Långläsning

Lika bra

av Pia Huss

Tvillingsystrarna Emma och Lisen Adbåge hör till Sveriges starkast lysande stjärnor inom barnboksskapande. I kreativ symbios mejslar de fram smittsamma rim och historier som nog får Lennart Hellsing att le i sin himmel. 

Utanför bilfönstret är landskapet lika pastoralt som på mormors gamla veckotidningsplanscher. Och när fotografen Moa Karlberg och jag konstaterat att den vindlande ån längs bilvägen måste vara perfekt för kanotutflykter, då dyker skylten upp och vi är i mål. Just här, i Linnefors som med östgötsk intonation ska uttalas med betoning på i och liten uppåtstuds på fors, bor konstnären, illustratören och författaren Lisen Adbåge. Det ljusgröna sekelskifteshuset vore en dröm för varje byggnadsvårdsfreak att sätta tänderna i, och det renoveras varsamt av Lisen och hennes man. Det doftar linoljefärg och gammalt trävirke. I huset, där Lisen har sin ateljé, bor också den glada och ystert kompakta »frallan«, en fransk bulldogg vid namn Ulla. Hon bidrar inte särskilt mycket till byggandet, men utgör gott sällskap vid de dagliga vandringarna rätt ut i naturen. Emma Adbåge är på tillfälligt besök från sin egen, likaledes lantligt belägna hemort, Kroxshult i Småland, och konstaterar att naturen alltid har lockat systrarna:

– Vi är uppväxta på landet och längtar ständigt till slätterna och möjligheten till ensamhet, säger hon.

Lisen och Emma Adbåge. Emma och Lisen. Tvillingar, själsfränder, konstnärer, framgångsrika bildmakare och författare. Båda skriver och illustrerar barnböcker. Båda behöver lugnet på landet för sin arbetskoncentration och båda upplever sitt tvillingskap som, utom någon enstaka gång, en unik möjlighet till kreativt nära gemenskap.

Tidigare i dag var vi ute och mötte en granne som frågade om han såg dubbelt. Det är klart, då kan det ju… ja, du förstår. Fast vi är väldigt vana.

– Tidigare i dag var vi ute och mötte en granne som frågade om han såg dubbelt. Det är klart, då kan det ju… ja, du förstår. Fast vi är väldigt vana.

– Mest är det positivt, fyller Emma i. Men det kändes konstigt när vi fick dela på priset för bästa elev efter Serietecknarskolan i Hofors. Vi är ju två individer. Självklart skulle vi tilldelats var sitt pris.

– De hade väl bara råd med ett, kontrar Lisen. Men det är jobbigt när omgivningen ibland betraktar oss som en och samma individ. Vi har till exempel fått förfrågningar som riktar sig till oss båda: »Är någon av er intresserad av det här uppdraget?«. Det är inte okej.

Helt separata, ändå finns klara likheter i de konstnärliga uttrycken. När systrarna efter gymnasiet sökte in till samma serietecknarskola så antog en av deras gamla lärare att bara en av dem skulle komma in med motiveringen att »Det behövs inte fler än en av er…«. Om den läraren gör en sökning på »Adbåge« på någon av de stora nätbokhandlarna i dag får hen nog erkänna sig motbevisad. Emma och Lisen Adbåge har tillsammans skrivit och illustrerat omkring 70 böcker. Systrarna fyller 35 i vinter.

Lika olika. Vi bläddrar gemensamt i Halsen rapar, hjärtat slår – rim för 0–100 år!, Emma och Lisen Adbåges första helt igenom gemensamma, uppmärksammade och prisbelönta allåldersbok från 2016 som tilldelades Lennart Hellsing-priset i våras.

Trots att jag följt bådas karriär från start lyckas jag ändå inte helt pricka rätt på vem av dem som gjort vad, oavsett om det gäller poesin eller illustrationerna. Varken bilder eller verser är enskilt signerade. Lisen och Emma står gemensamt för helheten i bild- och versboken som vuxit fram via många sms, mejl, möten och telefonsamtal.

Båda arbetar med en kaxigt glad kolorit och, i likhet med andra konstnärer, hämtar de influenser utifrån. Eva Lindström är en av flera förebilder. Från barndomens högläsning intar också nämnde Lennart Hellsing en given plats som inspiratör. Favoritboken är hans Äppel Päppel för dess underbart fria form.

Emma Adbåge tilldelades Augustpriset 2018 för Gropen.

Emma Adbåge, som möjligen väljer en aning mörkare grafisk svärta, har en bild på sin hemsida där de skarpa men samtidigt ranka träden i svart mot vitt får mig att associera till konstnären Tor Morisse. Det visar sig att den nyligen bortgångne Morisse bodde granne med Emma och Lisen under barndomen och var en av deras tidiga uppmuntrare.

En duktig författare, oavsett om hen skriver för barn eller vuxna, kan vidga det nära och personliga till något generellt. Det självupplevda blir allmängiltigt. Barbro Lindgren gör det i sina älskade böcker om Sparvel och författaren och konstnären Pija Lindenbaum har skrivit om den försiktiga Gittan. Hon som trots allt ofta besegrar både sin egen tveksamhet och omgivningens oförståelse. Emma Adbåge berättar om sitt alter ego Mickan. Boken Jag är jag utkom 2011, och handlar om en liten tjej som pratar betydligt mindre än hon tänker.

De förstod inte att bara för att man är tyst innebär det inte att man inte har någonting att säga. Det är viktigt att framhålla. Vi introverta är inte tomma bara för att vi är tysta.

– Alltså jag älskar verkligen att prata och samtala men samtidigt är jag så introvert. Allt beror på sammanhanget. Att bara prata på kan kännas meningslöst. Jag var tyst som barn men oj så mycket jag tänkte! Fast det fattade inte lärarna. De förstod inte att bara för att man är tyst innebär det inte att man inte har någonting att säga. Det är viktigt att framhålla. Vi introverta är inte tomma bara för att vi är tysta.

Lisen:

– Jag tänker att många är just det, introverta. Kanske hälften av alla? Ändå förväntas varenda en synas, höras och vilja vara i centrum. Under skoltiden var det superkul att skriva och teckna, men helt förhatligt att sedan behöva gå fram och redovisa inför klassen.

Emma:

– Och det var just det som räknades mest! Själva redovisandet.

Fast ni måste verkligen ha jobbat på det där, eftersom ni numera åker ut och pratar på mässor och
i skolor?

– Men det är mycket lättare! Då finns det en form, då pratar jag om mitt jobb och just mitt jobb, där kan ingen komma och påstå att jag är annat än expert, säger Emma.

– Precis. Då är det ingen som kan anmärka och påtala fel, det är inte alls som att behöva redovisa varenda detalj om knölsvanar… , säger Lisen.

Redan under skoltiden var de sådana som »var bra på att rita«. De »har alltid hållit på« som de säger. Yrkesvalet var givet och sedan de som 18-åringar fick sina första böcker utgivna har de aldrig försörjt sig på annat vis. »Vi är billiga i drift«. Att deras bilder kan uppfattas som »systerbilder«, är enligt Emma ändå inte så konstigt:

– Vi har samma palett och verktyg eftersom vi delat samma barndom. Lisen har en klarare färgskala medan jag kanske väljer de lite mildare och aningen smutsigare pastellerna.

Lisen:

– Vi båda skriver mer nu än förr. Det tar mycket längre tid att hitta textspråket, men det är optimalt att kunna göra både och.

 

Lisen Adbåge i sin atelje i Linnefors, Östergötland.

Så gör vi som Lisen och Emma Adbåge brukar, var och en på sitt håll i landet eller som här tillsammans. Vi vandrar ut i naturen, i eftersommaren där gräset visar sina utblommade och lätt svartbrända toppar. Samtidigt prunkar rödklövern på nytt och sträcker sina skära bollar mot höstsolen. Frallan Ulla fnyser fram längs vägen och alla travar efter medan fotostativet förflyttas och vi samtidigt reflekterar kring färgen rosa. Klöverskärt. Där har nämligen båda stött på patrull.

– Konstigt nog uppfattas rosa ibland som en farlig färg. Det är trist – jag gillar verkligen rosa i kombination med rött, svart och andra färger som får det att brinna. Och ja, svart som jag gillar att använda, räknas förstås också till de farliga färgerna, säger Lisen.

Emma:

– Det där med rosa är lite märkligt och en del hävdar att rosa »flick-kodar« böckerna så att målgruppen krymper.

Vi lever i en rätt ängslig tid. Pedagoger och föräldrar flaxar oroligt kring vad de anser riskerar att oroa eller störa. Finns det ämnen som är svåra för er att tala om?

Men jag varken vill eller kan berätta om ett perfekt Utopia.

– Svordomar kan vara lite känsligt för vuxna läsare, och jag fick synpunkter på en bild där ett barn sitter med fötterna uppe på bussätet. Sånt är ju inte tillåtet, oj oj. Men jag varken vill eller kan berätta om ett perfekt Utopia. Jag beskriver ett vanligt liv. Så, fötterna fick bli kvar, säger Emma.

Lisen:

– Det är faktiskt rätt speciellt var ens läsare lägger fokus. I den roligt galna boken Kan man? ställs frågan »Kan man fånga en puck med munnen?«. På min illustration intill Petter Lidbecks text syns i bakgrunden hur en vuxen står och röker vid en hockeyrink. Det reagerade en förälder på, men att barnet längst fram i bilden fått en puck i munnen så blodet sprutar, det var inget vederbörande reflekterade över.

Emma:

– Eller som i pekboken Lilla handen där jag skriver om att handen »klippit saxen«. En vuxen berättade att hon hoppade över detta när hon läste. Det var för farligt.

Men vuxna kan naturligtvis inte hålla för sina barns öron och ögon i all evinnerlighet. Rätt som det är kastar sig verkligheten fram bakom hörnet, kanske i form av ett barnkalas, en begivenhet som ibland kan kännas närmast livshotande.

Och kalas i olika varianter är något som Emma och Lisen gestaltat. Det kan vara kalas att vara livrädd för, som i Emmas Jag är jag eller en vuxenfest att släpas med på som i Lisens Stor-Emma. Det är uppenbart att ingen av dem är någon kalas-älskare. Lisen:

– Alltså begreppet »kul«, vad är kul? Emma och jag tycker att det är jättekul att samtala oss igenom hela dagar, men att åka på stora bokmässor och mingla… nej! Vi har aldrig gillat kalas. När vi var små vägrade vi och ofta när det kom någon och ringde på dörren för att fråga om vi ville leka, då sprang vi och gömde oss.

Emma skrattar åt sina egna och Lisens reaktioner och preferenser, men är man introvert så är man. Om än väldigt glad och humoristisk.

Vi sätter oss på det ljusgröna husets trapp. Jag funderar en stund på att fråga hur det kommer sig att både Lisen och Emma riktar sig mot en barn-publik, men avstår. Ingen skulle komma på tanken att fråga en vuxenförfattare om varför hen inte skriver för barn. Det handlar om barnkulturen och statusen. Vi konstaterar att villkoren, inte minst när det gäller bevakning i pressen, skiljer sig avsevärt. Emma:

– Jag har hört kollegor stöna högt över plågan det innebär när deras vuxenbok har första recensionsdag. Men alltså, som barnboksskapare får du vara glad om du överhuvudtaget blir recenserad! Och har du tur blir det av någon som också kan ämnet. För det är inte säkert. Barnlitteratur och barnkultur behandlas på ett sätt som vore otänkbart när det gäller vuxenromaner. Det är klart att barn- och ungdomslitteratur ska ha en egen avdelning både i tidskrifter som Vi Läser och i tv-programmet Babel!                              

Under hösten är både Emma och Lisen Adbåge aktuella med en rad titlar. Mest av en slump. Somligt har legat i pipeline länge, både egenproducerat material och böcker i samarbete med andra. Emma illustrerar till exempel Barbro Lindgrens nya bilderbok Knuttes hus. Lisen ger ut egna Dom som bestämmer, om hur och varför makt kan göra sig så bred till exempel på skolgården, i förskolan och ute i livet.

Emma har också samarbetat med författaren Johanna Thydell i boken Dumma teckning!, om att vilja mer än en förmår.

Dumma teckning! är kanske också ett utrop Lisen får höra när hon trotsar sin olust inför att vara tillbaka i skolmiljö. När hon besöker skolor nuförtiden brukar hon skicka med barnen lite kloka ord på vägen:

»Strunta i om er lärare påstår att hålen på pappret måste ligga åt ett visst håll. Teckna och skriv, bara gör! Tänk själva och fokusera på vad som verkligen är viktigt!«

Artikeln publicerades i Vi Läser Barn 2016.

 

Adbågarnas 5 bästa barnboktips
Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson. ”Vi har aldrig varit så intresserade av Mumin, men Knyttet kan vi utantill.”
Sparvel-böckerna av Barbro Lindgren. ”Hade velat upptäcka Sparvelböckerna tidigare. Stark igenkänning.”
Det underbara dagishemmet av Gun-Britt Sundström och Gunna Grähs. ”Realism i två-färg när den är som bäst, inklusive potta, cigg och rosenknoppar.”
Loranga av Barbro Lindgren. ”Bästa högläs­ningen. Omöjlig att slita ut.”
Ebba och Didrik av Christina Herrström. ”Fantastiskt gestaltade relationer mellan både barn och vuxna.”

 

Fem stycken Adbågar du inte får missa
Böckerna om Koko och Bosse av Lisen Adbåge (2011 och framåt) Beroendefram-kallande vardagsäventyr med lill-Koko och stor-Bosse. Underfundigheter och tillkortakommanden.
Nu är det sent! avEmma Adbåge (2015). Nej, det är inte lätt att somna på befallning! Om barndomens okuvliga kaxighet och fantasi. Liksom om varje människas drift att själv vilja styra tillvaron och tiden.
Samtidigt som av Lisen Adbåge (2017). Samtidigt här är samtidigt där. En bildberättelse om det obegripliga i att allt, sorgligt som lyckligt, pågår överallt och prick samtidigt. Omisskännligt fint, Adbågskt!
Jag är jag av Emma Adbåge (2011) Emma Adbåges alter ego Mickans öden och äventyr. Mickan säger inte mycket och vill inte gå på Big Bang-kalas. Men också bakom blyg tystnad kan upproret mullra.
Halsen rapar, hjärtat slår Lisen & Emma Adbåge (2016) Poesi och poeså för alla människor och åldrar. Fnittrigt lyckligt kring tillvarons början och vår sprittande väg framåt.

Du kanske också gillar