöf. Texten. Dekonstruktion. Metapoesi. Proust. Intertextualitet. Språket. Hermeneutisk. Poststrukturalism. Julia Kristeva. Jacques Lacan.

Det vore frestande att beskriva 80-talets litterära arena som ett kloster där svårt fromma systrar och bröder fördjupade sig i »Skriften« (en lite finare synonym till »texten«).

Men det vore att göra det för enkelt för sig. Det fanns också en parallell strömning som delvis utgick från samma källor som den stränga 80-talismen, men tog sig snarast tivolimässiga uttryck. Det var den postmodernism som av insikten om att eftersom det inte längre gick att skriva stora berättelser drog slutsatsen att nu kunde man dra vilka rövarhistorier som helst. En av 80-talets verkligt stora succéer var Umberto Ecos Rosens namn – en litteraturens flygande Jakob, Sherlock Holmes och medeltida teologiska lärostrider i samma gratinerade skröna.

Alla decennier kan karikeras och reduceras till schabloner, som dessutom ofta är motsägelsefulla. Var 70-talet verkligen bara den politiska puritanismens förlovade tid, näbbstövlar och sektbråk om Lenins skägg?  Nja, 70-talet var också John Travolta i vit discokostym och sexuell hedonism. 

Och 80-talet var inte bara elitistisk esteticism. Det var också den skamlösa girighetens, den bredaxlade brackig­hetens och den hämningslösa smaklöshetens årtionde.

Man gav sig själv tillåtelse. Det var detta som var 80-talets minsta gemensamma nämnare. Man gav sig själv rätt att tjäna grova pengar, köpa Armanikavajer och klänningar från Versace, rösta borgerligt och vara mer intresserad av »form« än av »innehåll«.

Ett gäng partyglada litteraturstudenter i Stockholm publicerade 1980 ett manifest till förmån för den »socio-sensu-fantastiska« litteraturen. Vad som hände med den litteraturen är oklart, men Åttiotal, den tidskrift studenterna startade, finns fortfarande kvar, under uppdaterat namn. Den ihärdiga litterära entreprenören Madeleine Grive har sett till att »X-tal« i snart fyra decennier varit en plantskola för kritiker, författare och kulturredaktörer.

Samma år som Åttiotal startades etablerade sig en före detta typograf på Svenska Dagbladet som litteraturkritikens arga, unga man. I en artikel i tidskriften Jakobs stege dömde Mats Gellerfelt ut både 70-talets svenska romaner och dess kritiker. Allt var politiskt fotriktigt. Alla var provinsiellt inskränkta. 

Gellerfelt blev rubriknamnet för dagen. Men det var en annan kritiker, med en annan tyngd, som tilldelades den roll Verner von Heidenstam haft knappt 100 år tidigare, när det socialradikala 1880-talet detroniserades av det nyromantiska 1890-talet. Det var Horace Engdahl som nu fick personifiera den nya skolan.

Jag minns hans disputation vid Stockholms universitet 1987. Alla var där. Min Expressenkollega Björn Nilsson, som gärna tog plats, var tvungen att komma för sent och gå för tidigt, för att vara säker på att bli sedd av ett auditorium som denna dag riskerade att vara bländat av stjärnljus.

Låt oss här tala i fotbollstermer: Om Stig Larsson var 80-talslitteraturens benådade toppforward var hans nära vän Horace Engdahl den geniale speluppläggaren. Till hans många talanger hörde förmågan att kombinera oomstridd auktoritet med en aura av rebelliskt utanförskap. Det sades att universitetet helst inte velat släppa igenom hans briljanta avhandling Den romantiska texten.  

Det finns intressanta paralleller mellan 1940-talets modernister och 1980-talets postmodernister. De var långt ifrån oomstridda, fick tvärtom utstå spott och spe och tuffa pressbataljer (»obegriplighetsdebatten på 40-talet«, »Jäderlundfejden« på 80-talet). Länge hånades både 40-talisterna och 80-talisterna som tungomålstalare av mer konservativa krafter på kultursidorna.

Båda decennierna gav poesin och poeterna en framträdande roll. Karl Vennberg, Erik Lindegren, Werner Aspenström på 40-talet. Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Birgitta Lillpers, Eva-Stina Byggmästar, Arne Johnsson och Magnus William-Olsson på 80-talet. Det är symptomatiskt att decenniets mest profilstarka romanförfattare, Stig Larsson, också var poet. 

Den prosa som skrevs på 80-talet tolkades, liksom 40-talsprosan, gärna som uttryck för en tid som gjort det omöjligt att fortsätta berätta på det gamla, trygga sättet. Då: Stig Dagerman, Lars Ahlin, Thorsten Jonsson. Ångest, uppbrott från realismen, kyla, främlingskap. Nu: Stig Larsson, Kristian Petri, Steve Sem-Sandberg, Ola Larsmo, Ulf Eriksson, Mare Kandre, Ingela Norlin, Carina Rydberg, Lars Jakobson. Uppbrott från realismen, kyla, fragmentisering, främlingskap.

Och liksom 40-talisterna hade 80-talisterna i sina egna led ett antal inflytelserika kritiker som fick decenniet att framstå som mer homogent än det i själva verket var. På samma sätt som en gång 40-talismen, lyckades 80-talismen framställa sig själv som den nya tidens referensyta. 80-talet kanske inte lyckades beseg­­ra publiken, men det erövrade kultursidorna, och så småningom också universitetens seminarierum och Svenska Akademien.

Det är detta som får mig att grubbla över 80-talsförfattarnas relativt marginella roll på 2010-talets litteraturscen.

»Det fenomen du beskriver handlar om osamtidighet«, svarar Horace Engdahl när han får samma mejlfråga som Thente. 

»En äldre författargeneration, nu redan i 80-års­­åldern, men fortfarande vital och produktiv, bär med sig en bild av litteraturen som har sitt ursprung i 1950-talets kulturella förhållanden, då författaren fortfarande var en offentlig auktoritet och inte hade särskilt mycket konkurrens i den rollen. Sedan har vi upplevt inte bara en teknisk revolution när det gäller medierna utan flera intellektuella revolutioner. De tre–fyra generationer som har gjort sitt inträde i litteraturen sedan de äldre debuterade bär på annorlunda uppfattningar av sin roll och sina möjligheter«.

De författare som skolades i 80-talets idéer om »författarens död« och om »intertextualitet« var, framhåller Horace Engdahl, helt enkelt inte intresserade av att agera diktarfurstar och nationalskalder och folktribuner: »Det verkade med ens smaklöst och fördummande att uppträda som ›mästare‹ – för det är vad du talar om, den billiga och bedrägliga roll som marknaden gett och ger varje konstnär som blivit en celebritet möjligheten att spela.«

En högkultur som frivilligt och medvetet gjort sig till subkultur (för att nu låna en av Horace Engdahls egna formuleringar)?

Jonas Thente framhåller att 80-talsförfattarna inte bara visade bristande intresse för sammanhållna romanfigurer. De var inte heller överdrivet intresserade av läsaren. Och, konstaterar han, i slutändan är det ändå läsarna »som bestämmer om en författare ska ha staying power eller inte«.

Där finns en ingång. 80-talet satte »texten« i centrum, på bekostnad både av »författaren« och »läsaren«. Det hade sitt pris. Den övergivne »författaren« fick asyl hos kändisindustrin. De 80-talsförfattare som trots allt blivit »varumärken« har blivit det genom att stiga ut ur litteraturen: det är mediefenomenet Ranelid, underhållaren och aktivisten Jonas Gardell och opi­­nionsbildaren Göran Greider som »alla« känner till, inte författarna Ranelid, Gardell och Greider.

Också »läsaren« kan sägas ha skaffat sig nytt liv, bortom litteraturen.

Jonas Thente har inte alldeles rätt när han hävdar att det inte är möjligt att namnge någon romanfigur från 80-talet. Jan Guillou debuterade 1986 som populärförfattare med Coq Rouge, den första romanen om den svenske superagenten Carl Hamilton.

Det var till honom läsaren sökte sig, på spaning efter de berättelser som flytt. Och det är där läsaren stannat kvar, hos en alltmer svällande och självmedveten populärkultur.

Länge kunde det se ut som om allt och alla vänt litteraturen ryggen, vilket man i sin tur kunde tänka sig bero på att litteraturen vänt både läsarna och världen ryggen. Så småningom, och nu närmar vi oss nutid, var det som om litteraturen tröttnat också på sig själv. Stig Larsson gav ut sin, förmodligen, sista roman, Komedin 1, redan 1989.

Också litteraturen tycktes överge litteraturen. Under de senaste decennierna har allt färre romaner berättat påhittade historier om påhittade gestalter. I stället har romanförfattarna gärna berättat om sina egna, eller andra »verkliga« personers, liv. Carina Rydberg fick symptomatiskt nog sitt stora publika genombrott först 1997 med Den högsta kasten. Det var då hon trädde ut ur fiktionen och i stället tog med sig läsarna in i Stockholms »verkliga« krog- och kändisvärld. 

Den våg av »autofiktion« hon förebådade kulminerade med Karl-Ove Knausgårds Min kamp. Vem och vad var det Knausgård kämpade mot? Ett svar skulle kunna vara just den elitistiska och tidstypiska estetik han drillats i när han 1988 studerade vid Skrivekunst­akademiet i Bergen. Om 80-talet proklamerade textens autonomi så kunde »författaren« framstå som suveränen, så suverän att Knausgård efter sex band och 3 000 sidor kunde avsluta verket med det paradoxala påståendet att han nu skulle njuta, verkligen njuta, av att inte längre vara författare. Författaren hade nu uppgått i en högre existens. Han hade malt ner den mur mellan »liv« och »litteratur« som 80-talisterna så strängt bevakade och därmed förvandlat sig själv från någon som bara hittar på världar till någon som återskapar den verkliga världen. 

När författaren dog på 80-talet var det skriften som tog hans plats. Nu ersätts han av å ena sidan kändisen och å andra sidan det »autentiska« jaget. Men i praktiken kanske skillnaden mellan då och nu inte är så stor. Ingen av modellerna förutsätter att litteraturen är en viktig röst i ett brett och relevant offentligt samtal. 

Den litterära offentligheten försvann på 80-talet, konstaterar Rikard Schönström, i dag professor i Lund, när jag mejlar också honom. 

Det finns fortfarande människor som läser och diskuterar kvalificerad litteratur, påpekar han, men de ingår i olika subkulturer.

»Någon offentlig arena för diskussioner om konst och litteratur finns helt enkelt inte längre. Därför tror jag heller inte att någon av dagens författare i framtiden kommer att få samma status som en gång Sara Lidman, Per Olov Enquist eller Kerstin Ekman.«

Ska man sörja över det? Inte nödvändigtvis, svarar Schönström. Den som söker kommer ändå att hitta fram också till de mer krävande författarskapen.

Men om man trots allt tror att det är av värde, ja kanske rent av viktigt, för ett samhälle att hålla sig med centralbank för litterära berättelser som handlar om också andra yrkesgrupper än kriminalkommissarier och seriemördare?

Kanske kan man då i dag känna ett nymornat hopp. Kanske är ändå författaren (utan prefix i stil med »kändis-« eller »krim-«), på väg att göra försiktig comeback. Jag talar om saken med Åsa Beckman och hon håller med. 80-talet var ett disciplinerande decennium. Samtiden präglas snarare av gränslöshet. Det mesta är tillåtet, kanske också att vara en brett beundrad författare som skriver publika kvalitetsromaner. Jonas Hassen Khemiri, skulle kunna vara ett exempel. Åsa Beckman nämner Kristina Sandberg. Och visst. Namnge en litterär gestalt från 2010-talet? Fler än man tror skulle svara »Maj«.

---

Per Svensson är författare och kulturskribent. Som litteraturstudent på 80-talet skrev han en D-uppsats om Stig Larssons Nyår.