»Jag pendlar mellan panik och hyfsat lugn«

Efter förra boken hamnade Zadie Smith i en 40-årskris. Halva livet hade hon varit författare. Läst och hyllad som sin generations viktigaste röst. Hade hon ändå slösat bort sitt liv? Jakten på ett svar ledde henne rakt in i Swing time.

 

På sydöstra Manhattan, nära Washington Square Park, ligger ett stort grått bostadskomplex i sexton våningar. Alla som bor där är anställda på New Yorks universitet. Till dem hör den 42-åriga brittiskan Zadie Smith, som tillsammans med sin man, poeten Nick Laird, och deras två barn Katherine och Harvey disponerar en stor våning på elfte våningen. På golvet ligger lego och barnböcker, möblemanget går mest i grått medan skrivborden är av teak. Här bor även Maude, en tillgiven gammal mops, som hela tiden ligger och myser mellan oss i soffan.

– Alla här i kvarteret är akademiker, säger Zadie Smith och rättar till glasögonen. Jag gick visserligen på Cambridge som ung men jag doktorerade aldrig. Under en period gick min son i en klass här där tre av de andra barnens pappor var Nobelpristagare. Akademiker är ju ofta väldigt nervösa med titlar och med hur de ska förhålla sig till andra. Jag möter dem i hissen hela tiden, jag tror de ser mig som ett udda inslag i huset.

Inte desto mindre arbetar hon sedan 2010 som »professor i fiktion« på campus, ett inte helt självklart val.

– Det finns flera förklaringar. Min anställning ger oss möjligheten att bo på Manhattan, som jag verkligen älskar. Om jag inte jobbar för universitetet måste vi flytta till Brooklyn. Det beror nog också på min pappa, som tyckte att man ska ha ett riktigt jobb. Han såg i början inget gott med att jag skrev, inte förrän jag började undervisa på Harvard och fick lön. Då sa han: »Okej, det där låter vettigt.« Det ekar fortfarande i mitt huvud.

Det finns ytterligare ett skäl: Hon hoppas kunna influera unga konservativa studenter.

… då kanske jag kan stoppa den här nazifieringen, om än i liten skala.

– Jag läste nyligen om flera högerledare, till exempel Steve Bannon, som under sin tid på college känt sig missförstådda. Utanförskapet drev dem till slut till att bli nazister. Ifall jag kan påverka någon genom att visa på rationella och logiska liberala idéer, då kanske jag kan stoppa den här nazifieringen, om än i liten skala.

Zadie Smith ger ett intensivt intryck, ständigt ivrig att ge sin syn på de mest skilda ämnen, förvånansvärt öppet, också om personliga sådana. Inte sällan avslutar hon utläggningarna med en avväpnande lakonism, följd av ett skratt.

också som berättare är hon rörlig, med en ledigt flackande teknik, även så i senaste romanen Swing Time. Boken skildrar en vänskap mellan två flickor som växer upp i en fattig del av London, båda med drömmar om att bli dansare. Fascinationen för musik och film är en bärande del av texten, som berättas i flera olika tidsplan, vilka ständigt läggs in i varandra, i en elegant böljande rörelse.

– Det där är inget jag gör medvetet. Växlingarna mellan tidslinjerna handlar om rytm, det är som att dansa, jag gör det på instinkt. Att jag behärskar det beror säkert på att jag som ung läste så många romaner, strukturerna sitter djupt i mig, precis som man omedvetet lär sig formen i en film eller i musik. Jag försökte skriva om hur det var att vara vid liv under en viss period, om ett slags nostalgi inför de sista decennierna av 1900-talet.

Det är inte främst Smiths val av stil eller form som kännetecknar henne som författare utan snarare hur precist hon väljer ut sina karaktärer och hur komplexa konflikter som uppstår när hon låter dem drabba samman med varandra. Snarare än en sensibel utforskare är hon en skarpsynt sorterare och analytiker, med total kontroll över såväl långa tidsförlopp som breda persongallerier, alltsammans berättat med ett språk som oftast är närmast friktionsfritt och alltid rytmiskt säkert. Men den satiriska humorn går helst hand i hand med sorgen och svärtan.

– Vissa författare introducerar oss till helt nya världar, och får oss att tänka nya tankar, det gör inte jag. Jag tillåter läsaren att känna vad de redan känner – men med klarhet. Jag kan förklara och vara tydlig, men jag är inte så originell. När till exempel terrordådet inträffade här nyligen så fick många svårt att sätta ord på vad de kände, men som författare ser jag det som mitt jobb att formulera det.

Redan i Vita tänder, din debut från 2000, lyckades du med den stora romanformen?

– Jag är själv inte förtjust i tjocka romaner men av någon anledning blir mina alltid långa. Det är lustigt att jag är bra på något så gammaldags. En svår sak med Swing Time var att arbeta i första person, vilket jag inte gjort förut. Jag ville med ett slags drömlogik skriva en existentiell roman, om en person som saknar personlighet.

Jag nämner att jag i Stockholm nyligen åt lunch med författaren till Den underjordiska järnvägen, amerikanen Colson Whitehead, och att han under hela sitt författarskap gett sig själv tydliga utmaningar inför varje nytt bokprojekt.

– Jag har inte börjat skriva min nya bok än men jag vet redan nu att jag dels vill skriva i historisk tid och dels göra det med ett slags lätthet. Båda sakerna kan gå väldigt fel, och därför lockar det mig, säger Zadie Smith och tillägger att hon inspirerats av Penelope Fitzgeralds The Blue Flower, en roman om tysken Friedrich von Hardenberg, mer känd under pseudonymen Novalis.

– Min man undrar varför jag ska ägna en massa tid åt detta, han tycker jag borde skriva en roman om mödrar och döttrar i stället, för det är vad som också upptar mig. Men jag vill inte, jag är så trött på den sortens universum.

zadie smith har sedan den sensationella debuten med Vita tänder gång på gång placerats in ett postkolonialt fack, där frågor som klass och etnicitet, eller kulturskillnader mellan olika världsdelar, ständigt bearbetas. Man anar att hon är trött på denna förenklade klassificering. Samtidigt skär frågan om identitet djupt i henne och man förnimmer genom hela författarskapet ett veritabelt raseri över strukturella orättvisor, inte minst sett genom den del av nordvästra London där hon växte upp. Precis som berättarjaget i Swing Time har Zadie Smith en mamma från Jamaica och en pappa som kom från England. Och mycket sent i arbetet med boken lade hon till en mening, som kom att utlösa något oväntat.

»Vi slog alltid bort vad vi betraktade som främlingars banala och lystna nyfikenhet – »Men kommer hon inte att känna sig förvirrad?« »Hur ska hon välja mellan era kulturer?« – så mycket att jag ibland kände att hela syftet med min barndom var att demonstrera för de mindre upplysta att jag inte var förvirrad och inte hade några problem att välja.«

– Den där meningen fick mig att börja gråta. Och det gjorde mig förvånad. Vanligen är jag upptagen av tekniska frågor när jag skriver, hur någon ska röra sig genom ett rum, hur en viss idé ska gestaltas. Skrattar gör jag ibland åt det jag skrivit. Men det är sällan jag verkligen känner, säger hon och ser tankfull ut.

Mitt under arbetet med Swing Time reste Zadie Smith till Västafrika – och drabbades av en 40-årskris. Hon – som alltid vägrat se Afrika som ett »sentimentalt hemlands-koncept«, och som alltid haft inställningen att hon inte kan påstå att det finns en koppling bara för att hon vill att det ska finnas en – märkte hur hon allt oftare letade efter en ursäkt att få komma tillbaka. Och varje gång reagerade hon lika starkt. Spåren efter diasporan tycktes synliga överallt, och att spåra detta arv drabbade henne på ett sätt som hon inte hade förväntat sig.

Sedan, efter att hon avslutat Swing Time, blev hon en dag sittande med Yaa Gyasis debut Vända hem och ytterligare en pusselbit föll på plats.

»Det är en fantastisk diaspora-roman. Jag tror att Gyasi var 21 när hon började på boken. Det har tagit mig dubbelt så lång tid att konfrontera samma historia, inte som ett akademiskt faktum eller som politiskt argument, utan som känslomässig erfarenhet«, har hon berättat på annat håll.

Så vad handlade det om, egentligen?

»Krisen som drabbade mig var helt enkelt en sorg över bortkastad tid. Alla medelålderskriser handlar om det, inte sant?«

Den där meningen som fick dig att börja gråta … En av huvudpoängerna med fiktion är väl att man som författare kan lura sig förbi sina inre censorer?

– Det som förvånar mig som vuxen är hur få psykologiska framsteg man ändå gör genom åren. Vi bär med oss våra grundläggande patetiska barndomstrauman, och det tar oss sjuttio år att bli kvitt dem! Alla försöker nog bli en bättre förälder än de man själv hade, men man gör andra sorters misstag, som kommer att diskuteras i nya terapirum, om ett antal år, man kan inte undgå detta.

Det här anknyter till något som du ofta återkommit till, att se beroendet av att skriva som a condition, ett tillstånd – och som ett slags svar på en särskild sorts förälder?

– Jag såg en dokumentär med Jim Carrey och när han hade gjort The Mask sa han till sin pappa: »Titta, jag har gjort en film!« Och fick svaret: »Jag hoppas det leder till någonting.« Och Carrey svarade: »Men, pappa, det här är någonting!« Det finns många olika sorters författare, men de som imiterar många olika röster, som jag – det tror jag är ett svar på en viss sorts förälder, som är väldigt svår att tillfredsställa. Många skådespelare och författare tycks egentligen inte vara någon, de saknar känslor, de härmar bara andra, och det är grundproblemet. Och för att vara lika bra på det som Carrey måste man vara rätt galen.

Helst inte alltför galen?

– Jag brukade tycka att myten om det galna geniet var förfärlig, men nu har jag gått hela varvet runt och börjat tro på det igen. Och galenskap handlar om ett slags förflyttning av din personlighet.

Av någon anledning glider samtalet nu in på Karl Ove Knausgård, den norske författaren bakom romansviten Min kamp. Zadie Smith har under senare år ofta refererat till honom och på väggen ovanför sitt skrivbord har hon till och med en inramad affisch från ett av deras gemensamma framträdanden.

– Knausgård hade en narcissistisk förälder, mamman, och en arg förälder, pappan. Och när man har båda så tror jag det är ett perfekt recept på litterär genialitet. Jag tror också det är ett bra recept på självmord. En narcissistisk mamma, du kan aldrig veta vad du kommer få från henne, hon är alltid uppe i sitt eget, och en arg pappa, du kommer alltid att försöka hantera honom. Och du sätter på dig en mängd olika masker för att möta de här båda.

Allt det där kan man göra även om man inte är författare?

– Folk som gör det utan att vara författare drogar ner sig och dör, säger hon och skrattar.

Jag känner några som inte hunnit dit än.

– Att skriva är i alla fall att göra något användbart av sin olycka. Knausgård var inte tvungen att skriva sina böcker för någon annans skull. Det var en självisk handling, men genom honom så hittade många läsare mer mening och förståelse i sina egna liv. Det är så vanligt att man blandar ihop det här, författare är ofta riktiga skitstövlar men effekten av deras arbete kan ha en enorm kraft.

trots att zadie Smith varit en internationell stjärnförfattare mycket längre tid än Knausgård anar man en hård självkritisk blick bakom de svartbågade glasögonen. Hon har flera gånger återkommit till att hon upplever sig sakna den säkerhet som manliga författare i samma generation uppvisar.

– Det kanske inte har med kön att göra. Jag fick nyligen en lista över mina noveller som man vill ge ut i en samling, och kände bara att a: allihop är för korta och b: allihop är skit. Jag vet inte, jag skrev dem för så länge sedan. Det är svårt för mig att vara positiv kring mitt eget arbete. Det finns saker jag skrivit som jag gillar, texter som står stadigt, men jag ser ingen vits med att tänka på det.

Visst, men det finns många världsberömda författare som skriver förskräckligt.

Är du inte väl tuff mot dig själv? Du är läst och erkänd i många länder?

– Visst, men det finns många världsberömda författare som skriver förskräckligt. I New York finns det dessutom hur många kändisar som helst, som inte förtjänar det. Framgång har ingenting att göra med om du skrivit något bra eller dåligt.

Sedan tar Zadie Smith kommandot för en stund och frågar: »Vilka svenska författare rekommenderar du?« Jag nämner Sara Stridsberg, Torgny Lindgren och Tomas Bannerhed, vilket strax leder oss in på det stående problemet med hur få européer som finns översatta till engelska. Och Zadie Smith är hela tiden uppriktigt nyfiken och intresserad, med en ovanlig förmåga att tolka varje tonfall och ord blixtsnabbt.

Apropå New York och kändisar, du gick på välgörenhetsgalan på Metropolitan Museum of Art…

– Jag skämtade med Nick: »Vad ska man göra för att bli bjuden på The Met ball?« Jag ville gå dit bara en gång i livet, jag älskar att klä upp mig, det var något jag lärde mig i Italien, där finns en naturlig njutning kring kläder och att göra sig vacker. Det är ett slags performance, att kunna vara någon annan för en kväll. Jag som fyllt fyrtio tänkte också: »Hur många gånger till får jag chansen?« Så jag gick dit. Men – eftersom jag inte fick ta med mig någon så stod jag mest för mig själv …  Jag var hemma redan halv elva på kvällen!

Det är nu för tiden närmast omöjligt att befinna sig i USA utan att beröra politik. Zadie Smith beskrivs ofta som en väldigt samtida skribent, men likafullt avfärdar hon både smartphones och Facebook.

– Det finns ingen motsättning i detta.

Inte?

– Jag är inte konstig alls. Jag lever bara vidare på det sätt jag gjorde innan 2006. Att kolla sin mobil var femte jävla sekund, är det normalt? Det går att slå på datorn högst två gånger per dag och ändå hålla full koll på nuet. Att se folk sitta upptagna med sina mobiler är som att vara omgiven av heroinister, jag kan inte förstå deras beteende. Jag vill helt enkelt inte ta heroin, är det okej om jag inte tar det?

Hon skrattar medan hon klappar Maude, samtidigt som vi fortsätter diskutera sociala medier. Jag påpekar att svenska förläggare – de som är kärnan i hela branschen – också numera generat ber om ursäkt för att de inte längre läser lika mycket.

– De är ju ofta 40–50-åringar, precis som vi. Jag är medveten om att förläggarna inte kommer att ha tid att läsa mina kommande romanutkast kanske mer än en gång. Jag hör också författarkollegor säga: »Jag hinner inte läsa längre, jag är ju på Twitter.« Det där ger oss andra en fantastisk fördel. Det är som att befinna sig i en pundarkvart och vara den enda som inte tar crack. Jag kan stjäla allt i hela huset utan att någon märker det. Jag ser också allt fler tecken på att människor börjar medge: Mobilen gör mig faktiskt inte lycklig.

Vi enas om att logaritmernas makt ihop med vårt nätberoende också är ett samhällsproblem. Och att den enda rimliga slutsatsen efter valet i USA förra året borde vara att alla, i demokratins namn, omedelbart lämnar Facebook och Google.

Men inte ens de intellektuella tycks fundera över detta, åtminstone i Sverige uppträder folk som små barn på sociala medier, det gör mig djupt konfunderad.

– Ja, men det är ingen idé att prata med missbrukare, de blir bara jättearga!

Zadie Smith har sedan ett antal år övergett London. Men hon funderar inte på att lämna New York.

– Med två barn kan jag inte fatta sådana beslut själv. Hade jag varit fri hade jag nog rest från plats till plats och stannat två månader på varje ställe. Det som händer i USA nu är så galet och mörkt, men också intressant. I natt hade jag en mardröm som var så intensiv att jag skrek. Jag höll på att avslöja Trump på något sätt, och för att hindra mig så skickade han bomber över Manhattan, bomber som dödade mina barn. Jag vaknade svettig och skräckslagen, jag sprang och såg efter så att mina barn fortfarande levde…

Det låga taket i lägenheten gör att man hör lysrören surra. Och långt i fjärran hörs, som alltid i New York, polissirener.

– Det är så extremt att leva här just nu, fortsätter Zadie Smith, med sammanbitna läppar. Många jämför med nazityskland: När lämnar ni USA? Motsvarar nuet 1939, eller 1941, eller 1943? Jag vet inte om det är ett jämförbart läge, jag pendlar mellan panik och att vara hyfsat lugn.

under vårt samtal framträder sakta bilden av en högst ordinär tvåbarnsmamma, som likt många andra stressar mellan hämtning och lämning, mellan pauser på den lokala juicebaren och sittningar i biblioteket, mellan barnkalas och middagar. Men samtidigt också en ständigt eftersökt person som måste hantera press från hela världen plus nya deadlines för textlämning till New York Review of Books eller The New Yorker. I skenet av denna skarpa kontrast ger hon ett mänskligt och djupt sympatiskt intryck, på samma gång både offensiv och sårbar, både närvarande och jagad. Och nu morrar Maude trumpet.

När vi berör en yngre generations nätvanor tänker jag också på det numera vanliga kravet att berättelser ska vara »sanna«, att den traditionella fiktionen inte längre accepteras?

– Ja, ibland i klassrummet presenterade eleverna en text med kommentaren: »Det var så här det var, detta handlar om mig!« Och detta antas lägga tyngd till texten. Men för mig gör det inte det.

Inte för mig heller. Den stora presenten med fiktion är ju att få träda in i andra världar.

– Ja, men många unga lever själva inuti en fiktion, så jag förstår inte deras syn på sanning. Jag tänker inte lyssna på unga människor som tror att nyheterna är det verkliga livet, säger Zadie Smith.

– Men varje generation måste få göra sina val – och sina misstag.  Det är ingen idé att predika.

Foto: Jackie Nickerson och Martin Adolfsson