Om det bara handlat om att bemästra ett par språk. Men i en översättning möts ofta två olika kulturer med helt olika syn på världen. Yukiko Duke vet att man kan få huvudvärk för mindre.

I början av 1990-talet fick jag frågan om jag skulle vilja översätta en japansk roman. Det var en god vän på ett förlag som frågade i en krissituation, hans översättare hade hoppat av. Jag ställde mig tveksam till det hela, någon översättarkarriär hade jag ju aldrig tänkt mig.

Dessutom bodde jag i Tokyo, befann mig mitt uppe i skrivandet av en licentiatuppsats och var bara hemma i Sverige tillfälligt. Insäljningen av projektet var heller inte särskilt övertygande: »Det är en väldigt underlig självbiografisk roman med starka inslag av, tycks det, svårbegriplig dialekt och lokal sägen.« Det lät inte direkt som högsta vinsten. Men jag hörde desperationen i min väns röst och gick med på att göra ett försök – förutsatt att jag fick översätta med min mamma, Eiko. 

De följande veckorna arbetade mamma och jag intensivt sida vid sida. Vi arbetade oss fram till ett språk som vi tyckte kändes äkta och som överensstämde med originaltextens klang av muntlig berättartradition.

En av oss läste högt på japanska och den andra skrev ner en slarvig översättning på datorn. Sedan gick vi igenom fyra-fem sidor i taget, hyfsade till språket och lyssnade in rytmen i texten. Det gick oförskämt bra. Mamma och jag forsade igenom meningar, stycken, sidor. Vi kände oss oövervinnerliga. Men högmod går före fall, som bekant. 

Det som ryckte undan mattan under fötterna på oss var ett enda litet ynkligt ord: engawa. En engawa är den »veranda« som löper utmed en sida av eller runt ett traditionellt japanskt hus. Japaner ser den dock mer som en sorts yttre korridor som förenar huset med trädgården. Hur får man det att bli uppenbart i texten? Ska man skriva »veranda« bara för att läsaren inte ska behöva stanna upp i läsningen? Eller ska man skriva »engawa-veranda« för att visa att det minsann inte är någon vanlig svensk veranda? Till slut resignerade vi och bestämde oss för att kursivera engawa och några ord till och förklara dem i en ordlista i slutet av boken. Det var nog tur. När vi väl hade kommit igenom romanen hade vi fått ihop nästan hundra specifikt japanska begrepp som behövde förklaras.

Finns det något bra knep man kan ta till när man översätter verk från kulturer som är vitt skilda den svenska? Hur bär sig andra översättare åt med kulturellt betingade ord? Jag frågar Anna Gustafsson Chen, som översätter från kinesiska och som gjort bland andra Yu Hua och nobelpristagaren Mo Yans verk tillgängliga på svenska.

»Jag har provat mig fram från gång till gång. Kang är ett typiskt sånt ord: ibland har jag skrivit ungefär ›De sov på kangen, den uppvärmda tegelsängen‹ första gången ordet förekommer, ibland har jag struntat i ordet kang och bara kallat det ›tegelsängen‹ eller något liknande«, berättar Anna, som befinner sig i Shanghai, i ett mejl.

Men det är inte bara föremål som kan ställa till det, påpekar hon. Även personnamn kan vara knepiga. Anna och jag översätter båda från språk som skriver med bildtecken, ideogram. Det gör att alla personnamn har betydelser, mitt förnamn Yukiko betyder till exempel »Snöbarn«.

»Namn kan vara knepiga om de har en betydelse som är av vikt. I Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv gjorde jag en namnlista med förklaringar. I Liu Zhenyuns Processen var jag tvungen att översätta alla förnamn. Det var inte lätt, för de skulle ju helst kännas som riktiga namn också. Jag vet inte om det blev så lyckat …«, skriver Anna.

En av de roligaste och sannaste böcker om översättning jag läst är författaren och översättaren Erik Anderssons lilla fina Dag ut och dag in med en dag i Dublin.

Där redogör han för sina vedermödor under nyöversättningen av James Joyces Ulysses. Mitt favoritstycke är det som handlar om hur han inleder översättandet med att först hugga upp boken i fyra delar och göra den mer hanterlig. Sedan sätter han igång: »Småvisslande översätter jag den första meningen. Nästa mening går ganska gesvint, och strax kommer det ett latinskt citat, men inga problem där, det är bara att skriva av, det får fortsätta vara på latin. Jag får förstås slå upp en del ord, i sig ingen anledning till oro; jag slår alltid upp flitigt för att få ett så brett förråd av ord som möjligt att välja från.«

Men sedan kryper osäkerheten sig på. Erik Andersson inser att han har kört fast. Alla som någon gång har översatt, känner igen sig i detta: pendlingen mellan övermodig eufori och nattsvart förtvivlan. 

»Läsaren vet ingenting om allt /…/som har försiggått i författarens hjärna. Översättaren är härvidlag i samma position som läsaren – med den skillnaden att han omedelbart måste ikläda sig författarens roll och skriva den bok som han läser. Om det för varje ord som skall översättas finns en mångfald tänkbara betydelser måste han ha något att hålla sig till, en sorts verkets idé mot vilken varje alternativ kan prövas.« Jojo. Det är lättare sagt än gjort ibland.

När man översätter, inser man ganska snart att det handlar om så mycket mer än bara ett smidigt överförande av ord för ord. Även ord som på ytan betyder samma sak kan ha en annan innebörd.

Herta Müller har skrivit så fint om det i Kungen bugar och dödar (övers. Karin Löfdahl): »På byns dialekt sade man: Vinden GÅR. På högtyska, som man talade i skolan, sade man: Vinden BLÅSER. Och det lät för mig som sjuåring, som om den gjort sig illa. Och på rumänska sade man: Vinden SLÅR, vîntul bate. Ljudet av rörelsen hörde man direkt när man sade slår, och då gjorde vinden inte sig själv illa utan andra. /…/ Exemplet med vinden är bara ett av de ständiga förskjutningar som händer mellan språk vid en och samma företeelse. Nästan varje mening har en annan blick. Rumänskan såg lika annorlunda på världen som dess ord var annorlunda. Även annorlunda inordnande i grammatikens nät.«

Likadant är det med japanskan i förhållande till svenskan. Det är verkligen två helt olika språk, präglade av två kulturer med helt olika syn på världen. Språklogiken ser annorlunda ut också: i japanskan är ordföljden för det mesta omkastad. Som översättare måste man först bryta loss språkets alla byggstenar från varandra och ändra ordningen på dem. Sedan kommer nästa problem att brottas med: japanskans förkärlek för vaga formuleringar. Att vara för precis eller tydlig anses klumpigt i Japan, där förmågan till förståelse av de outtalade budskapen är det som visar om man bottnar i kulturen eller inte. Svenskan ter sig som ett analytiskt, exakt och logiskt språk i jämförelse. I en överföring mellan japanska och svenska gäller det därför verkligen att knåda språket så att så mycket som möjligt av japanskans grundkaraktär behålls, men betydelsen ändå går fram.

Översättning är förknippat med förlust. »Poesi är det som går förlorat i översättning«, brukar det heta. Men är det sant? Blir ett verk sämre i översättning? Nej, inte nödvändigtvis. Men det blir annorlunda. Ponera att du översätter en text från ett språk till ett annat och därefter översätter texten tillbaka till ursprungsspråket igen. Om du då sitter med en text som är identiskt lik originalet, då har du inte lyckats med din översättning, det menade i alla fall den ryske kultursemiotikern Jurij Lotman. Inte ens språk som är mycket lika varandra är identiskt lika och därför är en ord för ord-översättning alltid en omöjlighet. En översättning är och förblir en tolkning.

Men hur mycket får man egentligen tolka? Får man göra ett verk bättre? Får man till exempel rätta uppgifter som författaren har fått om bakfoten? Jag ringer upp Aimée Delblanc och frågar. Aimée, som översätter från tyska, har överfört så vitt skilda författare som nobelpristagaren Elfriede Jelinek, Günter Wallraff, Hans Fallada och Bernhard Schlink till svenska.

– Direkta fel ska man rätta, tycker jag. Men då bör man också berätta för författaren att man har gjort det. Jag översatte Eugen Ruges Den tid då ljuset avtar för något år sedan. Då upptäckte jag att han hade skrivit att fredsförhandlingarna för den westfaliska freden ägde rum i Oldenburg och Münster. I själva verket var det i Ossnabrück och Münster det skedde. Jag hörde av mig till Eugen och det visade sig vara ett rent slarvfel, berättar Aimée.

– Jag rättar fel, men förskönar aldrig en text – även om det har kliat i fingrarna ibland. Det gäller att vara originaltexten så trogen som möjligt, men ändå se till att det blir svenska av den. Jag brukar till exempel försöka behålla de långa tyska meningarna. Men det gäller att knåda språket, så att det inte slinker med några germanismer.

Ulla Roseen, som översätter främst från engelska, men även från bulgariska, spanska och ryska, håller med. Hon har tillgängliggjort bland annat Jeanette Wintersons, Paul Austers och Siri Hustvedts verk på svenska. Ulla menar att översättare ska vara trogen originaltexten och ibland innebär det att man får slåss för en texts egenart. 

– I sin senaste roman, 4321, har Paul Auster sökt sig fram mot ett nytt sätt att skriva på med långa, vindlande meningar. Min redaktör blev bekymrad över det och ville att jag skulle sätta punkt oftare för bättre läsbarhet. Men Auster ville ju ha de där långa meningarna! säger Ulla. 

Hon stod på sig och förlaget vek sig. Men vad är då viktigast i överföringen av ett litterärt verk?

– Rytmen, musiken, tonen! Jag läser alltid min text högt och det har jag gjort från första början. När jag översatte min första bok, Bortom Ural, av den bulgariske författaren Jordan Raditjkov, bröt jag armen. Katastrof! Hur skulle jag hinna översätta klart till deadline? Då kom min mamma på att jag skulle kunna läsa in översättningen på kassettband, så kunde hon skriva ut den. Där och då insåg jag hur tydligt man hör textens andning om man läser högt.

Det sägs ofta att poesiöversättning är det svåraste en översättare kan ge sig på. Det är det inte menar Anders Bodegård, som översätter från polska och franska. Så här skriver han i Andras ord och våra där han och tre andra framstående översättare – Janina Orlov, Kerstin Gustafsson och Jan Stolpe – kontemplerar översättningens glädjeämnen och utmaningar: »Ibland får jag frågan: ›Översätter du poesi också … Är inte det svårt?‹. Som om det skulle vara lätt att översätta prosa! Om man använder lätt som motsats till tungt (inte svårt) är det närmast tvärtom. En roman på 400 sidor är tyngre att arbeta med än en dikt på fyra rader, ändå kräver romanen samma överblick.«

Anders Bodegård borde veta: han har översatt poeter som Wisława Szymborska och Adam Zagajewski, men också författare som Jean Racine och Gustave Flaubert. Under många år var Anders Bodegård verksam vid det litterära översättarseminariet – först på Södertörns högskola, därefter på Akademin Valand i Göteborg. Där har även Aimée Delblanc undervisat.

Men går det verkligen att lära sig översättande?

– Både ja och nej. Det är med översättning som med konsthantverk. Det som går att lära ut är själva hantverket. Men den konstnärliga biten, känslan för språket, den har man eller har man inte, säger Aimée eftertänksamt.

Genom åren har mamma och jag översatt sjutton böcker av författare som Kenzaburo Oe, Haruki Murakami och Miri Yu. Vi har alltid haft nära kontakt med de författare vi har översatt och kunnat fråga dem till råds direkt. Men hur bär man sig åt om ens författare är död och språket dessutom har förändrats under århundradenas lopp?

I Andras ord och våra vittnar Jan Stolpe om hur lätt det är att träda fel när man översätter äldre litteratur som Montaignes essäer. Värst är det med ord som används i nutidsfranskan – men med annan innebörd. »Ordet courage betyder inte ›mod‹ hos honom utan hjärta. Viande betyder inte kött utan ›mat‹. /…/ Sånt är svårt att genomskåda när man är oerfaren. Man får träna upp ett slags väderkorn, och misstro sina omedelbara associationer.« Stolpe har, förutom Montaigne, översatt Jean-Jacques Rousseau från franska och Platon och Euripides från klassisk grekiska.

När översättaren väl har utfört sitt värv ska kritiker bedöma det utförda arbetet. Eftersom det verkar finnas en viss osäkerhet beträffande vad en översättare egentligen gör, vet kritikerna inte riktigt hur de ska förhålla sig till den översatta texten. De inser att de på något sätt måste nämna den och då upphöjs texten som »habil«, »följsam« eller »smidig« eller avfärdas som »omusikalisk« eller »osmidig«. I samma andetag kan kritikern berömma verkets precisa bildspråk, rytm, humoristiska vändningar: element som översättaren har arbetat med och överfört – inte sällan från andra kulturella kontexter.

I Med andra ord: texter om litterär översättning – som är ett oumbärligt urval texter för den som är intresserad av översättning – skriver redaktören, slavisten Lars Kleberg, insiktsfullt om kritik: »Den intressanta frågan för översättningskritiken börjar först när man frågar sig på vilka språkliga nivåer en översättning motsvarar och inte motsvarar originalet. Så långt kommer kritikerna sällan ens i specialtidskrifterna. Först när en sådan översättningskritik utvecklas här i landet kommer översättarnas konst eller hantverk att verkligen bli synligt«, konstaterar Kleberg, som från ryskan har översatt bland andra Marina Tsvetajeva och Anton Tjechov, och från polskan Sławomir Mrozek. 

Det är inte direkt några tröstens ord för oss som översätter från språk som inte så många behärskar i Sverige. Men den där första romanen mamma och jag översatte fick dock god kritik av litteraturkritiker med kunskap om japansk litteratur, så vi var mer än nöjda. Men vi var ändå helt överens om en sak: Det här var den första och den sista översättning vi någonsin skulle göra. Vi hade hedersamt fullgjort det uppdrag vi hade haft. Det hade varit roligt och givande, helt fantastiskt emellanåt, men också tärande och arbetsamt – och nu var det slut. 

Dagarna gick, blev till veckor, månader. Det blev dags att tillkännage Nobelpriset i litteratur. Mamma och jag hade ätit lunch ihop och slagit på radion. Plötsligt hörde vi att Nobelpriset hade gått till den författare vi precis hade översatt, Kenzaburo Oe. Vi kastade oss in i en taxi och kom till förlaget precis när champagnekorkarna hade börjat smälla. Och fick genast frågan: Visst vill ni fortsätta översätta Oe?

Yukikos tips:

 Routledge Encyclopedia of Translation Studies, Mona Baker (red.)
»Ett gediget akademiskt referensverk. Här presenteras såväl översättandets historia som olika översättningsmetodiker.«

This little art av Kate Briggs
»Briggs är känd för att ha översatt Roland Barthes till engelska. I den här uppkäftiga och roliga essän berättar hon om sina vedermödor. Briggs beskriver också levande olika författares relation till sina översättare.«


Annons